En notering om varför det gick som det gick (1980-talet var en intressant tid)

Allt som glittrar

Sommaren

Sommarvädret lämnar ännu en del att önska; men lite sol och några bad har det blivit. Liksom en tur över natten till akuten; magen som bråkar igen och en bit av tunntarmen som chrons vill åt. Men en hel del morfin, och en röntgenundersökning som visade att det inte var stopp, så kunde jag gå hem och vila ut (med fortfarande värkande mage). Där är jag just nu, lite avbrott i all den löpträning som gått så fint men det gör ingen större skada. Jag lagar en chili och ska se på lite film sen, ser om Sagan om ringen trilogin; vilket bitvis är underhållande men ibland är ganska så tålamodsprövande. Hobbitfilmerna har jag gett upp helt efter att ha försökt flera ggr. Om en vecka så ska jag introducera film på Panora (om Mappelthorpe), något jag ev ska göra om veckan efter med Querelle av Fassbinder. Sen visar de Sara Jordenös Kiki och det längtar jag efter att få se! Det är mycket nu; ska ju se Beyoncé och Rhianna å så kommer Fidde ner snart igen! Så oavsett om solen skiner eller om regnet öser ner så är det full fart, speciellt efter att jag trillade över podcastversionen av vad som måste vara den mest otroliga musikaliska nostalgitrippen någonsin; Livet är en fest, mer än 60 timmar radio om svensk populärmusik från 1960-2000. Det är helt otroligt bra, både till form och innehåll och jag sitter som klistrad (nä det är en lögn, för jag cyklar runt utomhus medans jag lyssnar). Nu undrar jag bara när Nintendo släpper Pokemon Go i Sverige, stan är ju redan full av zombies och jag vill bli en av dem (om än utan allt klydd med att tricka regionsgränser, det har jag inte tid med).

Malmöpride

Regnbågsfestivalens parad passerade under mina fönster just; de hade många deltagare men det var lite illa organiserat så det så glest ut med många stora luckor i tåget. Det verkar som om ingen kan styra upp en demo längre? Som väntat så var de autonoma gänget störst och näst störst var F!, minst sektion var några ganska vilsna folkpartister. Kombinationen av barnvagnar, regnbågsflaggor, banderoller och lastbilar med discomusik är lite trött, glädjen känns aningen ansträngd; nog borde det finnas mer underhållande sätt att ordna en parad?

#identitetskris

I dagens SvD skriver Håkan Lindgren om identitespolitik, det är början på en ny debattserie. Det är skarpsynt och det löser upp en del knutar för den som likt mig funderar mycket över begreppen identitet och ideologi. Knuten för mig i det hela är att jag som en homosexuell man sett hur just identitetspolitik en gång var sättet att få igenom välbehövliga politiska förändringar. Det finns något som skaver här samtidigt som jag i Lindgrens text anar en väg framåt.
Identitetsfrågor och kraven på att ta dem på allvar har lett till stora framgångar för hbt-rörelsen, men inte utan problem. Genom att förvandla frågan om samkönade äktenskap från en moralisk/ideologisk fråga om hur samhället ska fortbestå till en personlig, mänsklig fråga om varför vi inte ska ha samma rätt att leva våra liv som de heterosexuella har så blev svaret med nödvändighet ett annat än vad det tidigare varit. Det sättet att förändra problemformuleringen är en förändring från ett ideologiskt synsätt till ett identitetspolitiskt.
Jag trodde att priset vi betalade för dessa rättigheter var en heterosexualisering och utslätning av den homosexuella identiteten där allt färre variationer får rum. Men efter att ha läst Lindgrens text så behöver jag revidera den synvinkeln. Problemet är att denna lättkränkthetens identitetspolitik är godtycklig, manipulerbar och utan stabil ideologisk grund. Den låter sig användas för vilka mål som helst, vilket märks när den lika snabbt blir ett effektivt vapen i händerna på den svenska fasciströrelsen (med SD i spetsen) som den var för hbt-rörelsen.
Jag måste tänka och läsa mycket mer kring detta innan jag är klar med det. Men det verkar som om vi släppt lös ett monster till tankefigur när vi satte politiken och ideologin på bakre bänken till förmån för identitetspolitik och personlig rättvisa. Om det är fallet så var jag under 1980- och 90-talet en del av den rörelsen och behöver definitivt göra bot och bättring.

