1:a maj

Det är en jävla tid vi lever i. Det är första maj och man tänker att när nazister under olika beteckningar, inklusive ett gäng i riksdagen, sticker ut hakan och två av världens supermakter leds av bisarra onda clowner så borde socialismen ha lätta tider. Med en så tydlig fiende är det enkelt att formulera motstånd. Men det finns ingen som vill. Borgarna gör som de brukar och bjuder in ondskan i salongerna.

Det är första maj och SAP får väl gå ut och demonstrera mot sig själva. De inför marknadshyror, demonterar arbetsrätten, sänker skatter för de rikaste och lägger ner arbetsförmedlingen överallt utom i storstäderna. Jag lämnade partiet 2015 när de tvärvände om flyktingmottagande. Det finns inget kvar av Erlanders och Palmes parti längre.

Vänsterpartiet har tack och lov dumpat sitt EU-motstånd, men sitter fortfarande fast i en härva av tramsig identitetspolitik som totalt blockerar all faktisk politisk handling. Någon borde läsa Marx där och fokusera på ekonomi och rättvisa.

Jag är glad att pappa är död och mamma dement så de slipper se eländet. Jag gick alltid i första maj tåget med dem. Jag kan fortfarande sjunga några verser av Internationalen (å ett par andra visor) vid behov. SAP har banne mig inte rätt att ens i smyg nynna på den sången.

Jag marscherar ingenstans idag, vänstern i Sverige har demonterat sig själv. Istället tänker jag läsa Éduard Louis Vem dödade min far? och fundera över varifrån en ny genuint socialistisk rörelse ska komma och vad jag själv behöver göra.

Den där avhandlingen

Jag började på forskarutbildningen på min institution 1993, av många skäl jag inte tänker reda ut här så fungerade jag + undervisning många gånger bättre än jag och det dåvarande sättet att utbilda forskare så jag kom att bli anställd som adjunkt några år efter att jag inte disputerat.
Jag har försökt att få fart på den där avhandlingen innan men det har varit svårt. Det var rent allmänt svårt att få grepp om tekniken; hur man gör för att skriva den. Nånstans verkar alla utgå från att det är en personlig process som man ska utveckla genom att arbeta sig fram. Det fungerade inte för mig 1993 och det fungerade inte för mig senare heller. Det som till sist satte fart på mitt arbete är tre ting som skedde ganska oplanerat:

1. Max, professorn på min avdelning, fick med oss alla på att skriva bidrag till en antologi på temat "natur" och kring denna hade vi en del seminarier, informella diskussioner och arbete med egna och varandras texter. Det var ett mycket ostressat arbete för min del och jag han skriva om mitt bidrag ett par gånger. Jag fick också mängder av feedback från mina kollegor. Ur mitt bidrag där formade sig en mycket realistisk plan för min avhandling (artikeln ur antologin finns som fri pdf).
2. Vi har också haft ett pågående samtal om hur vi lägger upp vår grundutbildning, där jag haft ansvar för b-kursen. Allt eftersom vi arbetat med att göra hela vägen från nybörjarstudent till färdig kandidatuppsats tydlig så har vi behövt prata en massa om hur vi undervisar i teori, metod och skrivande och vart detta ska leda. Jag har alltså lärt mig forska genom att undervisa i det på grundnivå vilket är en mycket underlig ordning men den fungerade för mig.
3. En grupp av våra doktorander sökte fram en handbok i att skriva en avhandling som faktiskt var en direkt metodbok - den sa "gör så här, tänk så här" - som fungerade väldigt bra för mig. Det betyder inte att det är den bästa boken i ämnet eller ens att man kan lära sig skriva en avhandling genom en enda bok; men för min del var det en enorm hjälp. Rosenwasser & Stephen, Writing Analytically. 

