Sextio

Det är några dagar sedan nu, men jag fyllde sextio. Det är väldigt många år, fler än jag egentligen kan föreställa mig, även om jag minns så mycket.

Barndomen på Eldarevägen. Kulltorpsskolan, Österängsgymnasiet. Stranden i Åhus och torpet på Ryssberget. Jönköping och Stockholm och Malmö. Åttiotalets estetik och drömmar. Arbetet som sjukvårdsbiträde och städare. Studier. Pojkar och män jag mött genom åren.

Gym. Halvmaror. Paris, Rom och Berlin. Cykelturer runt Sverige. Nätter i tält, på campingplatser och långt ute i ödslig skog.

Jag har säkert glömt mer än jag minns just nu.

Så här långt har det varit ett gott liv. Tonåren och de första åren därefter var mer oroliga, men jag tänker att det nog gäller de flesta. Sedan blev livet bättre och bättre, även när det varit som mest besvärligt.

Crohns sjukdom är ingen höjdare, men ur den kom också något gott. Det var den som fick mig att gå till gymmet för första gången och börja springa.

Har jag lärt mig något längs vägen, förutom en väldig massa konsthistoria? Kanske. I så fall skulle jag formulera det ungefär så här:

• Allting förändras hela tiden. Omfamna förändringen.
• Fysisk träning är grunden för att må bra. Det behöver inte vara svårt om man följer vetenskapliga råd.
• En cykel är bättre än en bil när det gäller att trivas med livet.
• Ge dig ut i naturen. Vi har allemansrätten, och det kostar ingenting att gå.

Mer än så har jag nog inte.

Det mesta i livet är rutin: att gå upp på morgonen, jobba, planera någon slags semester, planera jul, träffa vänner, laga kvällsmat. Det är egentligen ganska enkelt, och man ska nog inte försöka göra det mer komplicerat än det är. Kanske är det enklaste sättet att göra livet lättare på alla sätt och vis att skänka bort eller kasta allt man ändå aldrig använder.

Musik som jag lyssnar mycket på och refränger jag nynnar på när jag är på väg nånstans

En hälsning i juletid

Årskrönika för 2023

2021

 Det här är ju ett jävla år att sammanfatta. Jag satt mest hemma och jobbade med undervisning på distans. Jag jobbar just nu halvtid för digitala lärmiljöer vid Lunds universitet vilket är skoj, ingenting står stilla där allting är i ständig förändring och utveckling vilket är fantastiskt. Covid19 har ställt allt på huvudet hela året, men det vet ju alla som varit vid medvetande. Alla jag känner har klarat sig dock. Vi är alla vaccinerade och hoppas på det bästa, jag ska få min tredje dos, boostern, om några dagar.

En riktig höjdpunkt var när jag och Mårten besteg Kebnekaise (2021-07-26) som en del av vår tre veckor långa promenad på Kungsleden. Det var fint, det var varmt, det var kallt som fan, det var underbara dagar. Jag älskar att vandra. Det var tufft att ta sig upp längs Durlings led. 

Botten nådde jag väl när jag var tvungen att avliva lille Brutus, (2021-12-22), men det var också en lättnad att inte se honom sjuk mer, han hade så svårt att äta de sista två veckorna. Några veckor tidigare hade min handledare och mentor Jan-Gunnar gått bort. Vi var inte nära som privatpersoner, men vad det gäller mitt liv och mitt jobb så var han och Torsten så väldigt viktiga. 

Nu är det strax dags nyår och dags att skåla in 2022. Låt oss hoppas det blir ett bättre år med ett mer öppet samhälle och färre restriktioner, låt oss hoppas att valet i höst inte knuffar oss alla över kanten och ner i avgrunden.

