En notering om varför det gick som det gick (1980-talet var en intressant tid)

Orlando

50 döda, över 50 allvarligt skadade efter en skjutning på en gayklubb. Jag är numera en gammal man, men min första reaktion handlar om saker som "wow, polisen kommer i full fart och med massor av bilar för att stoppa detta", "USAs president talar till nationen om HBTQ-samhällets sorg!". Jag var med när presidenten hette Reagan och problemet hette aids och reaktionen var det omvända. Så nånstans är jag så väldigt glad och tacksam över allt som ändrat sig sen 1980-talet. Sen är alla morden i sig bara groteska, vad än som utlöst dem. Jag tittade som hastigast på twitter och den svenska fascistiska rörelsen var i full fart att göra detta till raskrig (som så många gånger innan); jag hoppas ingen sväljer det ondsinta betet. SVT har en fantastisk realtidsbevakning, stort tack till dem och deras lugna rapporterande.

Juste läsning denna regniga början av sommaren

Jag har ägnat ett par kvällar åt Édouard Louis självbiografiska roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule med stor njutning och behållning. Så mycket böglitteratur är förskräcklig; den är inte litteratur och jag är en förfärlig kultursnobb. Men det här är något annat, skrivet av en ung man som både kan och behöver skriva.

Bellegueule växer upp i en fattig liten arbetarstad i Frankrike och utstår allt sånt man får utstå om man är annorlunda. Men han skriver inte en klagosång; han förstår och hanterar livet och situationen. Vi som läser möter honom i den text han skriver efteråt, när han gjort sig fri (och bytt namn). Mest handlar det om hur han hanterar livet som ung och han skriver om den situationen så oerhört väl.

Detta från någon som är 22 (född 1992) och uppvuxen utan en chans till studier; det är inte utan man glädjs åt innerfliken som säger att han studerar vid École Normale Superior, eller åt foto av den där lugne unge fjollan som hittat en plats åt sig själv. Jag känner inte igen mig; jag är mycket mer medelklass än så, men jag har känt några som honom genom åren även om långt från alla lyckats och ingen av dem har skrivit en så fin roman.

Vilken otrolig helg det varit!

Kom hem från jobbet i fredags ganska sönderstressad (å det lär fortsätta framöver, men strunt samma just nu) men tog mig till gymmet och tog i och så var livet avsevärt bättre. Moules marinières och bröd till kvällsmat (men Mårten) och så en massa sömn på det. Lång snabb löprunda på lördagen, i strålande soligt väder och på kvällen Ribbestek med svartkål (och en god ale) + en Ruhm baba. Dessutom började jag väldigt ivrigt läsa Yahya Hassans debutdiktsamling och blev golvad av den, killen har ett språk med knytnävar i. Å så idag, ännu mera sömn - vaknade utvilad redan klockan åtta på morgonen. Lång skön frukost med både Stil och God Morgon Världen på radions P1 innan det var tid för dagens demo mot fascism (med anledning av förra helgens multipla mordförsök på Möllan). 10 000 människor fyllde Malmös gator och även om det var lite kyligt och solen knappt visade sig så var det en fantastisk styrka i att gå där och veta att nej, människorna omkring mig är inte onda. Malmö är en helt ok stad och dess invånare tar inte skit från några osnutna fascister som med knivar & knytnävar om natten vill skrämma oss alla till tystnad. Det har varit en av de mest fantastiska helgerna på länge, så här ska livet vara.

1:a advent

Nu så drar det på mot jul och jag vill göra korv, pastej, pepparkakor och allt det andra; men det får vänta lite. Det blir nog lite Glükriek senare i kväll och köpta pepparkakor i alla fall. Lite julprylar har åkt upp, det gäller att dra på i lagom doser för att få till en lugn njutning av all förväntan.
Det är också precis ett år sedan jag flyttade till Rådmansgatan och det är en av de bästa ting jag gjort på länge. Jag stortrivs här och det är bara småsaker kvar att få i ordning (lite sorterande av prylar, bära ner lite mer i källaren, hämta pappas skrivbord i Kristianstad, få ordning på klädkammaren som nu är skräprum). Jag ska bestämt ta en promenad tillbaka till Mäster Henriksgatan senare i kväll.
Därtill är det Världsaidsdagen, jag tänker lite på Fritte och Pontus, det blir lätt så. Det glädjer mig att så få behöver dö här i västvärlden numera, men det är inte alls nog.

