44 (idag)

44 och vid gott mod. Jag har mina bra dagar och mina dåliga dagar som alla andra, men jag har passerat två lågvattenmärken som får allt annat att verka så mycket lättare. Först skräcken när jag var på väg till operationen där de skulle ta en bit tarm; jag vet inte varför det var så jävligt men just när jag låg på preop var jag så in i helvete lamslagen av skräck att en sköterska genast kom med en spruta. Sen under hela den långa processen som var pappas död och begravning, det var svårt på ett annat sätt; sorg, inte skräck. Så vad än livet självt har att komma med just nu så torde jag ha haft det värre. Sånt tänker jag på när jag fyller år. Det är inte som när jag var liten och knappt kunde sova i väntan på presenter; när jag inte kunde gå upp och kissa på morgonen för att jag visste att resten av familjen höll på att fixa den där rituella väckningen med frukost, presenter och Jag må han leva. Och jag bara måste låtsas sova, det hörde till. Det var oändligt spännande varje gång.
Inte funderade jag på hur man överlever. Nu irriterar det mig lite att jag inte kan minnas om vi brukade ha tårta eller inte, helt säkert ingen tårta på morgonen väl, men sen kanske? Jag tror att jag var väldigt förtjust i de där industriförpackade banantårtorna, som mest smakade bananarom och försökte se ut som nåt vagt bananformat. Jag tyckte om många sorters industriell mat; räksoppa (på pulver i påse), bearnaise (på pulver i påse), fiskbullar i hummersås (konservburk). Jag minns bestämt att den som fyllde år fick bestämma vad det skulle bli till kvällsmat; lillebror tyckte om hemlagade kåldolmar, jag tyckte om räksoppa på påse (jag misstänker att jag var den enda i familjen som gjorde det).
Jag har ätit alla de där sakerna som vuxen, de är ohyggliga allihop. Så jag har ingen chans att vara nostalgisk vid matbordet utan att må illa. Lika bra det; nostalgi är i stort sett meningslöst. Men jag saknar pappa, han skulle ha fyllt år den 13:e.