Sådant som irriterar mig väldigt mycket

Skadad, illa inmöblerad konst på SUS. Det finns ingen som helst information om vem som är upphovsman eller vilket titel verket har. Däremot syns det tydligt att bitar saknas (och troligen har lagat mycket illa med dåligt lim) och kanske är de där hålen för eldosorna sågade i efterhand. Sen så har man skruvat fast en sittgrupp direkt framför som visserligen fungerar lite som ett skydd men som också döljer. Jag tror jag behöver ta reda på om det finns en aktiv, avlönad och med budget försedd intendent för sjukhusets samlingar. Jag såg mer skadad oskyltad konst än detta, och jag försökte hitta en illa åtgången Beck & Ljung jag sett i samman uppgång för några år sedan men jag tror det byggts om och jag bara hoppas att de emaljpanelerna togs väl om hand och att de inte är de jag sett på onlineauktioner då och då.

Uniqlo

Att handla kläder är ofta en plåga; utbudet i svenska butiker är monotont när det kommer till herrkläder. Acne var ett slag en liten dos av frihet om än dyrt, men de senaste säsongerna har varit snoozefester av stora mått. Men det finns lite hopp; den japanska lågbudgetkedjan uniqlo är ganska så fantastiska; och inte bara för deras billiga cashmeretröjor och jeans. Nä, mycket av vad de gör är fräsch, färglatt, välgjort och helt fritt från varumärken. Det är rent och snyggt gjort och det är väldigt billigt. Om man vill handla i butik är det London eller Berlin som gäller i Europa, jag hittade dem från början i Tokyo. Berlinbutiken är fantastisk. Sen går det fint att handla på postorder också; fram till i höstas så beställde man från webbutiken i UK och allt var frid och fröjd, de sände snabbt ut varorna med Royal Mail och de anlände snabbt och lätt via posten för en mycket ringa avgift. Men sen så ändrade de allt och nu måste man handla i deras gemensamma EU-butik, som dels skickar saker med DHL, dels inte har en fungerande logistikedja. DHL är (precis som UPS) absolut värdelöst om man är en vanlig privatperson; de dyker upp nån gång och om man är hemma så får man sina saker. Om man råkar jobba (å de levererar enbart under kontorstid på vardagar) så försvinner ens prylar och eventuellt kan man hämta dem på nån servicepunkt som ligger 20 km ut i nån skum hamndepå. Detta om de funkar, men inte ens det gör det och uniqlo omsätter sina varor snabbt så när man fattar att man inte kommer att få det man beställt så är det redan slutsålt. Surt är vad det är, även om man få massor av ursäkter per e-post. Så man har reparerat det som redan fungerade, med det allt för vanliga resultatet att inget funkar. Så inte kommer jag att värma mig med denna jackan i vinter, den är en illusion av shopping som försvunnit nånstans på en tysk dhl-depå. Jag har gjort en andra beställning av andra saker; om inte heller den dyker upp så ger jag upp.

Flickr

Jag brukade gilla flickr; det är ett snyggt och mycket effektivt ställe att spara och visa upp bilder på. Men Yahoo! (om nån minns denna ganska kassa startsida från 199x) köpte dem och ett tag verkade allt fungera som det skulle ändå. Yahoo byter "strategisk chef" (det är en sån där som inget vet och inget kan men har en väldigt lång näsa, de finns överallt och är enbart till problem) och ska ändra på saker igen och igen. Så plötsligt var jag väldigt utelåst från mitt Flickr-konto (för vilket jag har betalat reda pengar) och det finns inga uppenbara sätt att återta kontrollen. Timmar med support, ännu fler timmar med att logga in och ut och slå samman konton och få helt nya (tomma och obrukbara) flickr-konton. De senaste tre dagarna har jag skapat och raderat 3 Yahoo! konton (jag skulle vilja ha noll sådana) och 5 Flickr konton (jag vill bara kunna logga in till mitt gamla betalda konto med alla mina bilder, vilket jag just nu åter kan). En sak har jag lärt mig och det är att helt undvika Yahoo! sidan av Flickr, för så fort jag närmar mig den så kollapsar rubbet och konton börjar bytas ut och försvinna.

