måndag, januari 11, 2016

Allt som är fast förflyktigas

Och idag vaknade jag till nyheten att David Bowie dött, bara två dagar efter att hans senast skiva gets ut (och fått strålande recensioner), inte ett helt dåligt sätt att sluta sina dagar på även om det nu var på tok för tidigt.
1980 gick jag i högstadiet i Kristianstad och köpte LP-skivor som hade spännande omslag (det fanns liksom inte mycket mer att gå efter). Så jag kom att köpa Scary Monsters (and Super Creeps) som jag älskade varje sekund av. Jag kunde varje ljud, varje textrad, varje underlig liten detalj Robert Fripp placerat i ljudbilden utantill i många år. Så småningom kom jag att lyssna bakåt blad Bowies 70-tals skivor, först och främst genom live albumet Stage, sen ner i varje skiva. Naturligtvis älskade jag Let's Dance när den kom '83 och många man kände ville eller skulle åka till Göteborg och se honom; tyvärr var jag inte en av dem. Jag har aldrig sett Bowie live, bara lyssnat och älskat alla figurerna, alla låtarna intensivt. Hela den där världen han stod för; smink, kläder, Berlin, musik, teater; alltsammans verkade så oerhört befriande för mig där i Kristianstad när folk lyssna på Boppers å Elvis å hårdrock å Freestyle å en massa annat som inte var märkligt och främmande.
Det mesta han har gjort har varit fantastiskt i mina öron (fast kanske inte Tin Machine plattorna, de fångade mig aldrig); men några av hans album är mer än så, de är album jag aldrig någonsin kan höra nog av: The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, Low, "Heroes"Scary Monsters (and Super Creeps), Let's Dance, Black Tie/White Noise, 1. Outside, The Next Day. Dessutom var han den allra vackraste personen i musikvärlden, kanske den enda riktiga idol jag haft. Det blir lite tommare utan honom; även om nu både Grace Jones och Madonna fortfarande är aktiva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar