Rogue One: A Star Wars Story

Kort recension: Meeeeh.
Lite längre: Ganska snygga men generiska världar, ointressant story som mest fördes fram av att två personer stod och babblade med varandra, jag börjar avsky det där tricket med väldigt kort skärpedjup i 3D film. Skulle vinna på att göras om till 15 min radioteater.

Klaustrofobi på Malmö Konsthall

Låt vara för att takfönstren var igensatta och att nån slags stora inte speciellt väl fungerande och i primärfärger markerade väggar åkt upp, det är ändå inte problemet. Det som gjorde mig deprimerad var konsten; Carla Zaccagnini och Runo Lagomarsino har gjort en utställning där varenda detalj skriver en på näsan vad de betyder; texter (och på ett ställe röster) förklarar allt: "guldet är en symbol för eldorado och den spanska törsten efter guld" etc. Det finns ingenstans något som inte är en entydig enkel och övertydlig symbol för något (och detta något förklaras i absoluta termer varje gång) - så varför har de inte skrivit en artikel om vad de vill säga, varför ska detta ta omvägen om en konstinstitution? Ett verk av Zaccagnini hade en del andra kvalitéer; stränder från motsatta sidor av de stora oceanerna  hade filmats samtidigt och visades parallellt. Där fanns det något, en öppning; mot Odysseus, resor, längtan, något ogripbart stort. Men resten var klaustrofobi och en pekpinneutställning av sällan skådat slag; syftet må vara gott (det handlar om feminism & postkoloniala studier) men som konst är det skräckinjagande; enkelspårigt, övertydligt och ointressant - inte en ny tanke någonstans, ingen tvekan, inte en droppe gift. Monologia kallar vi den sortens språk som maler på, isolerat och utan önskan om kontakt.

Inferno

Ännu en lång dag; tenterande seminarier hela dagen, lunch var mycket god soppa från Buljong, hem och ut på en kort snabb löprunda och sedan in i duschen och ner till Operan för att se Joe Laberos Inferno. I princip en fullsatt salong och en riktigt usel föreställning, antagligen något av det sämsta jag sett där. Labero är en duktig magiker och många av illusionerna var fantastiska men vad hjälper det när showen är på gymnasienivå? Ett enda tonläge, ingen variation, uselt ljud, noll timing eller rytm, trist scenografi (men jag antar att det finns många gränser för en magiföreställning där) och banalt dystert ljus (ditto); det vara bara väldigt tjatigt. Å Laberos hurtiga lustigheter var bara platta. Det händer att jag har smågriniga åsikter om en operaföreställning jag ser, men det är marginalanteckningar jämfört med detta när jag kom på mig med att sitta och tänka på hur väldigt bra seminarierna hade varit innan i dag mest hela tiden. Den lilla grabben som satt bredvid mig (ett annat sällskap) verkade precis lika uttråkad. Jaja, så kan det gå.

Föreläsning med filmvisning

Hade inget ljud i anläggningen i min bokade föreläsningssal idag, det var lite irriterande. Tur att jag inte skulle tala om bild/ljud utan "bara" visa Bruce Conners A Movie (1958). Jag hade många aspekter på psykonalytiska modeller i konsten att förhålla mig till så jag kunde inte göra en exkurs ut till Kenneth Angers Scorpio Rising (1964), vilket annars hade roat mig väldigt mycket. Av tidig experimentell film i kanten av såväl film- som konstvärlden så är dessa två de jag håller högst, då och då återkommer till och har som en slags referenspunkter för att förstå delar av den samtida konsten. De är korta, se dem en efter den andra!

Jag läser tentor

Har ägnat flera dagar åt att läsa och kommentera en grupp tentor, en annan hög ligger och väntar och den tredje håller på att trilla in just nu. På Brännpunkt i SvD skriver Gunnar Karlsson (professor på KTH) om att studenterna måste ta ansvar för sitt lärande. Det är svårt att inte hålla med.

Jag bryr mig inte om vilka betyg våra studenter får, det är i huvudsak en bedömning av hur pass väl de just då visar att de förstått stoffet i kursen, och därtill en uppmaning till att studera här och nu. Inte heller betyder deras betyg något senare; de väsentliga är att ha en examen och framför allt; att de behärskar sitt ämne.
Ett par terminer hos oss är en väldigt kort tid att göra någon till konsthistoriker på, men de får en bra grund om de läser och bearbetar kursstoffet. Framförallt läser och bearbetar kurslitteraturen, något som ingen annan kan göra åt dem. Målet för utbildningen är inte att klara en serie tentor, målet är att kunna tänka, se, skriva och tala om en väldig mängd aspekter på konsthistoria, förhoppningsvis med en väl vald specialitet så småningom. Att då lyckas ta sig genom en kurs med nöd och näppe, kanske på andra eller tredje försöket är inte meningsfullt. När de ska ut i arbetsliv så är det ont om jobb och de som finns går till de som är långt inne i materialen. De som läser Wölfflin till frukost och funderar över Flusser på joggingrundan och pratar om Crarys idéer om subjektet med sin katt, typ. Att klara en tenta betyder nästan ingenting, att vara hemmastadd i ämnet betyder allt. Jag vet mycket väl att en del av mina studenter läser min blogg, det här är riktat till er. Vi har med stor möda och under många års arbete tagit fram en kurslitteratur som i sin helhet ger er en väldigt bra grund att bygga vidare på. Det är denna litteratur och er förmåga att läsa den, arbeta med den och diskutera den med era kursare som är den viktiga kärnan i er utbildning. Det är via den ni blir till konsthistoriker, så läs på, och som en sidoeffekt så klarar ni tentorna utan problem. Det finns inget dödkött i litteraturlistan; en text om färglära ska introducera perceptionsteori och kontextualisera impressionismen just nu, å den dag i framtiden då du läser Jonathan Crary så behöver du bäggedera. Å han kommer förr eller senare att bli viktig. Jag lovar - vi har tänkt igenom det här.