Så nu skriver jag en avhandling på min fritid och det fungerar förvånansvärt bra. Jag har haft seminarier på tre halvfärdiga kapitel, inklusive det nyss avklarade metod & teori-seminariet som jag känner var/är den mest svårskrivna delen. Det är mycket kvar men jag har snart en första version av hela boken klar. Jag arbetar heltid som lärare och som studierektor och det tar upp all arbetstid. Men ibland kan jag jobba in tid så jag kan skriva över en tredagarshelg och då kommer jag långt. Genom att skriva systematiskt med hjälp av Scvrivener så kan jag sätta mig ner och skriva utan att behöva ägna massor av tid åt att komma in i texten igen. Jag har min text, uppbruten i massor av små avsnitt som alla har en hoper med anteckningar om vart de ska komma och vad de hänger samman med. 

Jag har också samlat på mig några få böcker jag läser mycket och intensivt samtidigt som jag skriver. Jag vet att jag kommer att behöva läsa mer än så, men för denna första genomskrivning så håller jag mig avsiktligen till en begränsad läslista. Viktigast av allt är att jag har slipat fram en rimlig frågeställning, ett område för avhandlingen. Det är inte längre "datorgenererade visuella miljöer" utan istället "videospelens fenomenologi" - hur kan vi förstå upplevelsen av att vara i ett videospel, vilket ursprung har denna form av gestaltning?

Jag har på många sätt en väldig tur i detta arbetet. Egentligen har jag ju redan använt mina år som doktorand och de resurser i form av handledning och seminarier som hör därtill. Men min avdelning lägger glatt ut pengar för de timmar handledning jag behöver och det finns en självklar plats för mina egna seminarier kring det jag skrivit i vårt fortlöpande ämnesseminarium. Jag har också många smarta kollegor som läser och kommenterar. Hur det blir med tryckbidrag och kostnader kring disputation vet jag inte, men jag litar på att det löser sig den dagen det är aktuellt. Jag har också blivit studierektor på halvtid, vilket innebär 50% mindre undervisning. Det är viktigt för undervisning (speciellt tentarättande och förberedelser) kan äta upp så mycket av ens fritid, det gör inte jobbet som studierektor (det är väldigt mycket ett kontorsjobb på fasta tider om än med stressiga perioder). Fritid är ofta nog skrivtid för min del. Rakt igenom är alla väldigt uppmuntrande.

Det handlar inte så mycket om att disputera för att göra karriär och så, jag är redan fast anställd och kan ansöka om att bli lektor så fort jag är klar. Det handlar om två saker: främst om att visa för mig själv att jag kan detta och dessutom om att göra nya saker, att anta en nygammal utmaning.

Om allt går vägen så är det slutseminarium ht20 och disputation senast vt21. Får se hur det håller, jag har egentligen inte bråttom.

Socialdemokraterna

Att jag är född och uppväxt till socialist är väl inget som förvånar någon som känner mig, att jag har varit medlem i Partiet är väl inte heller det en chock för någon. Jag antar att jag ännu räknas som medlem i deras rullor, men fr.o.m. igår så vill jag inte ha något med dem att göra. Jag har skrivit till dem och meddelat detta. Socialdemokraterna har nu inte enbart fortsatt den marsch högerut som de ägnat sig åt så långe nu, utan rakt av gjort SDs vidriga politik till sin egen. Så det enda jag kan säga om den saken är att jag fortfarande är socialist, men att Socialdemokraterna har slutat vara det. Om det betyder att jag måste acceptera vänsterpartiets alla intellektuella kollapser och korkade idéer vet jag inte. Men jag vet att jag vill ha en socialistisk rörelse som på allvar tar sitt avstamp i ekonomi, samhälle, rättvisa och solidaritet. Inte en som enbart ser vit medelklass i vitmålade bostadsrätter i Stockholms innerstad och funderar på hur de priviligierade ska få mer, hur denna nya lättkränkta adel ska skyddas från allt.
Kanske någon som Per Albin Hansson som i folkhemstalet säger att:

"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. "

Eller som Olof Palme, som aldrig vek en tum från mål om internationell solidaritet, oavsett vad världens supermakter ville eller hotade med. Ni vet, anständighet och jämnlikhet, solidaritet och internationalism - alltsammans är saker det bara går att drömma om i dagar som dessa. Så; hej då Sossarna, ni borde nock lägga ett "National" till namnen "Socialistiska Arbetarpartiet" nu och sedan skämmas.

Vilken otrolig helg det varit!