För dem [modernister och romantiker] handlade identitet om att varje människa skulle upptäcka och utveckla det unika i sig själv. Det var en strävan efter att bli något delvis okänt. Deras identitetsskapande handlade om att definiera sig själv i motsättning till alla etablerade grupper, och de var fullt villiga att betala ett pris, i form av utanförskap och otrygghet, för att få det de ville ha: ett mer meningsfullt liv än kollektivet tillät. Vårt identitetssökande går i motsatt riktning: det handlar om att ansluta sig till ett kollektiv som är lika färdigdefinierat som ett varumärke.

Det finns många fler trådar att dra i här, men jag låter dem vila idag. Det är mycket skönt att se att en ganska kort text publicerad i en (konservativ) dagstidning fortfarande kan rymma intellektuellt stoff med kraft att jaga upp mig från kaffedrickande och scannande av rubriker på webben. Jag ber att få återkomma till ämnet.

Föreläsning med filmvisning

Hade inget ljud i anläggningen i min bokade föreläsningssal idag, det var lite irriterande. Tur att jag inte skulle tala om bild/ljud utan "bara" visa Bruce Conners A Movie (1958). Jag hade många aspekter på psykonalytiska modeller i konsten att förhålla mig till så jag kunde inte göra en exkurs ut till Kenneth Angers Scorpio Rising (1964), vilket annars hade roat mig väldigt mycket. Av tidig experimentell film i kanten av såväl film- som konstvärlden så är dessa två de jag håller högst, då och då återkommer till och har som en slags referenspunkter för att förstå delar av den samtida konsten. De är korta, se dem en efter den andra!

Gott Nytt År!

Sov ut idag, vaknade pigg och redo med Brutus bredvid mig. Lång frukost, långsam ordentlig matlagning (jag är väl halvvägs redan) och dessutom tid för ett ordentligt gympass (det var ganska mycket folk där, så inte var jag ensam om den tanken). Dags att stryka, välja kläder och juveler, duscha, forsätta laga mat etc (inte i den ordningen dock). Nyår med bögarna, det blir bra det! I morrn, när vi lever igen, så är et dags att ta nya tag men pizzeriapizza det vägrar jag. Gott Nytt 2014 på er allihopa!

Kultur

Jag jobbar som lärare i konsthistoria, jag jobbar på en institution i kulturvetenskaper och därför antar så många att jag bara måste älska alla sorters kultur. Det gör jag inte. Väldigt många olika uttryck är intressanta, men det behöver inte alls betyda att jag tycker om dem. Smak respektive intellektuella intressen är två olika saker. Kulturkonsumtion handlar om njutning, mitt arbete är just ett arbete - det kräver tid och koncentration. Det är ett helt annat sätt att ta till sig kulturella uttryck. Jag gillar opera och dans; men jag kan mycket lite så för mig handlar det bara om en känslornas retning och njutning. Jag ägnar massor av tid åt konst, design och arkitektur så jag reagerar ofta ganska annorlunda på det jag ser.
Med det sagt så har jag den här helgen trillat över två filmer som måste ses. Film ligger någonstans i kanten av det jag gör, ett visuellt fenomen bland andra. Kan jag med gott samvete rekommendera dem? Kanske. Escape from Tomorrow är en skräckfilm inspelad på Disney World utan Disney inc.'s tillstånd, de kommer att försöka stoppa den och troligen lyckas de (Disney och den där musen är vad som driver på allt mer bisarr amerikansk copyright-lagstiftning, de gör enorma investeringar i lobbyarbete). Synd, för trailern ser fantastisk ut (nedan) och bra film bör inte stoppas av sådana tramsigheter som företags fantasier om sin image. Men den lär få spridning ändå. Gay Niggers from Outer Space är något helt annat; en film som definitivt vill bråka med all anständighet, men som blir hysterisk rolig av just det. Finns i sin helhet tillgänglig online (nedan), tror inte att den någonsin varit aktuell för traditionell distribution.
Om jag vill hitta kultur så är det av detta slag, hårt, kantigt, ofullgånget och fullt av uppfinningsrikedom och motstånd mot gällande hegemonier. Inte nåt småblommigt i en trädgård, inte något älskat och smakfullt, å aldrig någonsin vitt och fräscht.

