En notering om varför det gick som det gick (1980-talet var en intressant tid)

Höst

Mycket lite att berätta och ännu mindre tid att berätta det på. Det är höst. Jobbet rullar på trots flera sjukskrivna kollegor. Fidde är på väg ner till mig just nu. Löven blir gula på träden och det påminner mig alltid om de där raderna av Stig Dagerman pappa hade i plånboken:

Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår vandring i parken
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken

 

Skäralid 2016

Såhär mot slutet av sommaren brukar Mårten och jag ta en tur till Skäralid, så ock i år. Vi promenerade kring i bokskogen ett antal timmar, drack kaffe och åt mackor. Det hela är mycket vilsamt, så här är några lika vilsamma bilder med bedövande muzak därtill!

Allt som är fast förflyktigas

Och idag vaknade jag till nyheten att David Bowie dött, bara två dagar efter att hans senast skiva gets ut (och fått strålande recensioner), inte ett helt dåligt sätt att sluta sina dagar på även om det nu var på tok för tidigt.
1980 gick jag i högstadiet i Kristianstad och köpte LP-skivor som hade spännande omslag (det fanns liksom inte mycket mer att gå efter). Så jag kom att köpa Scary Monsters (and Super Creeps) som jag älskade varje sekund av. Jag kunde varje ljud, varje textrad, varje underlig liten detalj Robert Fripp placerat i ljudbilden utantill i många år. Så småningom kom jag att lyssna bakåt blad Bowies 70-tals skivor, först och främst genom live albumet Stage, sen ner i varje skiva. Naturligtvis älskade jag Let's Dance när den kom '83 och många man kände ville eller skulle åka till Göteborg och se honom; tyvärr var jag inte en av dem. Jag har aldrig sett Bowie live, bara lyssnat och älskat alla figurerna, alla låtarna intensivt. Hela den där världen han stod för; smink, kläder, Berlin, musik, teater; alltsammans verkade så oerhört befriande för mig där i Kristianstad när folk lyssna på Boppers å Elvis å hårdrock å Freestyle å en massa annat som inte var märkligt och främmande.
Det mesta han har gjort har varit fantastiskt i mina öron (fast kanske inte Tin Machine plattorna, de fångade mig aldrig); men några av hans album är mer än så, de är album jag aldrig någonsin kan höra nog av: The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, Low, "Heroes", Scary Monsters (and Super Creeps), Let's Dance, Black Tie/White Noise, 1. Outside, The Next Day. Dessutom var han den allra vackraste personen i musikvärlden, kanske den enda riktiga idol jag haft. Det blir lite tommare utan honom; även om nu både Grace Jones och Madonna fortfarande är aktiva.

Tredje advent & Lucia

Tillbaka i Nässjö, hos Fidde precis som för ett år sedan och precis som då både fantastiskt och spännande. Vi hittar nya ting hela tiden och det är alltid lika underhållande. Var på kyrkogården och letade efter mormors grav, men hittade den inte, det är 29 år sedan så det är inte så underligt. Går förbi hennes hus (det är bitvis ombyggt, bitvis förfallet) och kring sjön där vi gick på promenad när jag var liten pojke. Det är så underligt att vara tillbaka men också så hemtamt. Nässjö är ingen fantastisk stad, det är en liten stad där allt man gör sker inom familjen, med de vänner man alltid haft; så stan i sig är en eftertanke till de sociala band som lever omkring den. Jag har förstås knappt några sådana band kvar, men jag har minnen. Ingsbergssjön, Norra Allen 2, Folkets Hus där det varje år var bokrea på vilken jag fick köpa böcker och lära mig njuta av att läsa, Lövhult och skidåkning. Käre nån, jag är tillbaka där ibland nu igen som en gammal man och på egen hand. Vem kunde tänka sig det? Jag är Fidde tack skyldig för den saken. Livet är en lustig historia, det vrider och vänder sig hela tiden.

Mer semester

Halvdant väder, mulet och lite regn i luften men jag kom igång med lite träning ändå; en skön cykeltur och så 5 k löpning i Pildammsparken (i måttligt tempo) på det, inte illa. Så ska jag bara komma igång med läsning också, men inte ikväll för nu ska jag baka pizza och ta en öl. Tänkte hämta ut nytt pass, men det var ohyggliga köer hos polisen och jag ville inte sitta inne och vänta. Ska försöka fixa det en tidig morgon i veckan istället. Det har varit en lätt nostalgisk dag med en massa gammal musik i hörlurarna, tror vädret inbjuder till det.

