Efter lite funderande har jag bytt kursbok vad det gäller samtidskonst på vår 1900-talskurs, från Jonhathan Finebergs
Art Since 1940: Strategies of Being till Michael Hopkins
After Modern Art 1945-2000.
Det är inte en helt lätt sak att göra, men den här gången fanns det en del recensioner i UBs tidskriftsdatabas som gjorde valet enklare (det går inte att länka till dem pga en paywall, sorry).
Jag håller på att lusläsa Hopkins nu och jag gillar verkligen hur han växlar mellan olika perspektiv på konsten, konstnärerna och konstlivet. Två exempel;
1.
Jackson Pollock beskrivs inte bara i i förhållande till
Clement Greenberg och formalistiska aspekter utan också som en produkt av andra världskriget, 1950-talets manlighetsideal och han reder ut hur detta kluster av alkoholism, aggressivitet, manlighet förhåller sig till action painting och till
Lee Krasner liksom den andra generationen actionmålare med
Helen Frankenthaler i spetsen.
2.
Jasper Johns och
Robert Rauschenberg får hos Hopkins vara homosexuella och i en relation (det är första gången jag ser det i en allmän översikt av tiden) och Hopkins reder ut vad det betyder att få sitt konstnärliga genombrott mitt under
McCarthy-erans mest groteska häxjakt på bögar och kommunister (främst inom kulturlivet n.b.). Dessutom sätts det i kontext med konstnärer som influerat dem; den heterosexuelle
Duchamp och alla hans könsöverskridande verk, liksom den homosexuell
Demuth.
I bägge fallen handlar det om att låta formalistiska, genealogiska och sociala faktorer stödja varandra (
genealogi är ett vanligt sätt att skriva konsthistoria; en konstnär är påverkad av en föregångare som är påverkad av den skola han studerat vid etc,
formalism handlar om hur element i en bild förhåller sig till helheten och till andra bilder). Och det gör konstverken mer tillgängliga. Jag använder oftast konst som
ting att tänka med, och Hopkins är mycket bra på att öppna upp för den sortens syn. Fineberg är inte dålig på det han heller, men han går alltid den långa omvägen genom konstnärens biografi vilket gör hans text mycket längre och full av biografiska data som inte direkt bidrar till förståelsen av konsten & konstlivet.
Där Fineberg börjar med att förklara konstscenen i NY 1945 (imigranter, surrealismen, WPA etc) så börjar Hopkins med
Adornos fråga om
hur man ska kunna skriva poesi efter Auschwitz. De berättar sedan samma historia, men sätten är olika. Jag hoppas nu att mina studenter kommer att bli lika förtjusta i Hopkins som jag är, för jag kommer att få arbeta mycket med mina föreläsningar i år innan det är dags.