Gesture

En gång i tiden så fanns Sara Jordenö någonstans bland folk jag kände, jag ska inte påstå att vi var vänner men vi var på samma platser. Sen tog hennes karriär fart, hon flyttade till USA och nu jobbar hon på en film, Gesture, tillsammans med Twiggy Pucci Garcon och det finns en trailer som är fenomenal (nedan). Jag har sett Paris is Burning många gånger, det här är samma miljö men många år senare och av trailern att döma med en fingertoppskänsla för att förmedla miljön som är magnifik. Jag ser väldigt mycket fram emot att se filmen, låt oss hoppas våra distributörer nu inte dummar sig och gömmer den.

Vinter-OS i Sochi

En del saker kan driva mig till vansinne, som att inga politiker eller sportpersoner inser vad de gör när de tycker det är ok att hålla OS i Ryssland. Stephen Fry skrev ett öppet brev till David Cameron för några dagar sedan som förklarar vidden av eländet, Cameron slår det naturligtvis ifrån sig omedelbart. Ryssland är ett land som inte bara är konservativt, de fattar aktivt lagar som rättfärdigar de mest vidriga övergrepp mot HBTQ-personer. Bögar, flator, könsöverskridare borde alla med automatik få asyl om de lyckas ta sig ut därifrån och de små kräk som åker dit för att tävla, "det är ju bara idrott", kanske borde fundera mer över Hitlers Berlin olympiad 1936. Det är något helt obegripligt att folk i den fria världen kan ställa upp på denna propagandamaskin för förföljelse och förtryck. Det är inte enstaka incidenter, det är ett politiskt program för hat och våldsutövande som pågår (ett exempel av mängder, det trillar in nya dagligen och har gjort så i vad som verkar som evigheter).

För att vara helt klar, den som åker till Sochi; för att tävla, vara åskådare eller rapportera är ett satans as och stödjer den mäktigaste av de vidriga regimer som vill mörda mig och de mina. Jag tänker inte glömma vilka ni är, och jag kommer att påminna er så ofta jag bara kan om vad ni gjort.

Boycott the 2014 Winter Olympic games in Sochi, Russia. It's the only decent action any human being can take. And put pressure on Russia to implement human rights now.

Torka aldrig tårar utan handskar

Ok, massor av människor tycker verkligen att detta var nåt att se och jag såg själv alla tre avsnitten, men för varje minut som gick satt jag kvar allt mer pliktskyldigt. Det var ju en bedrövlig soppa alltihopa. Låt vara att scenografen i det första avsnittet hade fått till många fina miljöer ur 80-talets bögstockholm, så långt är allt bra.
Men resten? Det är ju samma berättelse som Jonas Gardell alltid skriver: "Kristna småstadspojkar, söta och oskyldiga, tar sig till Stockholm som alltid är Bögstockholm och Klara Norra, där blir de förälskade och sedan dör en av dem plågsamt, ett långt patetiskt och obegripligt tjatigt tal utbryter och störst av allt är Jesus (o så håller pojkvännen i den dödes tröja en liten stund)".
Det är en ohyggligt konstruerad historia som antagligen betyder något viktigt för författaren men som aldrig blir till nåt mänskligt upplevt. Alla karaktärer är en och samma person, ingen av dem väcker det minsta intresse bortsett från att skådespelarna är snygga. Det är samma slags intresse som jag kan känna för fotomodellen i JCs reklam.
Det som ska vara stora känslor är bara överdrivet babbel, typ den ohyggliga monologen på kyrkogården i slutet av avsnitt tre. Å så all denna gräsliga övertydliga ihåliga symbolism; Se där är elaka Jehovas Vittnen - men tänka sig de icke-kristna visade sig ändå till sist vara mycket ondare! Se där en vit älg - så jättemystiskt; fadern sonen och den blonderade ande? Tal om lidande på en kyrkogård om hösten - offer, lidande, död och ett kors i bakgrunden, så utsökt subtilt. Alla pappfigurer uppställda kring ett återkommande julbord, födelse och nattvard på en gång, wow liksom.
Kort sagt, det var en av de värsta berättelserna om aids jag någonsin sett. Amatörmässigt, tillgjort och bedövande övertydligt men förpackat i en snygg tv-produktion. Inte en enda människa blir arg och försöker göra något i Gardells universum; ingen Sixten Herrgårdh i TV, inget Noaks Ark, ingen Posithiva gruppen, inte ens ett rött band. Alla tänker på Jesus och lider i motljus. Absolut ingen de jag kände som dog den där tiden betedde sig på det viset. Det finns ett bra ord för den här sortens berättelser: pekoral, ärkepekoral rent av. Staffan Hildebrands film "G" ter sig som ett bättre tidsdokument än denna unkna soppa.

