torsdag, januari 28, 2016

Hemma igen

Kom hem redan i går eftermiddag, men var trött och somnade ganska omgående. Det är begränsat vad de kan göra på sjukhuset dessvärre. Gick in på tisdags kväll, strax innan 21. Ganska omgående mötte jag en triagesköterska men sen hände inte mycket. Smärtorna i magen höll i sig och blev värre, efter att jag pratat med en sköterska igen så fick jag så småningom lite morfin (ca kl 1) och dessutom en brits i eget rum så även om morfinet inte tog all smärta så dövades de nog för att jag skulle slockna, vaknade vid 5 och bad om en ny dos, fick den och somnade om. Först kl 8 fick jag träffa en läkare, hon var å andra sidan en specialist från gastroavdelningen och det är utmärkt. Jag antar att natten hade varit full av mer akuta akutfall, den brukar vara det och jag var ju hursomhaver smärtlindrad vilket för min del räcker långt. Fick fytta ut i det allmänna väntrummet, om än liggande på bår (så jag kunde sova vidare, trots larm och en tv-apparat som påannonserade magträningsutrustning) och fick så småningom börja dricka kontrast (en som inte smakade nåt särskilt; de flesta kontrastvätskor jag fått har varit vidriga och ofta dessutom laxerande) och sedan åka iväg på en skiktröntgen vilken visade på att det var trångt på sina ställen i tarmen, vilket betyder framtida problem. Pratade med ännu en läkare och gick hem; vilket kanske låter underligt men är helt rimligt. Jag hade inte längre ont nog för att jag skulle behöva morfin, den behandling som finns i övrig skulle varit tarmvila (ligga i en säng med mat i form av dropp ett antal dagar), kortisonbehandling (med olika former av biverkningar) eller en ny operation där man tog bort en bit tarm. Men nu har jag varit symptom- och problemfri i åtta år så alla dessa drastiska lösningar torde vara lite overkill för en incident; jag hoppas infektionen lägger sig och saker blir bra igen. Om inte så är det bara att gå tillbaka till akuten. Alltså är den bästa behandlingen att gå hem, vila lite, äta försiktigt och snart nog återvända till mitt vanliga liv. Det är lugnt så, så länge det finns hjälp och framförallt smärtlindring inom gångavstånd så klarar jag det mesta även med Chrons sjukdom.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar