Sextio

Det är några dagar sedan nu, men jag fyllde sextio. Det är väldigt många år, fler än jag egentligen kan föreställa mig, även om jag minns så mycket.

Barndomen på Eldarevägen. Kulltorpsskolan, Österängsgymnasiet. Stranden i Åhus och torpet på Ryssberget. Jönköping och Stockholm och Malmö. Åttiotalets estetik och drömmar. Arbetet som sjukvårdsbiträde och städare. Studier. Pojkar och män jag mött genom åren.

Gym. Halvmaror. Paris, Rom och Berlin. Cykelturer runt Sverige. Nätter i tält, på campingplatser och långt ute i ödslig skog.

Jag har säkert glömt mer än jag minns just nu.

Så här långt har det varit ett gott liv. Tonåren och de första åren därefter var mer oroliga, men jag tänker att det nog gäller de flesta. Sedan blev livet bättre och bättre, även när det varit som mest besvärligt.

Crohns sjukdom är ingen höjdare, men ur den kom också något gott. Det var den som fick mig att gå till gymmet för första gången och börja springa.

Har jag lärt mig något längs vägen, förutom en väldig massa konsthistoria? Kanske. I så fall skulle jag formulera det ungefär så här:

• Allting förändras hela tiden. Omfamna förändringen.
• Fysisk träning är grunden för att må bra. Det behöver inte vara svårt om man följer vetenskapliga råd.
• En cykel är bättre än en bil när det gäller att trivas med livet.
• Ge dig ut i naturen. Vi har allemansrätten, och det kostar ingenting att gå.

Mer än så har jag nog inte.

Det mesta i livet är rutin: att gå upp på morgonen, jobba, planera någon slags semester, planera jul, träffa vänner, laga kvällsmat. Det är egentligen ganska enkelt, och man ska nog inte försöka göra det mer komplicerat än det är. Kanske är det enklaste sättet att göra livet lättare på alla sätt och vis att skänka bort eller kasta allt man ändå aldrig använder.