Brutus 2006-2021

 Den 22 december 2021 fick lille Brutus möta sin skapare/motsvarande. Han hade varit sjuk ett par veckor och hade stora problem med att äta. Han var extremt hemkär och avskydde att lämna lägenheten, så det var ett mycket bra slut när veterinären (en väldigt trevlig veterinär, Cecilia i Fjelie) kunde komma hem för den sista hjälpen. Det är en stor lättnad att inte ha en väldigt sjuk Brutus här hemma, men jag saknar honom. Han var en mycket bra huskatt under alla dessa år, men om man tar sig an ett husdjur så får man ta det dåliga med det goda och även klara av att fatta ett beslut om avlivning. Återstår att se om det blir en ny liten katt. 

En notering om varför det gick som det gick (1980-talet var en intressant tid)

54

O ja, jag blir äldre precis som alla andra. Mycket liten men väldigt trevlig födelsedag på gården här hemma med de allra närmaste vännerna. Coronatider betyder nedskalning av alla planer men jag trivdes väldigt bra :) Vin, snacks, tårta och en väldig massa snackande precis som det ska vara + en del sms från lång upp i landet! Några kunde inte vara med - men vi ses snart nog!

Den enda coronauppdateringen

Jag är just nu fullt frisk, men jag räknar med att få denna nya influensa, corona eller covid-19, eftersom jag jobbar på universitetet där jag träffar massor av människor hela dagarna, jag åker kollektivt där jag trängs med massor av folk och jag tränar på gym där det är trångt och gott om folk.

Men jag räknar även med att det inte blir särskilt allvarligt; jag är relativt ung (fyller 54 i år) och jag är i god form. Jag är inte överviktigt, jag har ett långt blodtryck och jag har inte diabetes.

Det jag har är chrons sjukdom och för den sakens skulle får jag en immunförsvarssänkande medicin som heter Entyvio; men den ska bara verka lokalt i tarmen så den borde inte påverka något.

Men ifall det värsta skulle ske och jag skulle stryka med så kunde det drabbat värre, jag har levt ett långt, lyckligt och varierat liv. Och även om jag räknar med 30+ år till så kan jag inte säga att jag är missnöjd.

Sånt är läget, och mer än så tänker jag inte fundera på den saken.

Den där avhandlingen

Jag började på forskarutbildningen på min institution 1993, av många skäl jag inte tänker reda ut här så fungerade jag + undervisning många gånger bättre än jag och det dåvarande sättet att utbilda forskare så jag kom att bli anställd som adjunkt några år efter att jag inte disputerat.
Jag har försökt att få fart på den där avhandlingen innan men det har varit svårt. Det var rent allmänt svårt att få grepp om tekniken; hur man gör för att skriva den. Nånstans verkar alla utgå från att det är en personlig process som man ska utveckla genom att arbeta sig fram. Det fungerade inte för mig 1993 och det fungerade inte för mig senare heller. Det som till sist satte fart på mitt arbete är tre ting som skedde ganska oplanerat:

1. Max, professorn på min avdelning, fick med oss alla på att skriva bidrag till en antologi på temat "natur" och kring denna hade vi en del seminarier, informella diskussioner och arbete med egna och varandras texter. Det var ett mycket ostressat arbete för min del och jag han skriva om mitt bidrag ett par gånger. Jag fick också mängder av feedback från mina kollegor. Ur mitt bidrag där formade sig en mycket realistisk plan för min avhandling (artikeln ur antologin finns som fri pdf).
2. Vi har också haft ett pågående samtal om hur vi lägger upp vår grundutbildning, där jag haft ansvar för b-kursen. Allt eftersom vi arbetat med att göra hela vägen från nybörjarstudent till färdig kandidatuppsats tydlig så har vi behövt prata en massa om hur vi undervisar i teori, metod och skrivande och vart detta ska leda. Jag har alltså lärt mig forska genom att undervisa i det på grundnivå vilket är en mycket underlig ordning men den fungerade för mig.
3. En grupp av våra doktorander sökte fram en handbok i att skriva en avhandling som faktiskt var en direkt metodbok - den sa "gör så här, tänk så här" - som fungerade väldigt bra för mig. Det betyder inte att det är den bästa boken i ämnet eller ens att man kan lära sig skriva en avhandling genom en enda bok; men för min del var det en enorm hjälp. Rosenwasser & Stephen, Writing Analytically. 