I barndom

Tillbaka i Kristianstad över påsk, med min storebror hemma hos mamma. Det var väl inte så bra, men det är som det är och vi gjorde vårt bästa för att roa oss. Thomas och jag var ute på krogen, på fd Brissman som numera är ett Bishops Arms. Å så var jag ute och gick, vädret var lynnigt men oftast mycket bra. Tog ett varv kring kyrkogården och platser där jag vuxit upp, allt är sig likt.

Kiehl's Original Musk

Impulsköpte en parfym på Kastrup (ok då, Copenhagen Airport vill de heta numera), Kiehl's Original Musk, efter att ha sniffat på den i några minuter. Det är en gammaldags parfym och jag tänkte omedelbart på den som tämligen maskulin; den ligger och dallrar mellan lite småäckligt kroppslig och fantastiskt kryddig och jag fann den otroligt lockande. Noterade senare att den säljs som könlös, och jo den funkar säkert mycket bra på rätt kvinna. Det är en parfym långt borta från den där vågen av fräscht hav och citrus som alla vanliga herrparfymer håller sig till, och än längre ifrån det kemiska vapen som kallas Axe (som mitt gym är belägrat av). Läste recensioner när jag kommit hem och de är förtjusande varierade och jag håller med dem alla. Det är som om denna EdT vore en lightversion av William S Burroughs tappad på flaska. Några av de bättre beskrivningarna från Basenotes och Fragrantica kan ge en bild av den:

"Kiehl’s Original Musk smells like the entirety of a freshly cleaned public restroom in America, complete with two clean-cut American teenagers with freshly scrubbed faces taking each others’ underwear off in one of the stalls." 

"I love squirrels so I have decided to smell like them. OK maybe I'm lying but this is delicious and squirrels only wish they smelt as good as this classical furry musk." 

"Without being flippant, this smells like a dried piss stain....
No joke. Tangy, musty, honeyed piss. If you're confident you can pull girls smelling as if you didn't shake off well enough at the urinal, then I salute you. You're braver than I."

Sommaren

Satt här och bläddrade lite bland mina bilder från sommaren (jag skulle hitta en specifik bild att visa Fidde), och det slog mig när jag såg alla små enkla sköna saker jag gjort den senaste månaderna att jag är en oerhört lycklig man nu. Det är de många bra småsakerna som adderas ovanpå varandra som gör mig glad och nöjd. Det är skönt att vara nöjd (å ja, Fidde bidrar mycket till den saken han med om än på ett annat vis).

Heminredning igen

Så fick jag till sist en stund över och satte upp några skivomslag på väggen här hemma. Jag vet inte riktigt hur nöjd jag är; men det är ju lätt att plocka ner dem igen så det får sitta uppe ett tag. Omslagen är sådana jag gillar och det är alltsammans musik och grafik som betytt en hel det för mig när jag var yngre, så på sitt sätt är det omedelbar nostalgi; Laurie Anderson Big Science, David Bowie Scary Monsters..., Electribe 101 Tell Me When the Fever Ended, The Residents Mark of the Mole, Grace Jones Living My Life. Den undre raden är bilder utan titlar av Leif Holmstrand och Åke Arenhill, de har hängt där ett tag redan.