En annan sak kommer ut av detta: du kan säkert hitta mig i flera upplagor på Yahoo (och AIM, om någon levande människa ännu använder det??) och i några olika versioner på Flickr men det enda kontot jag faktiskt brukar är detta, där du kan se mina publikt samlade foton, i alla fall fram tills jag hittat en annan tjänst som fungerar, det är ont om dem. Å om du vill snacka med mig så finns jag på Skype, och bara på Skype; ratatosky@live.se heter jag där sedan msn åt upp dem (jo gamla msn kontakter når mig som tidigare, jag lyckades slå samman de kontona även om det hänger ganska mycket på hur man loggar in på Skype. Det där är ännu en idiotisk visionär strategisk manöver). Allra enklast är förstås iMessages/sms/telefon/Facetime - de kräver bara mitt telefonnummer och det är sig såväl likt som fritt från strategier, visioner å löss. Jag trillade över den här gamla artikeln på Gizmodo om Yahoo/flickr och strategier i allmänhet - en del av fakta där är föråldrat; så är tex grunden för mina problem att senaste strategen vill ta bort facebookinloggning.

Snart blir det olyckor, tur det är nära till akuten

Ställde upp min kamera i fönstret, planen var att få lite ganska abstrakta nattbilder på Rådmansgatan/Triangeln härifrån. Vad som istället hände var att det körde en massa bilar på bussgatan, mer bilar än bussar. De ska inte alls köra där, men bilister är inte de som visa någon hänsyn eller följer några regler för de kör bil och ska fram. Jag önskar polisen stod där och lappade dem, men det lär inte hända förrän några av alla fotgängare som går här har strukit med. Ursäkta ljudet på filmsnutten, men det blåste in micken på kameran som är allt annat än proffsutrustning.

Inferno

Ännu en lång dag; tenterande seminarier hela dagen, lunch var mycket god soppa från Buljong, hem och ut på en kort snabb löprunda och sedan in i duschen och ner till Operan för att se Joe Laberos Inferno. I princip en fullsatt salong och en riktigt usel föreställning, antagligen något av det sämsta jag sett där. Labero är en duktig magiker och många av illusionerna var fantastiska men vad hjälper det när showen är på gymnasienivå? Ett enda tonläge, ingen variation, uselt ljud, noll timing eller rytm, trist scenografi (men jag antar att det finns många gränser för en magiföreställning där) och banalt dystert ljus (ditto); det vara bara väldigt tjatigt. Å Laberos hurtiga lustigheter var bara platta. Det händer att jag har smågriniga åsikter om en operaföreställning jag ser, men det är marginalanteckningar jämfört med detta när jag kom på mig med att sitta och tänka på hur väldigt bra seminarierna hade varit innan i dag mest hela tiden. Den lilla grabben som satt bredvid mig (ett annat sällskap) verkade precis lika uttråkad. Jaja, så kan det gå.

Freakshow Malmö

Freakshow är en konstutställning i Malmö (tror jag). I Sydsvenskan idag (bakom en paywall förstås) så säger de "Vi [...] ville jobba med konst i det offentliga rummet och att vi ville få folk att röra sig runt i Malmö på ett nytt sätt och upptäcka de områden som man normalt sett inte upptäcker annars för att man inte har något ärende dit". Det kommer de inte att lyckas med.

Det är dessvärre stört omöjligt att hitta utställningen, jag fann Clay Ketter på Triangeln och Leif Holmstrand i Mellanhedsparken. Jag är konstvetare så jag känner igen en Ketter - och jag hade läst i tidningen att den skulle stå där. Jag känner Leif och vet var han hängt sin skulptur. Sen tillbringade jag nittio minuter med att cykla runt och leta efter ytterligare något verk, utan framgång. Till min hjälp hade jag en lågupplöst karta från Sydsvenskan som visade ungefär var något kunde finnas. På utställningens hemsida kan man, om man är ihärdig, hitta en digital och oläsbar version av den tryckta broschyren . Den tryckta broschyren finns nog nånstans, men inte där den går att hitta. Det kvittar helt hur bra en utställning är - om man inte kan hitta den så är det meningslöst. Här är några punkter som vare sig kostar pengar eller särskilt mycket möda, men som måste till. Vernissagehelgen är det ögonblick som sätter en utställning, man får sällan en andra chans.

