Documenta 14

Jag var i Tyskland vecka 28, i Kassel för att besöka Documenta 14 och i Berlin för att driva runt, se lite konst och shoppa kläder. Men viktigast var Documenta eftersom denna vanligen gigantiska utställning brukar visa vägen för mycket av konstlivet. Nyckelordet är "brukar", för detta var en stor besvikelse. När en utställning av samtida konst har som huvudnummer att visa det grekiska museet för modern konst samlingar och dessa historiska samlingar vida överglänser resten av vad som visas så är det ett problem. På det hela taget var det en ointressant utställning, totalt överöst med banala pekpinnar. Att använda politiskt korrekt som en invektiv är rimligt här; det var bottenlöst ytligt, förnumstigt och ogenomtänkt, om än med några enstaka utmärkta verk. Dessa återfanns då framför allt i den historiska samlingen i Fredricianum, den del som curatorn Adam Szymczyk inte organiserat. Jag hoppas att inte behöva se mer utställningar genomförda av honom, olidligt banalt var det bestående intrycket. Om fem år vill jag ha någon i Carolyn Christov-Bakargievs klass att leda documenta 15, detta var meningslöst - något som verkligen inte hjälptes upp av den enorma motvilligheten till att ge kontext eller information.
Berlin var en annan femma; staden visade sig från sin bästa sida och Hamburger Bahnhof levererade som vanligt!

Ännu en dag hemma

mindre akut smärta, men mellan varven gör det ont. Har svårt att röra mig, allt går väldigt långsamt och jag blir lätt trött. Är nere på 3 tabletter Citodon per dygn nu, vilket är bra. Somnade i natt utan att ha tagit en och det fick jag ångra hårt när jag vaknade vid tretiden. Smärta och monotoni mattar ut mig ordentligt; jag orkar läsa några sidor då och då, se på 30 minuter tv, somnar från radio och ljudböcker - men allt går åt rätt håll trots allt. Ortopeden ringde i morse och jag ska dit i nästa vecka. Skäggig är jag och då ser jag min pappas ansikte svagt återgivet i mitt egna. Axeln är nu gulbrun, det var aldrig ett blått blåmärke där.

Musik

Jag gör mitt bästa för att följa samtida kultur, speciellt populärkultur då den sk finkulturen är mitt jobb och liksom en annan sak. Men det är inte lätt för det är så ohyggligt monotont. Idol, som jag försöker se eftersom jag läser en massa om programmet i olika bloggar, är kanske det mest typiska - men det är bara ett symptom. Det är som Walter Benjamin skriver om konsumtionskultur i allmänhet alltid nytt och alltid det samma, det är modernitet som helvetet. I fredags: tolv personer, alla ganska lika varandra, alla med samma veka utstrålning, tafatta framtoning, bleka röster försöker sjunga musik vi redan hört tusentals gånger utan att göra något. En åker ut, återstår 11. Som en Agatha Christie-deckare och precis som i den så har man inte den blekaste aning om vad som egentligen pågår, varför nån är bra eller dålig, varför en ska hem och en annan hyllas. Det finns ju inte ett spår av originalitet här, ingenting ger ens en aning om något nytt utan det är omtuggningar inom väldigt snäva genre-ramar. Å Idol är som sagt bara ett symptom, populärmusik är över lag likadan, förpackat, tryggt, placerad i ett fack, med ett fördefinierat format så att ingen riskerar se eller höra något oväntat. Det är ett ständigt upprepat liv på helvetets förgård, undra på att jag glädjer mig så när jag hittar något mer oväntat, oavsett om det är Svart Midi eller Remixkultur, bara det är nya ljud för en ny tid, inte ett gammal format för samma gamla musikmarknad. Ni förstår; ingen av dessa två låtar kan ens försöka komma i närheten av Idol eller skvalradio, de passar inte in och det är en förbannat bra sak! Bägge dessa ljudspår är fantastiska - de pekar åt andra håll, de kan inte pressas ner i ett format och förpackas till parfym, blogg, tv-serie och t-shirt. Jag borde säkert addera Tiny Tim till listan, men två inbäddade filmer får räcka denna söndag.

Torka aldrig tårar utan handskar

Ok, massor av människor tycker verkligen att detta var nåt att se och jag såg själv alla tre avsnitten, men för varje minut som gick satt jag kvar allt mer pliktskyldigt. Det var ju en bedrövlig soppa alltihopa. Låt vara att scenografen i det första avsnittet hade fått till många fina miljöer ur 80-talets bögstockholm, så långt är allt bra.
Men resten? Det är ju samma berättelse som Jonas Gardell alltid skriver: "Kristna småstadspojkar, söta och oskyldiga, tar sig till Stockholm som alltid är Bögstockholm och Klara Norra, där blir de förälskade och sedan dör en av dem plågsamt, ett långt patetiskt och obegripligt tjatigt tal utbryter och störst av allt är Jesus (o så håller pojkvännen i den dödes tröja en liten stund)".
Det är en ohyggligt konstruerad historia som antagligen betyder något viktigt för författaren men som aldrig blir till nåt mänskligt upplevt. Alla karaktärer är en och samma person, ingen av dem väcker det minsta intresse bortsett från att skådespelarna är snygga. Det är samma slags intresse som jag kan känna för fotomodellen i JCs reklam.
Det som ska vara stora känslor är bara överdrivet babbel, typ den ohyggliga monologen på kyrkogården i slutet av avsnitt tre. Å så all denna gräsliga övertydliga ihåliga symbolism; Se där är elaka Jehovas Vittnen - men tänka sig de icke-kristna visade sig ändå till sist vara mycket ondare! Se där en vit älg - så jättemystiskt; fadern sonen och den blonderade ande? Tal om lidande på en kyrkogård om hösten - offer, lidande, död och ett kors i bakgrunden, så utsökt subtilt. Alla pappfigurer uppställda kring ett återkommande julbord, födelse och nattvard på en gång, wow liksom.
Kort sagt, det var en av de värsta berättelserna om aids jag någonsin sett. Amatörmässigt, tillgjort och bedövande övertydligt men förpackat i en snygg tv-produktion. Inte en enda människa blir arg och försöker göra något i Gardells universum; ingen Sixten Herrgårdh i TV, inget Noaks Ark, ingen Posithiva gruppen, inte ens ett rött band. Alla tänker på Jesus och lider i motljus. Absolut ingen de jag kände som dog den där tiden betedde sig på det viset. Det finns ett bra ord för den här sortens berättelser: pekoral, ärkepekoral rent av. Staffan Hildebrands film "G" ter sig som ett bättre tidsdokument än denna unkna soppa.