Detta trots att det faktiskt finns en slags förlaga, en episk och sagolik berättelse om mormoner och storstaden och aids och politik och historia som verkligen berör och helt och hållet fångar in tiden; Angels in America, Tony Kushners pjäs som blev en underbar tv-produktion. "Torka aldrig.." ter sig som en pinsam amatörimitation, jag tänker glömma den omedelbart och plocka fram min dvd-box med den riktiga berättelsen, nu genast.

Middag med aids

Tillbringade dagen hemma med en trave böcker, en tur till gymet piggade upp framåt kvällen. En sak som ständigt är lika udda där är hur folk beter sig, en annan är för tillfället folks val av parfymer. Ett gäng män favoriserar en kraftfull doft av grillsås, jag gissar att det numera finns en Axe BBQ. Vem den kan attrahera bortsett från kannibalistiska bögar är skrivet i stjärnorna. På löpbanden i kväll var det två flickor som luktade som WC-Anka Citron, massivt klinisk toalettartad syntetcitron. Så man blev tårögd av det. Väl hemma igen lagade jag pizza. Efter många års experimenterande, inköp av en pizzasten och många pizzabitar i Rom så har jag fått till en invecklad men oerhört lyckad process. Gott blir det som bara den, med bara några få ingredienser.
Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" började på TV1 idag och den såg vi; inte illa, ganska charmigt, många tidsriktiga detaljer men också en mycket Gardellsk historia om de två oskyldiga pojkarna från landet med kristna idéer som hittar varandra i en dödsdömd relation. Kom igen nu, han har skrivit den berättelsen så många gånger och den är inte ens särskilt meningsfull.  "Präriehundarna" kunde någon gott göra TV av, det är hans uthärdliga bok, där finns lite bett och sälta. Men jag kommer att fortsätta titta, och fortsätta vara glad att jag har "Angels in America" i dvd-hyllan för det är den definitiva stora berättelsen om aids och 1980-talet som jag ser det.

Glad midsommar allihopa

Jäääää!

Rätt låt vann förstås, det verkade väldigt klart från start. Många andra bidrag försvann i en dimma av ljus, effekter och svepande snabbrörliga översiktsbilder. Loreen däremot var mitt i bild mot en mörk bakgrund med snyggt ljus och såg helt briljant ut. Nåja, Frankrikes bidrag hade både den bästa klänningen och de snyggaste dansarna (men en mesig låt). Utöver Loreen så köpte jag Ukraianas bidrag rakt av; Gaitana var högljuddast på alla sätt och vis; som en fab, trashy dragqueenkopia av M People, om nu någon minns dem. Det var en av de roligaste finalerna på länge, jag var underhållen trots trista ryska tanter och trots de vedervärdiga Jedward. Boing Boing ger sin syn på det hela, från en omåttligt oinsatt NY-horisont, skoj läsning det med!