1. Om man ställer ut konst på ovanliga platser i kanterna av en stad så måste man berätta var den finns.
2. Om man ställer ut konst i det offentliga rummet så måste man berätta att det är konst, att det tillhör en utställning och var man hittar mer av den utställningen.
3. En grafisk profil behöver inte vara dyr - bara lätt att läsa och att känna igen. Ni vet; documentas gula skyltar med text på och en pil räcker långt, speciellt med en karta till. Ett verk leder till nästa, så syns utställningen.
4. Om man vill sprida information via webben, vilket är en bra idé, så gör en rimlig webbplats; en lista med namn på konstnärer, verk och adressen till dem (helst med en länk till google maps) räcker och fungerar på en smartphone oavsett modell! Använd inte ett obskyrt omöjligt digitalt format för publicering av trycksaker.
5. Om din utställningen heter freakshow, registrera en domän med det namnet och peka den direkt till denna lista. Det går inte att gissa att domänen underliv.org innehåller information (om än omöjlig att läsa) om utställningen. En domän kostar 99:-.
6. QR-koder som leder till info om verk och utställning på plats vid verken kostar nästan inget alls.
7. Producera en karta med en väg runt mellan de olika delarna av utställningen, tänk igenom hur man ska kunna röra sig här - och vad man får veta var. Det måste vara enkelt att hitta rätt om man vill ha publik. (Överkurs: samarbeta med ett par kaféer längs med vägen som får reklam mot att de har trycksaker i ställ och kan ge mer info om hur man hittar.)
8. Framför allt; ta publiken på allvar och se till att de kan hitta konsten. Jag är konstvetare och kritiker, jag är van att leta efter konst, jag är van att besöka samtida utställningar och Malmö är min hemort - och jag kan inte hitta utställningen! Trots en stor artikel i Sydsvenskan idag så såg jag ingen mer som letade ens. 

Jag har ingen aning om det här är en bra eller dålig utställning, jag har inte ens en aning om ifall det här är en utställning. Jag vet hur mycket slit och svett och obetalt arbete det går åt för att ställa ut konst i offentliga miljöer, men det är så mycket bortkastad möda om inte publiken kan se vad man gjort. Offentlig konst torde göra sig bäst i förhållande till en offentlighet.

Clay Ketter på Triangeln (jag undrar hur länger den överlever) 

Leif Holmstrand på Mellanheden

Springa

Bra dag för en löprunda, numera oftast i Pildammsparken då den ligger precis utanför dörren. Juste att ha en park så nära, men alla vägar, inklusive löpspåren, är fulla av folk som sakta vaggar fram fem i bredd. Man får vara beredd på att springa runt oändliga mängder människor som dricker latte, röker och pratat i telefon hela tiden. Allt för ofta är de dessutom iförda löparkläder + skor så man misstänker att de mest ägnar sig åt att berätta (per telefon) för vänner om hur de är ute och tränar. De kommer att bli väldigt besvikna på resultatet av den träningen.
Nåja, för egen del så känns det lysande. Jag tror inte det blir något Göteborgsvarv i år eftersom tiden är för kort för att komma i form för den saken, men Malmömilen ska inte vara något problem och om sommaren blir bra så tar jag någon av halvmarorna i slutet av dem, i Köpenhamn eller Malmö.
Nya löparskor, det är alltid roligt att börja säsongen med sådana. Nike Structure 16 i en illande gulgrön färg. Just färgen var inte något jag tänkte över när jag köpte dem, de kommer ändå att vara så skitiga efter ett par veckor att det kvittar, men jag har haft modellen inan och de ger just det ganska stadiga pronationsstöd jag behöver. Barfotalöpning är inte min grej.

Torka aldrig tårar utan handskar

Ok, massor av människor tycker verkligen att detta var nåt att se och jag såg själv alla tre avsnitten, men för varje minut som gick satt jag kvar allt mer pliktskyldigt. Det var ju en bedrövlig soppa alltihopa. Låt vara att scenografen i det första avsnittet hade fått till många fina miljöer ur 80-talets bögstockholm, så långt är allt bra.
Men resten? Det är ju samma berättelse som Jonas Gardell alltid skriver: "Kristna småstadspojkar, söta och oskyldiga, tar sig till Stockholm som alltid är Bögstockholm och Klara Norra, där blir de förälskade och sedan dör en av dem plågsamt, ett långt patetiskt och obegripligt tjatigt tal utbryter och störst av allt är Jesus (o så håller pojkvännen i den dödes tröja en liten stund)".
Det är en ohyggligt konstruerad historia som antagligen betyder något viktigt för författaren men som aldrig blir till nåt mänskligt upplevt. Alla karaktärer är en och samma person, ingen av dem väcker det minsta intresse bortsett från att skådespelarna är snygga. Det är samma slags intresse som jag kan känna för fotomodellen i JCs reklam.
Det som ska vara stora känslor är bara överdrivet babbel, typ den ohyggliga monologen på kyrkogården i slutet av avsnitt tre. Å så all denna gräsliga övertydliga ihåliga symbolism; Se där är elaka Jehovas Vittnen - men tänka sig de icke-kristna visade sig ändå till sist vara mycket ondare! Se där en vit älg - så jättemystiskt; fadern sonen och den blonderade ande? Tal om lidande på en kyrkogård om hösten - offer, lidande, död och ett kors i bakgrunden, så utsökt subtilt. Alla pappfigurer uppställda kring ett återkommande julbord, födelse och nattvard på en gång, wow liksom.
Kort sagt, det var en av de värsta berättelserna om aids jag någonsin sett. Amatörmässigt, tillgjort och bedövande övertydligt men förpackat i en snygg tv-produktion. Inte en enda människa blir arg och försöker göra något i Gardells universum; ingen Sixten Herrgårdh i TV, inget Noaks Ark, ingen Posithiva gruppen, inte ens ett rött band. Alla tänker på Jesus och lider i motljus. Absolut ingen de jag kände som dog den där tiden betedde sig på det viset. Det finns ett bra ord för den här sortens berättelser: pekoral, ärkepekoral rent av. Staffan Hildebrands film "G" ter sig som ett bättre tidsdokument än denna unkna soppa.

Detta trots att det faktiskt finns en slags förlaga, en episk och sagolik berättelse om mormoner och storstaden och aids och politik och historia som verkligen berör och helt och hållet fångar in tiden; Angels in America, Tony Kushners pjäs som blev en underbar tv-produktion. "Torka aldrig.." ter sig som en pinsam amatörimitation, jag tänker glömma den omedelbart och plocka fram min dvd-box med den riktiga berättelsen, nu genast.

Canal Digital, usch

Såhär; jag vill ha bättre tv-bild så jag skaffa digitala kanaler via Canal Digital. Det var klyddigt minsann, men efter att ha utfört femton udda ting i rätt ordning och tre långa samtal med support där det sista faktiskt var hjälpsamt så fick jag igång det, och i två månader så har jag 150 tv-kanaler (å inget att se?). Sen, efter prov-tiden så ska jag ha typ 20, basutbud och några natur/faktakanaler. Någon på Canal Digital borde prova att använda Appleprodukter, man slår på dem o så fungerar dom. Kabel-TV? Man ringer o vill köpa, får veta att man behöver en modul för 800:-, men den måste man köpa innan man beställer så det gör man o så får man ringa igen efter det och då ska de skicka hem ett kort, fast det tar några dagar o när man får det så fungerar ändå inget så man ringer support och de säger vänta det fixar jag och man väntar och inget funkar ändå så man ringer igen och då har man fått fel abonnemang, tv via bredband och inte via kabel TROTS de där serienumren på modulen från elgiganten som man rabblade (som uteslutande är till för kabeltv och Samsungs inbyggda digitalmottagare). Nå efter det väntar man och så fungerar inget för man måste söka efter kanalerna med angivet Nätverks-ID (110), Frekvens (386000), Modulering (64) och Symbolhastighet (6950), det är siffror som inte går att gissa och dessa är inte standardiserade och de finns inte att finna på Canal Digitals hemsida, för man måste ringa tre samtal om vardera 10 minuter vardera till support för att få reda på att man behöver dem och vilka de är. Om man är hoppfull och sätter TV:n på auto så fungerar ingenting! Sen när man har de magiska siffrorna så funkar det, nästan. Alla kanaler som ska funka funkar inte men å andra sidan så får man en kanallista med en hel del kanaler i som man inte betalar för och alltså inte får se; man får se "kanalen är kodad" istället. Det är klyddigt och fult och det går inte att ändra ordningen på kanalerna. Å så undrar alla tekniknördar varför man älskar Apple och betalar för Apple? Slå på - det funkar, det är rent, snyggt och helt o hållet begripligt.

Kan jag rekommendera kabel-tv? Näe egentligen inte. Kan jag rekommendera Canal Digital? Nä verkligen inte (men det är fullt möjligt att andra är värre).
Jag är van att få teknikprylar att funka, det här var extremt illa producerat.

Bögjulafton

Melodifestival idag, den svenska finalen. Det är på det hela taget en stor gäspning; alla låtarna är usla. De som vinner är de som setts mest i Idol eller så. Musiken är milt sagt träig. Ett oerhört enkelt test är att kolla om man kan tralla melodin efter att ha hört den å det är helt omöjligt med alla melodier i alla deltävlingar. Så nåt skräp kommer att vinna för att sångaren var söt på tv nån gång för ett par år sen, å i den internationella tävlingen kommer vi som vanligt sist. Jag antar att allt beror på den där skräpige ledaren Björkman, var inte han damfrisörska en gång i tiden? Det kan han gott bli igen.