Explosion på Rådmansgatan

Vaknade av en ordentlig smäll kl 01.48 i natt, snart nog var det poliser (men inga ambulanser eller brandbilar) på plats och kort därefter bodde jag innanför polisens avspärrningar. Jodel (och i betydligt mindre grad twitter) höll koll på läget, men ingen visste särskilt mycket alls mer än att smällen hade hörts över hela centrala Malmö, ända bort till Värnhem t.ex. Somnade om efter en halvtimme, och ingen verkar kunna rapportera mer om vad som hänt ens nu dagen efter. Men det var nära, kanske 100 meter från min dörr. Blev jag rädd? Nä inte särskilt, det såg för lugnt ut nere på gatan för det.

Socialdemokraterna

Att jag är född och uppväxt till socialist är väl inget som förvånar någon som känner mig, att jag har varit medlem i Partiet är väl inte heller det en chock för någon. Jag antar att jag ännu räknas som medlem i deras rullor, men fr.o.m. igår så vill jag inte ha något med dem att göra. Jag har skrivit till dem och meddelat detta. Socialdemokraterna har nu inte enbart fortsatt den marsch högerut som de ägnat sig åt så långe nu, utan rakt av gjort SDs vidriga politik till sin egen. Så det enda jag kan säga om den saken är att jag fortfarande är socialist, men att Socialdemokraterna har slutat vara det. Om det betyder att jag måste acceptera vänsterpartiets alla intellektuella kollapser och korkade idéer vet jag inte. Men jag vet att jag vill ha en socialistisk rörelse som på allvar tar sitt avstamp i ekonomi, samhälle, rättvisa och solidaritet. Inte en som enbart ser vit medelklass i vitmålade bostadsrätter i Stockholms innerstad och funderar på hur de priviligierade ska få mer, hur denna nya lättkränkta adel ska skyddas från allt.
Kanske någon som Per Albin Hansson som i folkhemstalet säger att:

"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. "

Eller som Olof Palme, som aldrig vek en tum från mål om internationell solidaritet, oavsett vad världens supermakter ville eller hotade med. Ni vet, anständighet och jämnlikhet, solidaritet och internationalism - alltsammans är saker det bara går att drömma om i dagar som dessa. Så; hej då Sossarna, ni borde nock lägga ett "National" till namnen "Socialistiska Arbetarpartiet" nu och sedan skämmas.

Paris i tidningarna

Svenska medier är ganska så usla; de skriver alla samma saker och få erbjuder någon analys. Mest är det historier om hur folk känner sig (helst någon de ringt upp, helst ung och snygg). Inte fattar jag varför man ska gå på journalisthögskolan när de enda frågor de ställer är "Hur känns det?" och slänger ut det (illa stavat och än värre skrivet) tillsammans med några inklippta TT-telegram och en bild på blommor och stearinljus (det verkar som om fransmännen inte köper små nallar och ställer upp för "journalisternas" kameror, kan nån fixa det?). Så man får vaska fram det som är viktigt och det som skrivs väl och med kunskap. Här är mina förslag:

• Så exploderade Islamiska staten i Europas ansikte (Erik Ohlsson i DN 151114)
• "Fokus på identitet har gjort konflikter olösliga" (Håkan Lindgren intervjuar Kenan Malik i SvD 151114)
• Terror Strikes in Paris (Adam Gopnik i The New Yorker 151114)
• The Paris Attacks: Aftermath and Prelude (Philip Gourevitch i The New Yorker, 151114)
• Ghostly Paris (Alexandra Schwartz i The New Yorker 141114)
• We brought this on ourselves: After Paris, it is time to square our “values” with our history (Patrick L. Smith i Salon 151115)
• Nightmare in Paris: Democracy is under attack, and the right makes common cause with ISIS (Andrew O'Heir i Salon 151114)

Det finns säker mer, men jag måste hinna springa nån mil, läsa Georges Didi-Huberman, planera undervisning och koppla av från verkligheten också. Det är skönt att kunna finna eftertänksam analyserande journalistik på webben, men också nåt mardrömslikt hur usla de svenska dags- och kvällstidningarna blivit (jag har lusläst dem idag och igår).

Paris

Så har det hänt igen, en stor terroristattack i en Europeisk huvudstad. En sak är säkert vad det gäller resultatet av den och det är att inget gott kommer ut ur den. Sen den 11 september 2001 så har livet för oss alla förändrats; rädsla, övervakning, osäkerhet, militarism och en allt mer polariserad värld med allt fler människor på flykt i alla riktningar. Steg för steg och med sin egna inre och vad det verkar orubbliga logik så blir läget bara värre för oss alla, oavsett var i världen vi lever.
Jag älskar Europas storstäder; Paris, London, Berlin, Rom. Jag har varit i dem alla många gånger och saknar dem ofta. Jag vill åka till de jag ännu inte sett; Wien mer än nåt annat just nu och jag tänker inte låta något som den här attacken i Paris hindra mig. Men ändå; det är ofattbart att man vill anfalla människor som är ute och roar sig en fredagskväll i november i Paris.
Det kommer att skrikas mycket och högljutt om ondskan hos ISIS (eller än värre om ondskan hos muslimer i allmänhet); men jag tror inte på ondska som en förklaring. Världen är vare sig styrd av teologiska eller psykologiska grunddrifter, någonstans måste det finnas ett mer rationellt resonemang som kan förstås och klaras av.