Så nu skriver jag en avhandling på min fritid och det fungerar förvånansvärt bra. Jag har haft seminarier på tre halvfärdiga kapitel, inklusive det nyss avklarade metod & teori-seminariet som jag känner var/är den mest svårskrivna delen. Det är mycket kvar men jag har snart en första version av hela boken klar. Jag arbetar heltid som lärare och som studierektor och det tar upp all arbetstid. Men ibland kan jag jobba in tid så jag kan skriva över en tredagarshelg och då kommer jag långt. Genom att skriva systematiskt med hjälp av Scvrivener så kan jag sätta mig ner och skriva utan att behöva ägna massor av tid åt att komma in i texten igen. Jag har min text, uppbruten i massor av små avsnitt som alla har en hoper med anteckningar om vart de ska komma och vad de hänger samman med. 

Jag har också samlat på mig några få böcker jag läser mycket och intensivt samtidigt som jag skriver. Jag vet att jag kommer att behöva läsa mer än så, men för denna första genomskrivning så håller jag mig avsiktligen till en begränsad läslista. Viktigast av allt är att jag har slipat fram en rimlig frågeställning, ett område för avhandlingen. Det är inte längre "datorgenererade visuella miljöer" utan istället "videospelens fenomenologi" - hur kan vi förstå upplevelsen av att vara i ett videospel, vilket ursprung har denna form av gestaltning?

Jag har på många sätt en väldig tur i detta arbetet. Egentligen har jag ju redan använt mina år som doktorand och de resurser i form av handledning och seminarier som hör därtill. Men min avdelning lägger glatt ut pengar för de timmar handledning jag behöver och det finns en självklar plats för mina egna seminarier kring det jag skrivit i vårt fortlöpande ämnesseminarium. Jag har också många smarta kollegor som läser och kommenterar. Hur det blir med tryckbidrag och kostnader kring disputation vet jag inte, men jag litar på att det löser sig den dagen det är aktuellt. Jag har också blivit studierektor på halvtid, vilket innebär 50% mindre undervisning. Det är viktigt för undervisning (speciellt tentarättande och förberedelser) kan äta upp så mycket av ens fritid, det gör inte jobbet som studierektor (det är väldigt mycket ett kontorsjobb på fasta tider om än med stressiga perioder). Fritid är ofta nog skrivtid för min del. Rakt igenom är alla väldigt uppmuntrande.

Det handlar inte så mycket om att disputera för att göra karriär och så, jag är redan fast anställd och kan ansöka om att bli lektor så fort jag är klar. Det handlar om två saker: främst om att visa för mig själv att jag kan detta och dessutom om att göra nya saker, att anta en nygammal utmaning.

Om allt går vägen så är det slutseminarium ht20 och disputation senast vt21. Får se hur det håller, jag har egentligen inte bråttom.

Nytt år! Igen!!

2018 var ett besvärligt år så jag tänker inte babbla en massa om det. Varmare, kallare, ensammare, hoppfullare, effektivare, slöare än några andra år jag minns just nu. Det verkar iaf sluta ok till sist, men vi får se. Dessa två bilder är det roligaste jag sett 2018 så det får bli mitt bokslut.