Jean Genet

Jag läser plötsligt en hel del skönlitteratur, det är väl sommaren som får mig till det (å Fluffy förstås). Modernista har gett ut nyöversättningar av Jean Genets två mest kända titlar, Matrosen och Stjärnan (som Fassbinder gjorde en väldigt samtida filmversion av 1982) och Rosenmiraklet, de kom per post idag så jag har att läsa ett slag.
I en tid då svenska bögar tror att Jonas Gardell kan skriva och har något att säga så är det skönt att fly undan till den riktiga litteraturen.

Shopping med Fluffy

Idag var en remicadedag, så jag är lite matt och låter bli att ge mig ut på en löprunda även om jag borde springer en kortis i solnedgången. Jag går på en sänkt dos nu och det fungerar, men än har jag en del biverkningar, så som en del eksem på vaderna. Framåt eftermiddagen ringde min läkare lite oväntat (min fantastiska sjuksyrra på gastro hade pratat med honom på stört) och han ska skicka en remiss till hudkliniken så får de se på det. Inga foton på eksem, men väl ett på mig i sjuksängen (för remicade då, inget allvarligt).

Efter den timman så träffade jag Fluffy för fika på det Waynes Coffee som ligger på kvinnokliniken, inte ofta jag har ärenden dit kan jag säga. Han höll på att bli intervjuad av nån reporter när jag kom, men sen blev det kaffe, och efter att ha läst den här recensionen via Facebook så bokade vi bord på Bloom in the Park (så dit ska vi på torsdag). Det här är Fluffy (aka Leif Holmstrand):

Sen blev det en promenad som gled över till en shoppingtur, shopping med Fluffy är alltid lika underligt. Åhlens city och Hamrelius bokhandel; jag kom hem med en roman (Jonas Bruns Skuggland, på Fluffys rekommendation), en rea pyjamas (jag har inte burit pyjamas sen jag kom i puberteten), ett par nya strassörhängen (snart femtioåriga män bland bijouterierna väcker ingen uppmärksamhet längre!) och ett bokmanus jag lovat läsa och kommentera (Fluffys). I morrn ska jag 1: packa in Fluffys sopor i silikon och 2. äta middag med Flinus. Den här sommaren har blivit både livlig och slumpmässig, inte illa alls, och min konsumtion ser ut så här:

Visst ja vi gick genom Pildamsparken och tittade på söta men fåniga måsungar, sömniga kanadagäss och Karl Ove Knausgård också, inga bilder på nån av dem dock.

Torka aldrig tårar utan handskar

Ok, massor av människor tycker verkligen att detta var nåt att se och jag såg själv alla tre avsnitten, men för varje minut som gick satt jag kvar allt mer pliktskyldigt. Det var ju en bedrövlig soppa alltihopa. Låt vara att scenografen i det första avsnittet hade fått till många fina miljöer ur 80-talets bögstockholm, så långt är allt bra.
Men resten? Det är ju samma berättelse som Jonas Gardell alltid skriver: "Kristna småstadspojkar, söta och oskyldiga, tar sig till Stockholm som alltid är Bögstockholm och Klara Norra, där blir de förälskade och sedan dör en av dem plågsamt, ett långt patetiskt och obegripligt tjatigt tal utbryter och störst av allt är Jesus (o så håller pojkvännen i den dödes tröja en liten stund)".
Det är en ohyggligt konstruerad historia som antagligen betyder något viktigt för författaren men som aldrig blir till nåt mänskligt upplevt. Alla karaktärer är en och samma person, ingen av dem väcker det minsta intresse bortsett från att skådespelarna är snygga. Det är samma slags intresse som jag kan känna för fotomodellen i JCs reklam.
Det som ska vara stora känslor är bara överdrivet babbel, typ den ohyggliga monologen på kyrkogården i slutet av avsnitt tre. Å så all denna gräsliga övertydliga ihåliga symbolism; Se där är elaka Jehovas Vittnen - men tänka sig de icke-kristna visade sig ändå till sist vara mycket ondare! Se där en vit älg - så jättemystiskt; fadern sonen och den blonderade ande? Tal om lidande på en kyrkogård om hösten - offer, lidande, död och ett kors i bakgrunden, så utsökt subtilt. Alla pappfigurer uppställda kring ett återkommande julbord, födelse och nattvard på en gång, wow liksom.
Kort sagt, det var en av de värsta berättelserna om aids jag någonsin sett. Amatörmässigt, tillgjort och bedövande övertydligt men förpackat i en snygg tv-produktion. Inte en enda människa blir arg och försöker göra något i Gardells universum; ingen Sixten Herrgårdh i TV, inget Noaks Ark, ingen Posithiva gruppen, inte ens ett rött band. Alla tänker på Jesus och lider i motljus. Absolut ingen de jag kände som dog den där tiden betedde sig på det viset. Det finns ett bra ord för den här sortens berättelser: pekoral, ärkepekoral rent av. Staffan Hildebrands film "G" ter sig som ett bättre tidsdokument än denna unkna soppa.