Jag skriver

Tillsammans med Leif Holmstrand har jag ett lekfullt skrivprojekt. Det börjar arta sig, men ännu är det för tidigt att säga att det blir något av det. Men det är ett sådant projekt som jag kan arbeta med på bussen hem, nån minut här och nån minut där. Han är ohyggligt inspirerande och han jobbar så ofta, hårt och mycket att man får svindel av et. Jag har just gjort ett omslag som jag egentligen vill visa upp, men det är alldeles för tidigt för den saken.

Jag saknar det mesta i melodifestivalen

Hittills har det varit ganska trista bidrag, Ranelid var ju skämskudde-pinsam där han vrålar om sin sperma och om Kvinnan (heteromän har aldrig den där fingertoppskänslan som behövs för att få till det, ej heller kan de hantera en enkel tub brun-utan-sol). Nej, det saknas underhållare i festivalen och det saknas minnesvärda framträdanden över huvud taget, så har det varit i många år nu. Så jag fick ta fram iPaden och leta upp Raw Sewage för att kompensera det hela under gårdagens deltävling, man kan alltid lita på Leigh Bowery!

Nöjen

Ikväll blir det teater, på studion på Malmö stadsteater; Kontrakbrytarstilen och jag vet just inte mer än att det är ett samarbete mellan Malmö stadsteater, Teaterhögskolan i Malmö och Teater Mutation (bara några få föreställningar så skynda på om du vill se den, efter onsdag är det för sent). Lite drygt en timmes monolog och jag hoppas så på att få se lite levande teater; nåt som jag bryr mig om (känslomässig och/eller intellektuellt) i motsats till dammiga klassiker som jag för närvarande inte får ut ett skvatt av. Nån slags teaterns motsvarighet till Dennis Cooper skulle vara allra bäst, men jag undrar om det ens är möjligt. Jag är oändligt tacksam för att Leffe visade mig vägen till Cooper!

2 dagar

Idag; handla mat - frågan är mest vilka delar? Köttfärs så jag kan göra köttbullar ikväll, kakor från Hollandia (mandelmusslor och pepparkakor med kristyr), Stilton från ostbutiken. Allt till en Jansson, kanske revbensspjäll om jag hittar några fina som inte ligger i "skyddande atmosfär" (detta vidriga påfund som minskar mängden slaktare i stan till ett minimum samtidigt som köttet smakar sämre). Varför kan Malmö inte ha en bra slaktare, när Lund har två? Jag hinner liksom inte åka in till Lund för att handla mat.
Å så en gran, ikväll så kommer Mårten över så ska vi köpa och klä den och dricka glögg och äta mat. Jag ska njuta av all jul jag kan fixa till max :D
Sen är det fiskrökeriet i Limhamn för sill och lax; kanske idag, kanske i morgon. Just nu städar jag och dricker kaffe samtidigt. Någonstans under dagen ska jag hämta en ny vit skjorta som kommit från skräddaren, och slå in de få presenter jag köpt (lack och snöre har jag men jag är inte säker på att jag vill använda det papper jag har hemma, se där - ännu ett ärende). Det här är inte julstress, det är allt det där som gör julen rooolig.

Midsommar

I morrn firas det midsommar, jag gillar den högtiden. Maten är enkel och god, man behöver just inte göra så mycket, kanske se till att man kommer ut i naturen, kanske grilla lite framåt kvällen men i övrigt är det så lugnt.
Ändå så ska jag inte alls fira midsommar i morgon, för det finns annat som lockar mer än sill och öl! Så jag tar flyget till Oslo istället (och i Norge firar de inte svensk midsommar). Det blir Skeive Dager, och (viktigast) en helg med F. På lördag ska vi gå i paraden har vi tänkt. Så idag får jag stryka, packa och fixa lite här. Hann iaf ut och springa en runda; det är alltid skönt!

msn

Microsoft gillar att klydda. Plötsligt måste jag byta msn-id (ok då, det heter Windows Live Messenger, men vem giter säga det?). Det ska inte påverka er som redan är i kontaktlistan; men det är bytt från ratatosky@mac.com till ratatosky@live.se och fan vet varför.