1, 2, 3?

Jag har nästan planerat klart min minimala packning, jag har helt klart för mig var och hur jag ska vandra. En snubbe ska komma hit samma dag jag vill börja för att kontrollera ventilationen i lägenheten så det blir en väldigt sen start den dagen, men det får lösa sig det med (jag lär gå en betydligt kortare sträcka än planerat). Det hinder som återstår är läkaren jag ska träffa i morrn - handleden är fortfarande gipsad, men jag hoppas bilderna ska visa hur helt ok allt är så jag kan ta av det och ge mig ut!
Google, som köpte blogger för länge sedan, vilken är den plattform jag fortfarande använder mot bättre vetande, har sedan länge lagt ner den snabba och enkla blogger-appen och att posta uppdateringar via webbgränssittet på en mobil är värdelöst. Så det blir inga uppdateringar från vandringen här medans den pågår. Statusuppdateringar kommer att pågå på instagram om du vill följa mig i hasorna! Mitt konto är helt öppet. Jag har med en GoPro kamera så jag hoppas kunna klippa ihop en kortfilm efteråt, får se hur det fungerar. 3 dagar kvar tills lift-off!

Den längre vägen hem

En kaffe med Leif på centralen på väg hemåt blev ett besök hos Claes Ohlson för att köpa den där toslink-kabeln och så en tur inom en ganska anemisk bokrea. Jag minns den riktiga sorten på tidigt 80-tal, så mycket av mina stora läsupplevelser kom från alla de där verkligen realiserade böckerna på borden i Folkets Hus i Nässjö med pappa på sportlovet, mellan turerna på skidor i Lövhult och middagarna i mormors lilla trånga överfulla kök. Nässjö ska jag iofs också till senare i månaden, bokade ljust biljetter. Det blir bara en snabbis över natten den här gången, men jag ser fram emot det! Leif har en ny bok ute nästa vecka, "Städer som inte är städer" och han gav mig ett exemplar, hoppas finna tid att läsa den med utöver de bägge ohyggligt tjocka biografierna jag hittade (Jörn Donner, Ludwig Wittgenstein). Biografier; det är bara underhållning men ganska skön sådan.

Ny arbetsvecka

Så var det slut på helgen; det mesta är ordnat inför den kommande arbetsveckan. Återstår att göra klart en föreläsning, men den är halvvägs i hamn redan så det är lugn även om jag har ganska lite tid. Bäst den här helgen har varit några öl, de bägge Hairspray filmerna och det rotmos jag lagade i lördags som blev mycket bra. Mamma ringde och kollade läget och kom med ett mycket typiskt råd/recept när jag sa att jag gjorde rotmos och kokt rimmad oxbringa till kvällsmat "Du vet att man kan köpa färdiglagat rotmos i platsslang i affären hoppas jag?"; det där är min mamma och 1970-talsmatlagning på pricken. Ni skulle veta vilka familjerecept jag sitter inne med, de börjat nästan alltid med att tömma påsens innehåll i 2 dl kallt vatten. Mina föräldrar bättrade sig under 80-talet, de som så många andra - men matlagning var aldrig mammas favoritintresse, speciellt inte den matlagning som tar tid, kräver inläsning och jakt på råvaror.

Allt som är fast förflyktigas

Så är mammas hus ute till försäljning, det är också mitt barndomshem. Mina föräldrar byggde det (ok, beställde det från en katalog) 1968, då var jag 2 år gammal. Här växte jag upp, härifrån gick jag till skolan. Detta hus var min trygghet och platsen jag mer än något annat ville bort ifrån. Just nu känns den där längtan bort från kulltorp mest underlig. Huset har en gång varit hela min värld, och det är med start här som jag tagit mig ut till en hel massa andra platser. Nu kommer någon att köpa det och andra människor ska bo där. Kanske en annan ung kille kommer att sitta i det som var mitt rum och längta långt, långt bort. Det finns inga vägar tillbaka, allt rör sig alltid framåt. Mamma ska flytta in till stan, och jag flyttade ju ut redan 1985, för att aldrig drömma om att återvända. Men just nu, just när jag ser huset på hemnet.se så känner jag vemod. Å jag känner livet rusa vidare bara allt för fort.

Barndomsminnen

Var på Malmö Tekniska museum med Äpan (som i sedvanlig ordning var ohyggligt sen). På det hela taget är museets utställningar åldrade och halvdana, men de nya basutställningen om Malmös historia var fin, och den rekonstruerade delen av de stora köpenhamnsbåtarna var omedelbart en resa tillbaka till barndomes besök i Köpenhamn, då jag ofta, länge och mycket drömde om att äta allt det godis som fanns i denna kiosk. Allt såg ut precis som jag mindes det (utom att det var på tok för lite godis inne i själva kiosken, den var vanligen fullpackad). Mycket märkligt att se denna plats på museum, jag hade helt glömt den.