Detta trots att det faktiskt finns en slags förlaga, en episk och sagolik berättelse om mormoner och storstaden och aids och politik och historia som verkligen berör och helt och hållet fångar in tiden; Angels in America, Tony Kushners pjäs som blev en underbar tv-produktion. "Torka aldrig.." ter sig som en pinsam amatörimitation, jag tänker glömma den omedelbart och plocka fram min dvd-box med den riktiga berättelsen, nu genast.

Middag med aids

Tillbringade dagen hemma med en trave böcker, en tur till gymet piggade upp framåt kvällen. En sak som ständigt är lika udda där är hur folk beter sig, en annan är för tillfället folks val av parfymer. Ett gäng män favoriserar en kraftfull doft av grillsås, jag gissar att det numera finns en Axe BBQ. Vem den kan attrahera bortsett från kannibalistiska bögar är skrivet i stjärnorna. På löpbanden i kväll var det två flickor som luktade som WC-Anka Citron, massivt klinisk toalettartad syntetcitron. Så man blev tårögd av det. Väl hemma igen lagade jag pizza. Efter många års experimenterande, inköp av en pizzasten och många pizzabitar i Rom så har jag fått till en invecklad men oerhört lyckad process. Gott blir det som bara den, med bara några få ingredienser.
Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" började på TV1 idag och den såg vi; inte illa, ganska charmigt, många tidsriktiga detaljer men också en mycket Gardellsk historia om de två oskyldiga pojkarna från landet med kristna idéer som hittar varandra i en dödsdömd relation. Kom igen nu, han har skrivit den berättelsen så många gånger och den är inte ens särskilt meningsfull.  "Präriehundarna" kunde någon gott göra TV av, det är hans uthärdliga bok, där finns lite bett och sälta. Men jag kommer att fortsätta titta, och fortsätta vara glad att jag har "Angels in America" i dvd-hyllan för det är den definitiva stora berättelsen om aids och 1980-talet som jag ser det.

Upp och iväg

Mer arbete, det är mycket papper att få klara inför terminsstarten men vi har bra koll på't tillsammans. Vädret har varit bipolärt, ömsom sol, ömsom regn. Jag gick hemifrån i bara t-shirten och trodde ett slag att jag inte skulle komma hem utan att bli dyngsur och djupfryst, men det löste sig. Jag han till och med komma iväg på två varv kring pildammsparken (8 km) mellan skurarna, det var soligt och fint när jag var ute. Dessutom hittade jag den där väldigt söta men kanske lite väl sentimentala reklamen för adressändring som dyker upp på tv allt som oftast på youtube så jag kan dela med mig. Jag är en sucker för bög-sentimentalitet. Lunchen var en otrolig gazpacho från Buljong. Löpningen är lätt och rolig. Det är mycket uppåt just nu!

Schlagerfestivalen

SVT tänker hålla Eurovisionsschlagerfestivalen 2013 i Malmö, på Malmö Arena. Det är inte mycket att säga om den saken, om jag kan få fatt i en biljett så ska jag dit men chansen är nog ganska liten (och det finns absolut gränser för vad jag vill betala). Jag misstänker nämligen att det är ett evenemang som gör sig bäst på tv, med vänner omkring sig och ett par drinkar för mycket. Det är ju främst ett arrangemang för tv, inte för publiken som är på plats. Malmö Arena har lika lite charm som någon annan idrottsarena - det är betong, lysrör och varmkorv för hela slanten.
Vad som är skoj att se är alla som rasar över att det inte blev Stockholm på alla möjliga nätforum (t.ex. twitter); de är väldigt upprörda men har svårt att finna egna ord för saken, de har över lag väldigt svårt att uttrycka sig så det blir mest en massa trams om Malmö som en krigszon och att det egentligen är Danmark.
Själv ser jag mest fram emot kringarrangemang, och en massa folk som kommer till stan. Kanske till och med Wonk kan vara underhållande den helgen, om tillresta schlagerbögar hittar dit? Om jag tar mig till bögklubb så blir det för första gången på snart 10 år, tänka sig.