EU-val

Så har jag tillbringat förmiddagen med att dricka kaffe, dammsuga och lyssna på Godmorgon Världen i P1. Samt gått och röstat i EU-valet, på (V) och mot TTIP (som är ett särdeles illa hopkommet handelsavtal som flyttar än mer makt från lokala politiskt valda representanter till multinationella bolags styrelserum), men det är också en röst mot den växande fascismen (av vilken SD är en del). Jag håller inte med vänsterpartiet i allt, och deras EU-skepsis är verkligen oväntat dum för ett socialistiskt parti som borde ha sin historia klar för sig, men att rösta i ett allmänt val är att välja det goda mot den onda och lägga sin röst för de saker man finner viktigast; inget parti går till val på radikalt ökade kultur- och forskningsbudgetar i hela EU.
Utanför min dörr demonstrerar samtidigt en stor grupp vietnameser; det mesta försiggår på vietnamesiska och är inte påtagligt riktad utanför den egna gruppen, men det verkar handla om en region man anser tillhöra Vietnam. De ömsom sjunger och skanderar slagord, och de röda fanorna med den gula stjärnan får det hela att se ut som en vänsterdemo på 1970-talet. Om inget annat så är det en bra bild av det fina mångkulturella Malmö som jag lever i. I min valkrets, som är liten, röstade de flesta för moderaterna eller miljöpartiet senast men här sitter också 24 sura små fascister och ugglar, troligen i nåt källarutrymme. Jag hoppas det blir bättre siffror i år.
En sak till; X-men Days of Future Past var juste underhållning, klart den bästa av x-men filmerna hittills mest så för att den var lika virrig & storslagen som de bästa av de tecknade serierna! Nu ska jag på tentarättandet igen, blir det tid över innan solnedgången så ska jag dessutom putsa fönster.

Jag ser mitt liv passera revy

Har snart installerat klart den nya maskinen. Med dropbox, back-up, 1password och en hel del andra molnlagrade tjänster så är det ganska enkelt. Men en sak tar tid och det är att bestämma vad av allt gammalt jag ska spara; alla bilder, filmer, musik förstås - de kan jag inte kasta och jag fick lägga några dollar på ett program för att slå samman och rensa i iPhoto-biblioteken. Men alla texter? Det som är viktigt och jobbrelaterat har jag lagrat på flera ställen, så det är det bara att hämta hem. En massa jobbsaker som varit viktiga en gång i tiden men som nu är sedan länge passerade är det bara att kasta. Men mitt i allt detta finns det små glipor av mitt privata liv jag vill behålla och jag behöver hitta dem och sortera, jag tror jag har klarat det med (somligt kommer att försvinna, men sådant är nu en gång livet). En del ting framkallar saknad; som bilder av familjefirande på Eldarevägen (när vi alla var tillsammans och man trodde det varade för evigt för det var den enda familj man verkligen känt från början) eller ett litet dokument med det sista jag sa till Filip (patetiskt och vänligt), annat får mig att le lyckligt; foton från Berlinresor med studenter, Paris med Lyly och Åke, kolonilotten som aldrig blev något, utflykter med Mårten till en massa ställen, varma sommardagar och överambitiöst julpynt. När jag var yngre så hade jag dött av melankolisk nostalgi ställd inför allt detta. Numera förstår jag Groucho Marx så mycket bättre: "Time wounds all heels" och det är inte den dummaste inställningen till världen.

Tony behöver alla kvinnors minnen!

Min vän Tony Lindberg (han har en blogg han uppdaterar sporadiskt) är en av de roligaste opublicerade författarna jag känner. Han skriver av nöd och tvång för att försöka ta sig tillbaka till mer vanliga sociala omständigheter; en olycka som tog hans vänsterben har gjort livet lite svårare än han tänkte sig.

Så han behöver hjälp. För att sätta igång sin nästa roman vill han ha en kronologi som bygger på en större samling av kvinnors minnen. Privata eller offentliga, detaljerade eller vaga, exakta eller mytiska - alla minnen är bra minnen bara de också har en anteckning om från vilken ålder de kommer ("jag var 3 år", "när jag fyllde 62" etc). Det ska bli en kollektivroman av insamlade och bearbetade minnen från en anonym grupp människor. Det hela handlar naturligtvis om kön, minnets opålitlighet, individen mot massan och allt annat som man kan förvänta sig av en modern underhållningsroman. Det kommer att bli strålande!

Lämna överblivna minnen per e-post till tonylindberg28@gmail.com 

Löpbandseufori

Jag gillar att springa väldigt mycket, speciellt skoj är det att springa långt utomhus i lagom svalt väder; efter 6-8 km någonstans så brukar en helt euforisk känsla komma över mig (många andra jag pratat med säger samma sak) och jag känner kroppen jobba som den ska, utan motstånd och med en väldig närvaro. Idag inträffade det på löpbandet och tidigare än så (jag ids inte springa mer än 5km på band) och jag tror det beror på att jag vridit upp tempot och så på den käcka 1980-talsmusiken i hörlurarna, den får mig att rusa på och jag har en spellista med musik som gör just löpning roligare, det är mer en fråga om tempo och basgång än om smak. Nu behöver jag en dusch och sedan blir det läsning och kvällsmat. Brut vad inte lätt att få med på fotot.

2013 i backspegeln

2013 började med biverkningar av remicade och en massa sjukdom men blev snart nog mer än något annat återhämtning full av glädje; det har mest av allt varit ett resande år men har samtidigt varit det fösta fina året på Rådmansgatan 11. Resande ja; Berlin med jobbet, Southampton och London (delvis för jobb), Rom, Berlin (privat), Kreta, Paris (med jobbet), Uppsala (jobb), ett otal turer till Köpenhamn (som alltid) och en underlig tur upp till Jönköping; inte illa alls. En slags lista över årets topphändelser ser ut så här:

• Årets upplevelse: En lång varm dag i Tivoli - Villa Adriana & Villa d'Este med Mårten
• Årets slappaste skönaste dagar: Chania på Kreta med Linus
• Årets musik: David Bowies The Next Day (jo jag är väldigt medelålders)
• Årets bok: Thomas Pynchons Bleeding Edge
• Årets Film: ingen alls (allt bra jag sett har varit gammalt)
• Årets middag: på Bloom in the Park med Fluffy
• Årets kulturevenemang: ESC i Malmö (nej, inget annat var ens i närheten)
• Årets musikupplevelse: Depeche Mode på Malmö Arena
• Årets döda häxa: Margaret Thatcher (ding dong!)
• Årets fallna hjälte: Lou Reed (take a walk on the wild side)

Det var väl det hela; värst överlag under det gångna året är väl fascismens framgångar på så många platser i Europa (var i h-e är vi på väg?) och alla andra politikers, liksom medias, flathet inför detta. Mest uppmuntrande överlag har jobbet varit - jag är fortfarande efter alla dessa år lika lycklig varje morgon jag ska ta mig dit, jag älskar den intellektuella miljön och alla våra skärpta studenter som gör stället så fantastiskt. Om jag önskar mig något inför 2014 så vore det att träffa en vettig kille, nyårslöftena lär bli de samma som året innan: att inte dejta några veganer, nykterister, kristna eller nazister. Fan tro't.

1:a advent

Nu så drar det på mot jul och jag vill göra korv, pastej, pepparkakor och allt det andra; men det får vänta lite. Det blir nog lite Glükriek senare i kväll och köpta pepparkakor i alla fall. Lite julprylar har åkt upp, det gäller att dra på i lagom doser för att få till en lugn njutning av all förväntan.
Det är också precis ett år sedan jag flyttade till Rådmansgatan och det är en av de bästa ting jag gjort på länge. Jag stortrivs här och det är bara småsaker kvar att få i ordning (lite sorterande av prylar, bära ner lite mer i källaren, hämta pappas skrivbord i Kristianstad, få ordning på klädkammaren som nu är skräprum). Jag ska bestämt ta en promenad tillbaka till Mäster Henriksgatan senare i kväll.
Därtill är det Världsaidsdagen, jag tänker lite på Fritte och Pontus, det blir lätt så. Det glädjer mig att så få behöver dö här i västvärlden numera, men det är inte alls nog.

Fynd på väg hem från jobbet

Någon gång i början av 1980-talet fick jag två vita Multipot pokaler (formgivna av Signe Person-Melin för Kosta Boda) av min syster, det var säkert en av många julklappar eller födelsedagspresenter avsedda att hjälpa mig att få till ett ordentligt kök. Någon gång i början av 2000-talet gick en av dem åt vilket var synd för den var sedan länge ur produktion. Det är en väldigt bra liten skål på fot, jag har haft många röror, dippar, snack, och soppor i dem genom åren. Som bäst gör de sig med en väl gratinerad löksoppa i, de är nämligen ugnsfasta! Så jag har tittat efter en ersättare och jag har funnit dem hos en och annan antikvitetshandlare för 130-150 kr styck, eller online för halva priset men med dryga fraktkostnader. Så jag blev glad när jag idag råkade titta in hos Myrorna (på jakt efter en julartad skål att ha goda franska valnötter i) och fann tre stycken á 15 kronor. Det var ett mycket lätt beslut att köpa dem, nu ska jag bara laga sopporna som matchar. Å alla andra saker, sånt som julsill och glöggtillbehör, som ska på matbordet. Jag tycker mycket om formen; en enkel och redig hybrid som tar det bästa av 1970-talet och använder det i ett objekt för det tidiga 80-talet; en ugnsfast lite-av-varje-skål (jordnära 70-tal) och en pokal (bombastiskt 80-tal). Varför skulle jag inte älska en sådan sak? Det är ju precis samma miljö/tid som jag själv kommer ur.

