Brexit

Ok, då så. Nostalgi, populism och en benhård individualism har sagt sitt. Politik och internationalism förlorar. Fascisterna och högern runt om i världen har eldat på det här, men vänstern är inte oskyldig den heller. De verkliga och allt mer akuta problemen kräver en sammanhållen värld som drivs av en socialistisk politik; annars ser jag ingen lösning på vare sig de miljöproblem som bara växer eller den enorma instabilitet som den globala ekonomiska ojämlikheten förorsakar. Men istället får vi ljugande missfoster till populister som Trump, LePen, Johnson, Åkeson och många fler. Ingen mer politik (som är en långsam, kompromissande historia), bara karisma, lögner, populism, en attityd av "vi ska visa den jävla eliten" som inte betyder något alls. Allt med en stark underström av att "mörkhyade horder kommer att utplåna oss alla!", en nationalism som lyft från 30-talet. Tom retorik och starka känslor tar oss tillbaka till avgrundens kant. Nog för att jag är medelålders och kommer att dö inom en överskådlig framtid, men det här lär explodera innan dess.

Det är den där tiden på terminen igen

Den där tiden då allt ska hinnas med innan semestern, det är massor att göra och allt för korta dagar. Men likväl så har jag tagit mig tiden till att följa med jobbet till Wanås i morgon, någon gång i sommar måste jag se årets utställning och det är alltid fint att åka tillsammans med en massa folk.
Mes irriterande för tillfället är Skånetrafiken, de är sena och har problem tre dagar av fem vilket är helt hopplöst. Det är definitivt dags att dumpa de där fantasierna om privatiseringar och återta kontrollen över kollektivtrafiken. Alternativet är mångdubblad biltrafik, vilket betyder att stora delar av våra innerstäder behöver rivas för att öka framkomligheten med bil.
Bäst just nu är att alla sommarens resor är klara, bokade och betalade, den första om bara några veckor, å jobbets vägnar till Southampton. Great, jag ska passa på att se David Bowie is (och en massa Christopher Dresser därtill) på V&A på hemvägen, och så middag med Kim! Det var länge sedan jag var i England och London.

Social långfredag

Jag är gammal nog för att minnas när långfredagen var lång och händelselös. Nog för att jag växte upp i ett socialistiskt och icke-troende hem men hela samhället omkring en la ner det mesta denna dag, iaf på 1970-talet. Inget var öppet, man skulle vara stilla och tystlåten. Men jag kan inte komma ihåg när det ändrades, någon gång under åttiotalet tror jag säkert. Så dagens program är inte det minsta stilla; jag ska cykla till Limhamn, till fiskrökeriet där, efter den bästa inlagda sillen och kallrökta laxen, jag ska gymma (de stänger tidigt idag, en eftergift till ledigheten antar jag och inte till religiösa seder) och jag måste baka en sockerkaka som ska bli grunden för morgondagens påsktårta. Sen kommer det över vänner för en laxbaserad middag. Tror inte jag hinner spela så mycket Lego City Undercover idag (ett spel som är precis så lätt och humoristiskt som jag hoppades på). Men det kommer fler dagar för den saken.
Katalogen för "David Bowie is" på V&A kom per post igår kväll, jag måste kolla om jag kan skaffa biljetter till utställningen (timeslots och utsålt ofta nog...) och ta mig över till London. Av någon anledning har just V&A framstått som en så viktig plats att utforska så länge nu att jag måste göra slag i saken, en weekendtrip antar jag är allt jag hinner. Kiki har med lite tur en bra idé om ett eller ett par fab ställen för middag och tid över för den saken dessutom. Jag får se vad som går att fixa.

Turnerpriset

Namnen på Turnerprisets shortlist meddelades nyss, för er som inte vet: 1. Turnerpriset är ett numera mycket prestigefyllt engelskt pris för samtida brittiska konstnärer, döpt efter J M W Turner (en 1800-talsmålare av hav och väder), 2. Shortlist = man meddelar namnen på de fyra som en jury utsett som möjliga vinnare, de får nu producera var sitt verk till en utställning som visas under hösten/vintern på Tate Britain, 3. I januari nästa år meddelas vinnaren som får ära och pengar (£40.000 om jag minns rätt), 4. Det är alltid en massa bråk om vem som nomineras.
Inget av namnen var bekanta för mig innan, efter att ha sett på bilder av deras verk så vill jag mer än nåt annat se mer av Spartacus Chetwynd (här en snutt ur A Tax Haven Run by Women):

Jag saknar det mesta i melodifestivalen

Hittills har det varit ganska trista bidrag, Ranelid var ju skämskudde-pinsam där han vrålar om sin sperma och om Kvinnan (heteromän har aldrig den där fingertoppskänslan som behövs för att få till det, ej heller kan de hantera en enkel tub brun-utan-sol). Nej, det saknas underhållare i festivalen och det saknas minnesvärda framträdanden över huvud taget, så har det varit i många år nu. Så jag fick ta fram iPaden och leta upp Raw Sewage för att kompensera det hela under gårdagens deltävling, man kan alltid lita på Leigh Bowery!

Stockholm

Jag ska upp i morrn, bara över en kort helg, en övernattning och fem fyra utställningar (Bonniers konsthall, Tensta konsthall, Konstakademin, Moderna och Nationalmuseum). Måste hitta några bra ställen att äta på i den turen också. Det lär blir restauranger på några av institutionerna.
Jag har inte varit Stockholm på allvar sen jag bodde där 1986; jag är inte säker på att jag minns alla de andra gångerna jag varit där uppe; En promenad mellan centralen och finlandsfärjorna 1993 på väg till konferens i Helsingfors, en natt i mitten av 1990-talet då jag bla var ute på klubb (nånstans) men där vi alla var på väg till fest i Uppsala, en helg hos Kim och Mattias då vi var på Propaganda, en dusch på centralen på väg mot Gävle i slutet av 1990-talet. Det är nog allt. Stockholm, så långt bort så otroligt icke-lockande; kallt, surt, slutet, dyrt.
Jag bor i Malmö. Det är en annan del av världen. Köpenhamn är så nära att jag inte inte tänker på det som borta. Berlin är närmre, billigare och mycket trevligare än Stockholm. Paris, London, Rom - om jag har pengarna så tar jag hellre flyget söderut än norröver. Jag tror aldrig att jag kommer att ändra mig där, jag ser inga skäl. På 80-talet drömde jag liksom så många andra om att bo där uppe. Starka intensiva drömmar om den fantastiska lockande storstaden. Numera känns det mest som nåt gråsvart och aningen efterblivet som man åker till om man måste, men alltid med returbiljett i fickan. Jag vet att konstinstitutionerna där uppe är bra; det är inte det. Det är staden som sådan som inte lockar längre. Ungdomskärleken har blivit passé.

Hemma igen

Allt känns ok, tid för remicade i morgon och ett halvdussin ärenden som samlat sig på hög. Men det löser sig.
Fann denna korta artikel om senaste installationen på Tate Britan; 100 miljoner solrosfrön, som i verkligheten är lika många handgjorda och handmålade porslinskopior av solrosfrön, i skala 1:1. Käre nån, konstnären heter Ai Weiwei.

Varför sitter jag här?

Tittade igenom min blogg, lite foton, en massa anteckningar och det slog mig att jag verkligen inte borde sitta här och glo. Jag ska boka resor och det snabbt. Rätta tentor, besöka tandläkaren och ut. Det är det enda som håller.