Kom hem från jobbet i fredags ganska sönderstressad (å det lär fortsätta framöver, men strunt samma just nu) men tog mig till gymmet och tog i och så var livet avsevärt bättre. Moules marinières och bröd till kvällsmat (men Mårten) och så en massa sömn på det. Lång snabb löprunda på lördagen, i strålande soligt väder och på kvällen Ribbestek med svartkål (och en god ale) + en Ruhm baba. Dessutom började jag väldigt ivrigt läsa Yahya Hassans debutdiktsamling och blev golvad av den, killen har ett språk med knytnävar i. Å så idag, ännu mera sömn - vaknade utvilad redan klockan åtta på morgonen. Lång skön frukost med både Stil och God Morgon Världen på radions P1 innan det var tid för dagens demo mot fascism (med anledning av förra helgens multipla mordförsök på Möllan). 10 000 människor fyllde Malmös gator och även om det var lite kyligt och solen knappt visade sig så var det en fantastisk styrka i att gå där och veta att nej, människorna omkring mig är inte onda. Malmö är en helt ok stad och dess invånare tar inte skit från några osnutna fascister som med knivar & knytnävar om natten vill skrämma oss alla till tystnad. Det har varit en av de mest fantastiska helgerna på länge, så här ska livet vara.

Reklamtrötthet

Häromkvällen lyssnade jag på radions P1, ett program med ett inslag om reklamtrötthet (och om hur reklammakare hittar nya än gräsligare vägar att lura oss) men jag kan dessvärre inte hitta programmet igen. Nåväl, det fick mig att inse att jag gett upp på nästan allt som har med reklam att göra; jag har inga dagstidningar längre, har Adblock i webbläsaren sedan länge, lyssnar på radions P1 (oftast via podcast) och ser på SVT1, SVT2 och Kunskapskanalen och inget annat, film (å TV-serier) ser jag på Netflix. Jag trodde jag gjorde alla dessa val för att kunna bestämma när jag ville se eller höra saker, men det slår mig att de i lika hög grad är en flykt från reklam. Jag brukade betala 400:- i månaden för Canal Digitals stora programpaket, 160 kanalen eller nåt (och ingenting att se) och det var 400 spänn för att få in ett utbud som kändes som om det bestod av 50% reklamtid; totalt j-a värdelöst.
Radio, iPad program som Zite och Flipboard, ljudböcker, mina egna tryckta böcker från mitt egna nya bibliotek (borde det heta något? Russell Memorial Library?), Netflix - det räcker mer än väl. Reklam tolererar jag i det magasin jag prenumererar på (eftersom det är så lite och så ovanlig reklam); i Expo och Arena. Jag har nästan gett upp YouTube; de där tre sekunderna reklam som ständigt dyker upp får mig att mest känna avsmak för hela prylen.
Det är skönt att slippa detta ständiga malande; reklam kunde fungera också för mig om den inte var så ohyggligt monoton; det är samma trams som upprepas om och om igen, samma varumärken som ska slås in med våld. Den kunde funka om den inte var så infantil; den ska hela tiden tala till och skapa känslor - som om jag var ett barn som inte klarade av ett redigt tilltal i sak. All ny internetbaserad teknik gör det enklare att strunta i reklamvärlden, den svarar med att pumpa ut mer av samma vara. De har verkligen inte fattat; om dina gäster inte gillar den hundmat du serverar så är lösningen inte att servera fler och större portioner. Lösningen är att ge upp och lägga sig ner och dö.

Vinter-OS i Sochi

En del saker kan driva mig till vansinne, som att inga politiker eller sportpersoner inser vad de gör när de tycker det är ok att hålla OS i Ryssland. Stephen Fry skrev ett öppet brev till David Cameron för några dagar sedan som förklarar vidden av eländet, Cameron slår det naturligtvis ifrån sig omedelbart. Ryssland är ett land som inte bara är konservativt, de fattar aktivt lagar som rättfärdigar de mest vidriga övergrepp mot HBTQ-personer. Bögar, flator, könsöverskridare borde alla med automatik få asyl om de lyckas ta sig ut därifrån och de små kräk som åker dit för att tävla, "det är ju bara idrott", kanske borde fundera mer över Hitlers Berlin olympiad 1936. Det är något helt obegripligt att folk i den fria världen kan ställa upp på denna propagandamaskin för förföljelse och förtryck. Det är inte enstaka incidenter, det är ett politiskt program för hat och våldsutövande som pågår (ett exempel av mängder, det trillar in nya dagligen och har gjort så i vad som verkar som evigheter).