Ännu en löjligt tät arbetsvecka

Jag jobbar, länge och mycket denna vecka. Jag skött min vanliga undervisning - det är den enkla och roliga delen, men till det kommer en mängd andra ting så som ett långt styrelsemöte på institutionen, schemaläggning och lokalbokning (i TimeEdit) för vårens kurser, tentarättning och så har jag förberett ett anförande på SLU Alnarp, där jag ska delta i en dag kring olika perspektiv på kyrkogårdar och begravningsplatser. Jag har utlovat att tala om ämnet från ett Visual Studies-perspektiv, och jag har 45 minuter på mig. Det är lurigt med tiden, om jag håller en föreläsning så vet jag vad som ryms och till nöds kan jag alltid skyffla över material till nästa tillfälle men här ska man gå från inledning, via anförande till avslut inom en definitiv tidsram. Nu är jag ingen nybörjare, så det går säkert fint men som vanligt kan jag bara hoppas att mitt sätt att tänka går fram bland åhörarna som ju inte är konsthistoriker.
Trots, eller kanske på grund av, denna stress så har jag tagit mig tid att träna ordentligt; som vanligt omväxlande gym och löpning (utomhus) varannan dag. Testar att springa med appen "Zombies, run!" och det är iaf omväxling och det sporrar mig till att ta i lite. Får se hur intervallträning med den funkar, jag tänker testa den saken i morrn. Återstår att se hur jag tar mig till Alnarp; det får bli via en kombination av tåg och cykel så jag hoppas det inte regnar (för mycket).

Ny arbetsvecka

Så var det slut på helgen; det mesta är ordnat inför den kommande arbetsveckan. Återstår att göra klart en föreläsning, men den är halvvägs i hamn redan så det är lugn även om jag har ganska lite tid. Bäst den här helgen har varit några öl, de bägge Hairspray filmerna och det rotmos jag lagade i lördags som blev mycket bra. Mamma ringde och kollade läget och kom med ett mycket typiskt råd/recept när jag sa att jag gjorde rotmos och kokt rimmad oxbringa till kvällsmat "Du vet att man kan köpa färdiglagat rotmos i platsslang i affären hoppas jag?"; det där är min mamma och 1970-talsmatlagning på pricken. Ni skulle veta vilka familjerecept jag sitter inne med, de börjat nästan alltid med att tömma påsens innehåll i 2 dl kallt vatten. Mina föräldrar bättrade sig under 80-talet, de som så många andra - men matlagning var aldrig mammas favoritintresse, speciellt inte den matlagning som tar tid, kräver inläsning och jakt på råvaror.

Film är bäst hemma

Såg om Dränkta i Nummerordning i går kväll (på dvd, hos Fluffy), måste se om de andra av Greenaways filmer som jag älskar (Tecknarens kontrakt, ZOO, Arkitektens mage, Prospero's Books, Kocken, tjuven hans fru och hennes älskare) för det var en än mer magnifik film än vad jag mindes. Jag bara önskar att den fanns på bluray, den behöver en ordentlig upplösning för alla detaljer (och för att följa räknandet från 1-100). Så här smarta, roliga, nattsvarta och vackra, labyrintiska, filmer görs inte längre. Det som visas på bio just nu är bara mög, mög, mög. Jag saknar riktig film.

Titta på trailern nedan och förundras, det är inte likt något du sett någon annanstans (kanske en och annan Fellini-film kommer i närheten). Filmer som denna, som gick upp på bio och sågs av många när den kom, görs inte längre. Filmer i dag kommer i svep och är intill förbannelse lika varandra; mest av allt är de grå-blå eller grå-bruna SF filmer i 3D med extra explosioner och utan en story eller innehåll man giter bry sig om. Jag är bitter och nostalgisk. Det är inte någon piratverksamhet som sänkt filmbranschen, det är deras oförmåga att göra film man inte sett förut.