Jag saknar det mesta i melodifestivalen

Hittills har det varit ganska trista bidrag, Ranelid var ju skämskudde-pinsam där han vrålar om sin sperma och om Kvinnan (heteromän har aldrig den där fingertoppskänslan som behövs för att få till det, ej heller kan de hantera en enkel tub brun-utan-sol). Nej, det saknas underhållare i festivalen och det saknas minnesvärda framträdanden över huvud taget, så har det varit i många år nu. Så jag fick ta fram iPaden och leta upp Raw Sewage för att kompensera det hela under gårdagens deltävling, man kan alltid lita på Leigh Bowery!

Herre gu vad lite plast kan göra (tack Panduro Hobby)

Slappehelg

Helgen känns lång och långsam, det är bra det. Struntade utan nån vidare eftertanke i Regnbågsfesterna, de är inte riktigt min idé om en rolig kväll för tillfället. Struntade med lite mer eftertanke i gallerinatten, jag borde kanske gett mig ut och minglat lite. Istället ägnade jag lördagen åt en massa snackande med lite olika människor, mest med Leffe. Vi lunchade på Chez Madame som blivit ännu mycket bättre efter flytten, det är väldigt charmigt även om en och annan hipster traskar in och ser fjabbig ut. Man får ta de enstaka clownerna som underhållning till fikat. Samtal med Leffe vandrar alltid långt och snett, mellan konst, litteratur och snusk. Det är mycket underhållande. Han hittade Dennis Coopers närmare åt mig på extrapris på konsthallen, jag tror jag kommer att gilla den.
I fredags köpte jag 1,5 kg korv på korvhuset, så det är vad jag äter denna helg; korv, bröd, senap. Inte det sämsta när det är god korv. Idag blir det läsning och löpning. Pontus skulle följa med ut och springa, alltid skoj med sällskap. Fortfarande sensommarväder, ser ut att bli löpning i kortbyxor! Livet tar fart igen, till sist. Kan bero på vädret, kan bero på en massa snackande, kan bero på kreatin, kan bero på 12 minuter i ett solarium; vad vet väl jag?

Fredagsmys (på en lördag)

Jo jag vet att jag ligger efter i räkningen av veckodagar, men ändå. 10 k löpning, längs med ribban, där är det vackert framåt kvällen en dag som denna med solen på väg ner och alla färger lite lagom höstblekta men med en behaglig värme kvar. Sedan blir det korv (tysk bratwurst från korvhuset) och på det äppelkompott (det är ju den tiden på året så jag kokte ett kilo äpplen med vanilj, kardemumma och nejlika). Men mest av allt är det till att läsa och skriva så att nästa veckas föreläsningar blir så bra som sig bör. Hel ok det med, hade gärna smitit iväg till en pub för ett glas öl med någon. Men det får bli i framtiden. Nu ska jag duscha igen.

Världsaidsdagen

De första åren efter att Fritte dött brukade jag gå med i fackeltåget här, likaså året efter att Pontus dog. Jag minns alla de som försvann från klubbarna under 80-talet. Å så minns jag hatet, i media och bland folk. Det kommer jag aldrig att glömma. Som alla andra bögar i min ålder så har jag fått se vänner och många bekanta ansikten försvinna. Det är bättre idag har jag förstått, bättre mediciner men än finns ingen bot. Det vi har är en vansinnig och i grunden heterohysterisk lagstiftning kring hiv. Den bygger som så mycket annat här i Sverige på en helt oemotsagd skräck för allt främmande; xenofobi. Deprimerande är vad det är.
Men det är fel dag för att vara arg, för mig är det mest en dag att minnas alla vi saknar. Möjligen för att se alla hålen i tillvaron och den egna historien.

Plats, poetik och politik: samtida konst i det offentliga rummet

Idag fann jag denna bok i mitt postfack, jag har skrivit ett ganska kort kapitel i den om konst och konster på internet. Boken är väldigt snygg och är gjord till en lång utställning på Skissernas museum i Lund.
Jag blev ombedd att skriva den texten i slutet av förra sommaren och i slutet av september skickade jag in den andra och slutgiltiga versionen till redaktörerna. Så att se boken och läsa texten igen är en udda grej, jag hade hunnit glömma den och när den är snyggt satt och finns där på papper med illustrationer så är den något annat. Den är smartare än jag kände mig när jag skrev den, det är ofta så.
Riktigt nöjd är jag med att se denna illustration, en skärmdump på min djupt dysfunktionella bögfamilj i Sims 3, som en inledning till texten.