Vi kommer alltid att ha Madonna

På det igen (och igen och igen)

Jag har inte skrivit här på väldigt länge. 2018 har inte varit ett helt lätt år för mig personligen. Det senaste jag la upp här, den 14 mars, handlade om ett långt förhållande som föll samman, som faller samman. Gym och löpning hjälper i den situationen, tyvärr har jag haft problem med en hälsena så det har blivit mest gym. Jobbet hjälper ännu mer; inget går upp mot att arbeta med massor av smarta människor under långa dagar för att ta tankarna från det som man ändå inte kan göra något åt. Så det är till att lyfta mig själv i håret, skaka av sig det som varit väldigt bra och börja om igen. Det är inte första gången.
Katten, Brutus, har en konstaterad tandsjukdom jag glömt namnet på; han ska opereras den 30 augusti. Ingen försäkring täcker tänder så 15-20.000:- glider iväg där. jag har de pengarna men de var tänkta för en längre Japanresa när jag kunde få loss tid för det. Å så är hans njurar lite svajiga, så han måste börja äta dietmat. 12 år gammal kisse, det börjar märkas. Efter honom ska jag ha kattpaus. Värst är hans extrema panik för att gå utanför lägenheten och för veterinären - och nu måste jag utsätta honom för det ett antal gånger.
Sommarens hetta har inte gjort någonting enklare; svårt att sova, svårt att träna, svårt att få något läst och skrivet. Mest promenader, cykelturer och dagar på stranden i Skanör. Definitivt semester hemma detta året. På plussidan där så känner jag mig väldigt utvilad och redo att ta mig an det nya läsåret! Jag har också biljetter till en nästa säsongs konserter med mso, operor på Malmö Opera och filmer på cinemateket. Man gör vad man kan. Lär skriva mer här; det är en bra plats att gnälla lite på.

Here we go again

2017 i sammanfattning

Detta är mitt 2017, vilket på det hela taget var ett glatt år (mest beroende på att Chron's höll sig i schack hela året) med några små resor; till Paris med Leif på Svenska institutet (där jag träffade den förtjusande Aino!), till Kassel (för en usel documenta 14) och Berlin med en bunte vänner och vi hade alla väldigt roligt ihop. Många dagar med Fidde, många turer ut i naturen. Massor av god mat, både hemma och ute.
Kring mig var året nog värre, många sorgliga händelser och ett världspolitiskt läge som inte är stabilt eller ens ok. Men det är det inte min roll att sammanfatta; den här filmen är mina gladaste bilder ur ett år som ser ut att vara soligt och varmt hela tiden även om vi nu hade den kallaste kortaste sämsta sommaren på evigheter.

Gott Nytt allesammans!

Lite usel sommar e det väl va?

Fast Fidde var nere i lite mer än en vecka och några dagar var det gott väder å då utnyttjande vi dem till max; vi hann med både bad i Skanör och en picknick med vänner de två dagar solen var med oss (å Håkan Hellström en inte så varm kväll). Vad än jag gör tillsammans med honom så är det alltid lika roligt. Jag e redo för ett nytt år på LU, men ännu återstår många lediga dagar!

Träning & löpträning rullar på

Jag tycker jag slarvat med löpningen, och de ofrivilliga uppehållet i höstas med ett brutet nyckelben var långt och segt. Men så är det vår, och det är skönt att springa, och gymmet är skoj och Garminklockan säger att min kondition är utmärkt och plötsligt är allt lätt igen; alla varven ute i kylan i vintras och timmarna på träligt segt löpband ger resultat även när det inte alls känns så. Dagens löpning var överskön, om än inte med några sensationella nya resultat vad det gäller stegform, sträcka eller hastighet.