För att vara helt klar, den som åker till Sochi; för att tävla, vara åskådare eller rapportera är ett satans as och stödjer den mäktigaste av de vidriga regimer som vill mörda mig och de mina. Jag tänker inte glömma vilka ni är, och jag kommer att påminna er så ofta jag bara kan om vad ni gjort.

Boycott the 2014 Winter Olympic games in Sochi, Russia. It's the only decent action any human being can take. And put pressure on Russia to implement human rights now.

Nationaldag (varför i hela fridens namn?)

Så var det dags för flaggviftande, yrande och en massa trams. Trevligt att vara ledig, fint att ha ersatt en kristen röd dag med en borgerlig, men allvarligt talat; en nationaldag 2013? Vi lever efter de bägge världskrigen och kan inte påstå oss vara oskuldsfulla och fräscha inför sådana dumheter. Den enda flagga jag kan känna stolthet över är Carl Johan De Geers anarkistiska affisch, den är den goda bilden av Sverige som ett progressivt och fritänkande land. Resten kan dra nåt gammalt över sig.

Slappehelg

Helgen känns lång och långsam, det är bra det. Struntade utan nån vidare eftertanke i Regnbågsfesterna, de är inte riktigt min idé om en rolig kväll för tillfället. Struntade med lite mer eftertanke i gallerinatten, jag borde kanske gett mig ut och minglat lite. Istället ägnade jag lördagen åt en massa snackande med lite olika människor, mest med Leffe. Vi lunchade på Chez Madame som blivit ännu mycket bättre efter flytten, det är väldigt charmigt även om en och annan hipster traskar in och ser fjabbig ut. Man får ta de enstaka clownerna som underhållning till fikat. Samtal med Leffe vandrar alltid långt och snett, mellan konst, litteratur och snusk. Det är mycket underhållande. Han hittade Dennis Coopers närmare åt mig på extrapris på konsthallen, jag tror jag kommer att gilla den.
I fredags köpte jag 1,5 kg korv på korvhuset, så det är vad jag äter denna helg; korv, bröd, senap. Inte det sämsta när det är god korv. Idag blir det läsning och löpning. Pontus skulle följa med ut och springa, alltid skoj med sällskap. Fortfarande sensommarväder, ser ut att bli löpning i kortbyxor! Livet tar fart igen, till sist. Kan bero på vädret, kan bero på en massa snackande, kan bero på kreatin, kan bero på 12 minuter i ett solarium; vad vet väl jag?

Fredagsmys (på en lördag)

Jo jag vet att jag ligger efter i räkningen av veckodagar, men ändå. 10 k löpning, längs med ribban, där är det vackert framåt kvällen en dag som denna med solen på väg ner och alla färger lite lagom höstblekta men med en behaglig värme kvar. Sedan blir det korv (tysk bratwurst från korvhuset) och på det äppelkompott (det är ju den tiden på året så jag kokte ett kilo äpplen med vanilj, kardemumma och nejlika). Men mest av allt är det till att läsa och skriva så att nästa veckas föreläsningar blir så bra som sig bör. Hel ok det med, hade gärna smitit iväg till en pub för ett glas öl med någon. Men det får bli i framtiden. Nu ska jag duscha igen.

Utomhus igen

Sprang årets första runda utomhus igår. Det gick inte alls bra det, för även om planen var att ta det lugnt och hålla mig kring 6 min/km i 7-8 km så gick det inte vägen. Jag fick gå i omgångar mot slutet. Det beror dels på att jag var på tok för påbylsad med kläder, dels på för mycket mat o vin under vintern tror jag. Jag har sprungit mina 10k pass på löpband, men tydligen inte ofta nog. I huvudsak är detta en utmaning; och sådana gillar jag. Det blir helt enkelt till att springa tre dar i veckan igen utan undanflykter. Bara det går att springa ute så är det ju lätt!