Detta trots att det faktiskt finns en slags förlaga, en episk och sagolik berättelse om mormoner och storstaden och aids och politik och historia som verkligen berör och helt och hållet fångar in tiden; Angels in America, Tony Kushners pjäs som blev en underbar tv-produktion. "Torka aldrig.." ter sig som en pinsam amatörimitation, jag tänker glömma den omedelbart och plocka fram min dvd-box med den riktiga berättelsen, nu genast.

Digitala dumheter

Två artiklar i Sydsvenskan idag (”Det är som en drog för barnen” & Psykolog: Lämna datorn i skolan) om hur farligt det är att barn använder datorer, speciellt om de spelar spel. De säger samma sak; man känner på sig att barnen tar skada, datorn är för lockande och nu måste man sätta ner foten och visa att man tar sitt ansvar. Det är en förbannad massa dumheter alltihopa.

Datorer och de spel man spelar på dem är vår tids helt dominerande kulturform, de är för vår tid vad litteratur var för 1900-talet eller musiken för 1800-talet. Inget engagerar fler, åstadkommer fler mästerverk, produceras med större kostnader och omsorg än de digitala uttrycksformerna. De genomsyrar hela vår kultur, som cgi-effekter i film, musikproduktion, bokdistribution, formgivning och arkitektur med cad-verktyg. Allt är datorbaserat med undantag för den där drejade skålen från en kvällskurs '09.

Datorer är ett fönster in i en annan värld, det är en väg ut ur den omgivning man råkar ha hamnat i. De flesta barn (och många vuxna) som ser en möjlighet att fly undan sina trista monotona familjer till förmån för en egenvald värld tar den. Det kan vara eskapistiskt som med spelvärldar (på samma sätt som litteratur eller film fungerar) men det kan också vara helt realistiskt genom att man umgås med andra, på andra platser via chatt, video, forum, communities etc. Det är en oerhört social miljö, t.o.m. spelen är sociala platser.

Världen bakom datorskärmen är en meritokrati, den släpper in de som kan och lämnar de som inte kan utanför. Det är härifrån skräcken kommer, föräldrar som inget begriper av världen omkring dem ser sina barn obehindrat smita iväg ut på denna nya fria kontinent och får panik. I värsta fall är dessa föräldrar dessutom beslutsfattare eller journalister och då får vi skräp som detta, tuggat om och om igen.

Hotet är alla dessa nya övervakningslagar som stiftas, inte kompetensen att ta till sig sin egna tids kultur. Ersätt skolpsykologen med Eliza, det vinner alla på.

Mer av Kristianstad

Några varv på stan en lördag. Det är kanske massor av folk på stan men detta är en håla så det betyder fem-sex personer. Samma kedjor av butiker som i vilken b-galleria som helst. Allting låter och luktar tristess. Till och med Sabinskorna på torget ser uttråkade ut, de blir inte bortförda, de står bara och hänger och less och drömmer om att bli tagna långt bort. Vem skulle inte drömma om Rom om var tvungen att leva här med det imbecilla klockspelet och allt det trista kaffet?
Vi har tagit kontrollen över maten, hur man kan få en ordinär bit fransyska att smaka VOV hundmat är obegripligt, men ett av tricken är absolut att laga den tre dagar i förväg och att hata kryddor.

Rolling

Nah

Kväll igen och jag har sovit några timmar, nu börjar jag känna mig mänsklig igen. I morrn blir det till att städa och planera käk för helgen, nu ska jag banne mig koppla av och äta gott och hemmalagat. Funderar på lamm imorn, äppelkompott blir det iaf absolut. Det finns ett recept i Annas Mat på lammbog i senapssås som jag sett på ofta och mycket och det är egentligen inte svårlagat alls. Lär få använda vad än för lagom kok-lämpligt lammkött som jag nu kan hitta då. Om jag vill ha just bog så är Widerbergs det enda ställe där jag vet att jag kan få det, och så långt åker jag inte.
Dagens föreläsning gick, men jag kunde gjort bättre. Remicade tar udden ur mig dagen då jag får en dos, och jag borde verkligen sova. Det ligger en del kursplanering i mailen också, får ta i den också, även om jag verkligen inte vet hur man planerar en kurs utan att ha en aning om mål och progression innan man börjar.  Natten faller på här, det är mycket höstlikt. Tänk om livet vore varmare.

#4 (Malmö)

Tre (vatten)

Två (N.M.)

Ett (lunchljus)