Hermeneutik i praktiken

Torka aldrig tårar utan handskar

Ok, massor av människor tycker verkligen att detta var nåt att se och jag såg själv alla tre avsnitten, men för varje minut som gick satt jag kvar allt mer pliktskyldigt. Det var ju en bedrövlig soppa alltihopa. Låt vara att scenografen i det första avsnittet hade fått till många fina miljöer ur 80-talets bögstockholm, så långt är allt bra.
Men resten? Det är ju samma berättelse som Jonas Gardell alltid skriver: "Kristna småstadspojkar, söta och oskyldiga, tar sig till Stockholm som alltid är Bögstockholm och Klara Norra, där blir de förälskade och sedan dör en av dem plågsamt, ett långt patetiskt och obegripligt tjatigt tal utbryter och störst av allt är Jesus (o så håller pojkvännen i den dödes tröja en liten stund)".
Det är en ohyggligt konstruerad historia som antagligen betyder något viktigt för författaren men som aldrig blir till nåt mänskligt upplevt. Alla karaktärer är en och samma person, ingen av dem väcker det minsta intresse bortsett från att skådespelarna är snygga. Det är samma slags intresse som jag kan känna för fotomodellen i JCs reklam.
Det som ska vara stora känslor är bara överdrivet babbel, typ den ohyggliga monologen på kyrkogården i slutet av avsnitt tre. Å så all denna gräsliga övertydliga ihåliga symbolism; Se där är elaka Jehovas Vittnen - men tänka sig de icke-kristna visade sig ändå till sist vara mycket ondare! Se där en vit älg - så jättemystiskt; fadern sonen och den blonderade ande? Tal om lidande på en kyrkogård om hösten - offer, lidande, död och ett kors i bakgrunden, så utsökt subtilt. Alla pappfigurer uppställda kring ett återkommande julbord, födelse och nattvard på en gång, wow liksom.
Kort sagt, det var en av de värsta berättelserna om aids jag någonsin sett. Amatörmässigt, tillgjort och bedövande övertydligt men förpackat i en snygg tv-produktion. Inte en enda människa blir arg och försöker göra något i Gardells universum; ingen Sixten Herrgårdh i TV, inget Noaks Ark, ingen Posithiva gruppen, inte ens ett rött band. Alla tänker på Jesus och lider i motljus. Absolut ingen de jag kände som dog den där tiden betedde sig på det viset. Det finns ett bra ord för den här sortens berättelser: pekoral, ärkepekoral rent av. Staffan Hildebrands film "G" ter sig som ett bättre tidsdokument än denna unkna soppa.

Detta trots att det faktiskt finns en slags förlaga, en episk och sagolik berättelse om mormoner och storstaden och aids och politik och historia som verkligen berör och helt och hållet fångar in tiden; Angels in America, Tony Kushners pjäs som blev en underbar tv-produktion. "Torka aldrig.." ter sig som en pinsam amatörimitation, jag tänker glömma den omedelbart och plocka fram min dvd-box med den riktiga berättelsen, nu genast.

Herre gu vad lite plast kan göra (tack Panduro Hobby)

Grafisk formgivning är ett vapen

Jag hade nästan glömt hur effektiv grafisk formgivning kan vara, hur enkelt det är att säga saker bara man vet hur man ska artikulera dem, sen dyker de här omtryckta dollarsedlarna upp på Gizmodo och påminner mig. Fortfarande Occupy Wall Street som gör sig hörda, dag efter dag.

Bögjulafton

Melodifestival idag, den svenska finalen. Det är på det hela taget en stor gäspning; alla låtarna är usla. De som vinner är de som setts mest i Idol eller så. Musiken är milt sagt träig. Ett oerhört enkelt test är att kolla om man kan tralla melodin efter att ha hört den å det är helt omöjligt med alla melodier i alla deltävlingar. Så nåt skräp kommer att vinna för att sångaren var söt på tv nån gång för ett par år sen, å i den internationella tävlingen kommer vi som vanligt sist. Jag antar att allt beror på den där skräpige ledaren Björkman, var inte han damfrisörska en gång i tiden? Det kan han gott bli igen.

Jag är en sån kliché ibland

Jag läser recensioner av filmen Kärlek på italienska (som är den fjabbiga svenska titeln på I am Love) och konstaterar att jag vill se vad som helst som Tilda Swinton är med i. Det är en sån bönkliché att älska starka kvinnliga skådespelerskor men  jag kan inte hjälpa det, det finns några stycken jag faller för varje gång: Tilda Swinton, Emma Thompson, Meryl Streep. De är alla svala, vackra bortom vett och sans, har full kontroll och de är väldigt skickliga i det de gör. Framför allt har de karisma, något jag inte kan komma på en enda manlig skådespelare som har. Så jag får leva med att vara en kliché, och jaga iväg till en bio (om någon av dem visar Kärlek på italienska, man ska aldrig vara säker på den saken).
DN halvsågar filmen men skriver positivt om Swinton, SvD hyllar den och Swinton, udda tilltag att de bägge har samma upplägg (och det blir inte mindre udda av att de bägge recenserar denna filmen och Knight and Day denna helgen, den senare verkar vara en riktig skitfilm). Trailern till I am Love finns bl.a. här.