2016, på det hela taget ett skitår

Personligen har året varit väldigt fint; när jag ser tillbaka på foton så ser jag många roliga stunder från jobbet (t.ex. ämneskonferensen i Stockholm & Berlinexkursionen), jag ser också en väldig massa konstutställningar jag gillat (Ropen skalla- konsten åt alla!), musik (MSO, Rihanna, Beyonce), massor av tid med Fidde (inkl öl på Sibbarps camping, vilket blev det mest semeter-rese-liknande som hände i år), massor av träning fram till mitten av augusti (inkl bra tider på Lundaloppet och Malmömilen). Två turer till sjukhus för Crohnsproblem, en lång utredning av hudproblem orsakade av Crohns å så en olycka med cykeln och ett brutet nyckelben som sabbade träningen under hösten (sjukgymnastik blev det, rehab). Jag fyllde femtio och firade det på ett behagligt vis ute i solen i kungsparken omgiven av folk. Det har varit skoj att bada en massa i havet, att vara ute på tur i den skånska naturen med Mårten och att spela Pokemon Go. Jag var tillbaka på Zoo i Köpenhamn en tidig höstdag, när solen sken och det var jättefint. Jag har lagat väldiga mängder god mat och druckit många fina viner (å en utsökt flaska whiskey jag fick av Fidde). Kinn, Lyly och jag hade en väldigt lyckad Halloweenfest här. Brutus har mått fint och varit söt, Fidde har (nästan) renoverat klart sitt hus, julen var lugn och skön. Så för mig har det varit ett fint år med massor av roligt jobb att sköta och utveckla.
Sen har en mängd artister dött, de kan ni läsa om någon annanstans, och den fascistiska populismen tar över stora delar av världen, vilken alltså är på väg käpprätt åt helvete. Folk i allmänhet är mer korkade än någonsin och outhärdligt stolta över det; detta är det första helt faktaresistenta året och ingenting tyder på att det blir bättre; Putin, Trump, Erdogan, Brexit, hela Centraleuropa; allt blir bara mer och mer idiotiskt och baserat på sagor. Terrordåd lite varstans och lika obegripliga som grymma krig i mellanöstern, massor av människor på flykt men utan någon som vill hjälpa. Klimatfrågan är plötsligt helt förhandlingsbar precis som så mycket annan vetenskap, som om det gick att förhandla med verkligheten. "Jag känner" och "rösterna i mitt huvud säger" har blivit accepterade bevis för vad som helst. Mitt i denna sörja så prioriterar vänstern identitespolitik och socialdemokraterna vill ingenting alls mer än att stänga alla gränser; det gör dem i mina ögon lika skyldiga som den nationalistiska högern. Jag inväntar det tredje världskriget och funderar på om jag verkligen vill överleva det.
Och för de av er som som hellre tittar på bilder än läser text så har jag gjort ett bildspel:

På jobbet den 4 november

Bara en vanlig dag på jobbet denna mörka och blöta årstid, höll seminarium och föreläste. Tillvaron är god och inte ens särskilt stressad, trots att jag har massor att göra. Snart dags för en långhelg med Fidde igen vilket jag ser fram emot. Tittar genom mina bilder och ser att det hänt så många olika saker denna dag (som så många andra); hemma med Lisa och Russel och Mårten, Hemma med Oskar, i Paris på Le Train Bleu, i Uppsala på Gustavianum, stekt kanin med Lyly hemma hos Håkan, blandat glögg, varit på Operan i Köpenhamn (Tosca tror jag), pratat en massa med Fidde. Lager på lager på lager; livet självt lämnar sina årsringar och de är förvånansvärt goda och vackra och varierade. Idag ska jag laga boeuf bourguignon, springa en runda på löpband och ta det lugnt i största allmänhet; bråda dagar väntar framöver.

Höst

Mycket lite att berätta och ännu mindre tid att berätta det på. Det är höst. Jobbet rullar på trots flera sjukskrivna kollegor. Fidde är på väg ner till mig just nu. Löven blir gula på träden och det påminner mig alltid om de där raderna av Stig Dagerman pappa hade i plånboken:

Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår vandring i parken
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken

 

Mer av det väldigt långsamma livet

Betydligt mindre smärtor nu, men om jag rör för mycket på vänsterarmen så kommer de. Å andra sidan så kommer om jag rör mig för lite också. Små saker är plötsligt projekt; jag har duschat idag (vilket är ganska enkelt, det är att torka sig med en handduk som är utmaningen, det är nåt väldigt vad man vänder o vrider sig då om man kan det), och jag har satt på mig ett linne vilket inte var en smärtfri operation. Snart nog ska jag ut o gå en lite runda (med sällskap för säkerhets skull). Det går åt rätt håll här!