Så vi började i Sölvesborg, vid 13-tiden på en söndagseftermiddag. Solen sken och vi såg ut över havet i Blekinge. Glass och en läsk på Ica innan vi började gå upp på Ryssberget. Man ska passera ganska mycket villaområden innan man kommer ut i skogen, så det är bara att traska på. Det går uppåt mest hela tiden och ungefär halvvägs finns en improviserad grillplats med vy ut över Blekinge. Vi stannar då och då för att hämta andan och vila lite. Ryggsäckarna är fullastade, min väger ca 19 kg totalt (inklusive mat och vatten), med en basvikt på prylar kring 10 kg. Det är mycket bärbart, men kunde gärna fått ha varit lättare. Ryssberget är lite hemmatrakter för mig, när jag var barn hade min familj ett torp där uppe så jag har lekt mycket i bokskogarna. Längs vägen möter vi en mycket liten och orädd huggorm, och vid Ryssbergsstugan en grupp barn på mountainbikes som är nyfikna på hur mycket vi planerar att gå. Framåt kvällen når vi Grundsjön där vi ska slå läger vid vindskyddet. Det är en fin liten plats, som har både vattenkran och utedass (som de allra flesta lägerplatser på skåneleden), men den visade sig vara fullt av möss - så pass att vi inte fick ha något ifred och vi fick ta in all vår packning i tältet. Tack o lov var det inga möss som åt sig in till oss, jag hade med grejer för att laga tältet men det hade varit trist att börja på det viset.
Tältet är ett Hilleberg Anjan 2 och det var ett mycket bra tält för oss, lätt att sätta upp, lätt att packa ner och tillräckligt rymligt. Inga problem med vare sig regn eller kondens för oss (det regnade lite under denna den första natten, det skulle komma betydligt mer av den varan längre fram). Detta tält och våra skor, Merrel MQM FLEX 2 LOW GTX, som bortsett från det fjabbiga namnet var utmärkta (ingen skoskav och snabbtorkande) var de två ting vi behövde förlita oss mest på och de fungerade hela vägen och bidrog till en fantastisk vandring. Tältet, och dess footprint, beställde jag direkt från Hilleberg redan förra året, skorna fick jag hjälp att hitta på Naturkompaniet.
Nästa morgon, på måndagen, så var det bara att packa ihop och gå vidare. Det är väldigt mycket packa upp och packa ihop på vandring så det är bara att vänja sig och se till att man har ett bra system i det. Jag har saker tematiskt packade i vattentäta påsar i ryggsäcken (matpåse, snackspåse, sovsäck, elektronikpåse, diversepåse, etc) så jag kan hantera saker snabbt och lätt. En dryg km efter Grundsjön passerar vi det torp min familj ägde under min barndom, jag minns att skåneleden gick förbi redan då. Den led vi går är SL1, den första skåneleden och den öppnade 1974. Mycket är sig likt på torpet och i skogen, och allt är ändå annorlunda. Jag är inte samme pojke som på 1970- och 80-talet. Huset är lite förändrat med en tillbyggnad på baksidan, och har numera el, vatten och avlopp. Men det ser likadant ut och det är lika litet. Jag blev inte det minsta nostalgisk där bara nyfiken och det slog mig hur smått allt var. Det var väldigt fint att se det igen.
Jag smet in på tomten och tittade runt ett varv, ingen var där just då, snart nog gick vi vidare. Turen över och ned för Ryssberget skulle bli en av de mer besvärliga, det är bitvis lite jobbig terräng och det var väldigt blött överallt. Så mycket lera och halt. Jag trillade några gånger dessa första två dagar men inte allvarligare än att min vattenflaska fick en buckla och min vänsterstav fick en smäll som gjorde den aningen svårare att fälla upp och ihop.
Även om det bitvis var svårt att ta sig fram så är det väldigt fin bokskog att gå i, öppet och ljust och grönt. Allt eftersom blev det mer jordbrukslandskap och vi nådde Östafors vid 17-tiden. Eftersom jag gick den första halvan av denna tur 2019 så trodde jag jag kom ihåg alla platser men här hade jag blandat samman dem. Östafors är en ok men lite tråkig lägerplats (med vatten hos ett trevligt kombinerat B&B och vävstuga) och efter ca en timmes vila så hade jag fått med Mårten på att gå vidare de 9 km till Bökestad. Så detta blev vandringens längsta etapp, 25 km på en dag. Bökestad är väldigt fint, en utsträckt lägerplats med pump och toalett precis mot slutet och en sjö i den andra änden. Och ett litet bålgetingsbo precis vid den finaste eldstaden. Vägen dit var enkel och lättvandrad, speciellt jämfört med vägen ner från Ryssberget. Så vi var bägge förvånade över hur lätt vi tog ytterligare en knapp mil den dagen.
Variationerna i landskapet och på leden är så stora här. Det är lövskog, granskog, sjöar, åkrar och friluftsområden om vartannat. Det är aldrig en hel massa av samma sak utan vandringen är varierande och skoj hela vägen. T.o.m. leden man går på varierar friskt, från en 2 dm bred skogsstig till landsväg. Efter denna långa vandringsdag så fick tisdagen bli en kortare etapp, 13 km mellan Bökestad och Brotorpet. Vi vandrade på lugnt och stilla och tog en del raster, Mårten gillar att ta en lite längre lunchpaus med lagad mat medans jag fördrar kaffe och smörgås mitt på dan. "Lagad mat" betyder i detta faller oftast frystorkad mat från Real Turmat eller Blå Band. Det är helt ok mat, men det är väldigt mycket samma sak med lite olika smak, och det saknar konsistens. Vi hade med oss lite olika färskvaror för att förbättra detta; Mårten hade bl.a. ost och korv, jag hade bröd och mjukost på tub. Den första halvan av turen bar jag tunnbröd och det var inte så lyckat eftersom det faller sönder snabbt. Sedan köpte jag grova och tuffare rågbullar som höll både form och smak mycket bättre.
Framme vid Brotorpet mötte vi de första andra vandrarna på vår tur, det var annars väldigt glest på stigarna. Här var de desto fler, ett par olika par och så ett helt konfirmationsläger som likt Egyptens gräshoppor tog all plats och fyllde upp latrinerna. Det är lite ojuste att lägga beslag på en hel lägerplats, både vid Brotorpet där det finns plats och nästa etapps lägerplats, Vesslarp, som är betydligt mindre. Man kan tycka de borde betala för att nyttja platser avsedda för större grupper. Jag hade tvättdag och tvättade både skjorta och byxor och mig själv så konfirmanderna fick nöjet att se mig stolpa runt i dunväst och träningsshorts. Iförd denna mundering kunde jag sitta på utedasset och höra deras ganska okarismatiska och fumlande präst predika över "Gud är en bägare som alltid svämmar över" och med tanke på hur de fyllde dassen här och i Vesslarp så var det ett väl valt ämne.
Den kvällen kunde jag notera att vår tidsplan höll och bokade därför rum på Stora Hotellet i Osby för den kommande fredagen. Vädret var strålande, sol och kring 27 grader varmt, vilket är fint men lite för varmt för att vandra i egentligen. Morgonen därpå gick vi vidare mot Vesslarp, mellan sjöar, i gran- och bokskog, över åkrar. Det är ännu en kort etapp på 13 km vilket var skönt i värmen. Etappen går genom de platser där Harry Martinson växte upp och jag måste läsa om Nässlorna Blommar som står här hemma i min bokhylla. När vi anlände Vesslarp så hade konfirmandlägret skickat en bilburen förtrupp som lagt beslag på hela området; men vi slog upp vårt tält ändå och såg till att ha utsikt över dem. Om de skulle ta allt vårt lugn och nästintill hela platsen i besittning så skulle de iaf få vara underhållning att se på mens vi åt kvällsmat, och drack te med rom. Deras präst hade tydligen fått migrän och kunde inte hålla fler menlösa predikningar. Jag mailade skåneleden dagen efteråt om det överfulla dasset. Ingen hade lärt ungarna att man gör nr 1 i skogen och nr 2 på torrdasset - och att man kastar skräp i soptunnan och inte i latrinen. En pojk på läget tillbringade dock all sin tid med att hugga upp och prydligt stapla all veden, något kommande vandrare lär vara mycket tacksamma för, han gjorde ett utmärkt jobb där.
Nästa morgon var det dags att bryta läger igen och gå mot Glimåkra, den etappen är på 19 km så det är en full dags vandring. Förra gången jag var här gick jag Brotorpet-Glimåkra i ett svep, 32 km, och det var allt för långt och bidrog till att jag fick avbryta mitt i. Konfirmanderna skulle vidare åt annat håll, tills skillnad från oss så hade de folk som körde det mesta av deras packning och all deras mat i bil åt dem.
Vi gick mot Glimåkra ganska sent på dagen, vid 11-tiden, men vandring var onekligen fin. Kring Vesslarpssjön är det mycket idylliskt; granskog, stenblock, vatten, sol, vindlande stigar och fina rastplatser. Lite senare tog vi en lunchpaus på en äng.
Vi kom fram till Glimåkra vid 17 denna torsdag och betalade genast 30 kr för att duscha på Trollabadet. Det är väldigt skönt att känna sig ren igen, även om det inte varar länge när man är ute i skogen i värmen. Lägerplatsen i Glimåkra ligger uppe på en höjd och man har vatten på ena sidan och utedass på den andra. Så det är mycket springande upp och ner i branterna där. Jag gjorde en rush utan packning in till Glimåkra (3,5 km sammanlagt) så vi kunde grilla korv och dricka Coca Cola den kvällen. Ica var väl ungefär det livligaste jag såg i hela lilla Glimåkra. Vi hittade en fin plats för tältet och satt sedan och såg på solnedgången över de kommande delarna av vår vandring. För både Mårten och mig fanns det en del problem här; min mage ville inte riktigt vara med den natten så jag satt på huk mycket och Mårten hade blivit väldigt allergisk, men vi skulle snart återhämta oss.
Så på fredagsmorgonen var det till att bryta läger igen, och att gå i riktning mot Osby, där de paket med proviant vi skickat till oss själva, liksom öl och pizza, och hotellrum väntade på oss. Etappen är 18 km lång och relativt lätt, det är mycket småvägar. Solen gassade och vi gick på - allt fler ängar med kor och får kring oss och lite mindre skog, men också en övergiven industrilokal full med maskiner och ting. Jag kunde inte riktigt räkna ut vad det varit där en gång, men det är lustigt hur idyllisk industridöd kan se ut en solig sommardag.
Framme i Osby blev det till att gå till Ica på en gång och hämta ut våra paket. Planen att skicka dem till oss själva c/o Ica Osby hade fungerat. Jag försökte ringa detta Ica och prata med dem om att vi tänkte göra så men jag tror aldrig de förstod vad jag menade. Men eftersom jag hade sms-avisering (och dessutom Postnords app som producerar en avi åt en) så hade jag en kod och id-kort och kunde få ut mitt paket med mer torrfoder och mer trailbutter. Å så kunde jag köpa mer läsk, mer godis, mer bröd och mer tubost. Sen duschade och vilade lite på Stora Hotellet innan det blev en promenad kring byn (jo om man är ute och vandrar så är promenader utan ryggsäck ett nöje) och pizza med öl till kvällsmat.
Osby är nästan halvvägs (vi hade nu gått 10 av de 22,5 milen) och lördagen bjöd först på holettfrukost, på dusch, på nytvättade kläder och en allmän känsla av att vara fräsch och utvilad inför dagens tur på 24 km till Verum. Denna vandring gick över smävägar och stigar och var enkel även om den var lång i värmen.
Det såg inte ut att finnas något vatten i Verum, så den sista kranen innan dess låg 3 km före lägerplatsen, bara att fylla upp med vatten där. Denna vattenkälla var en kran på en ladugårdsvägg som vaktades av en mycket söt och sällskaplig liten katt!
Väl framme i Verum upptäcker vi att kyrkan där är den kyrka i vilken Agneta och Björn (från ABBA förstås) gifte sig i 1974! Vi kunde inte komma in i den, men besåg exteriören. Det finns vatten på kyrkogårdar, även om det är märkt med "Ej dricksvatten" så räknade jag med att dricka det efter att ha filtrerat det. Någon km vidare ut ur Verum låg själva lägerplatsen och vi slog upp vårt tält och undersökte möjligheter att ta vatten ut ån (det hade varit besvärligt men möjligt). Det dök också upp två cyklister som övernattade på samma lägerplats, men de och vi höll oss för sig själva.
Morgonen därpå, en söndagsmorgon, beger jag mig tillbaka till kyrkan för att se om jag kanske kan få vatten på församlingshemmet eller ska filtrera vatten från kranarna där. Församlingshemmet var tomt, men medans jag höll på att filtrera vatten så kom en man som bodde i Verum fram och sa att det där var åvatten och att man inte skulle dricka det, även om han själv inte trodde det var farligt. Det fanns hursomhelst inget behov av att dricka det för jag kunde antingen få vatten från bonden närmast lägerplatsen som skulle komma hem kl 10, eller hämta friskt kommunalt dricksvatten ut en kran vid pumphuset "nere på byn". Byn i det här fallet är tre hus som alla bär tecken på att ha varit butiker även om de nu är bostäder; en sparbank, ett Ica och en järnhandel torde det ha funnits här. Och det fanns absolut vatten! Dagens vandring blev genast lättare.
Vi tågade på och gick två etapper; först till Vittsjö och sedan vidare till Hårsjö där vi slog läger. Tillsammans var det en dagsetapp på 2 mil. I Vittsjö kunde vi ta lunchpaus och äta mer pizza. Man behöver all mat man kan få i sig så omväxling från torrmaten var alltid välkommet. Robins pizzeria och deras bacon-och-lök pizza plus glass från Ica blev vår lunch, inklusive en hel del Coca Cola.
På väg mot Hårsjö kom det lite regn på oss. SMHI hade varnat för stora regnmängder de kommande dagarna så vi var beredda. Det blev aldrig så illa som det skulle, men regande gjorde det och skorna blev våta. Men tältet höll oss torra. Lägerplatsen i Hårsjö var en lite mörk plats i skogen, men kvällen och natten var torr så vi kunde torka skor och kläder. Vatten fanns inte i pumpen där utan man kunde hämta kommunalt dricksvatten från en kran på baksidan av en gammal folkskola (som idag verkar vara nån slags museum).
På morgonen var vår utrustning torrare och vi förberedde oss att gå vidare mot Lärkesholm, 20 km över i huvudsak småvägar mellan åkrar och fält. Eftersom jag inte rakade mig under vandringen så börjar jag se ganska skäggig ut. Vädret var definitivt svalare nu och dunvästen kom till gott bruk på morgnar och kvällar. Vi lämnade Hårsjö måndagen den 29 juni och det var soligt och fint hela dagen, men inte lika hett som första veckan vilket var skönt.
På väg mot Lärkesholm skulle det finnas vatten i en källa i skogen, Augustas källa, men den visade sig vara obrukbar. Vi satt kort efter att vi passerat den och lunchade på en äng och bonden som ägde marken kom förbi och pratade lite. Han visste vem Augusta var, hon hade bott ensam i ett torp (vars grund vi sett vid vägen) ända in på 1960-talet och levt av de getter och höns hon hållit. Källan hade tydligen varit oanvändbar i några år redan, vi fick vatten av honom när vi efter lunch passerade hans gård.
När vi kom fram till Lärkesholm vid 19-tiden på kvällen så visade det sig vara en fin lägerplats som också var populär bland folk som bodde på trakten. Det var en del folk som gick med sina hundar där och själva vindskyddet (och eldstaden) var upptagen av en grupp lokala cyklister som drack vin och åt picknickmat. Men det var en fin lägerplats vid en sjö, och den sjön var också den enda vattenkällan på platsen. Men jag litar på att mitt vattenfilter tar bakterier och gör vatten mer säkert att dricka, ingen av oss blev sjuk av vatten eller mat under vandringen så det verkar ha funkat.
Så på tisdagsmorgonen var det dags att börja vandringen upp på hallandsåsen mot Bjärabygget. En ganska stadig tur på 17 km där det går uppåt långa sträckor. På vägen passerade vi Åsljunga som hade en liten obemannad matbutik, och dricksvatten från en pumpstation. Skåneledens webbplats pekar en till EFS-gården så vi gick den lilla omvägen och fick vatten, men det hade vi inte behövt egentligen eftersom det finns färskt vatten längs med leden på väg in i Åsljunga.
Vatten skulle dominera de kommande dagarna. Bjärabygget var den sista lägerplatsen med vatten, källan i Koarp hade just sinat och den sista lägerplatsen i Brammarp har aldrig haft vatten. Å andra sidan så kom regnet denna dagen, i Åsljunga öppnade sig himmeln och det kom några rejäla skurar, detta skulle sedan fortsätta resten av dagen; omväxlande sol och ösregn.
Det var lite synd för här började landskapet bli riktigt varierande och fint, de sista kilometrarna av vandringen fram till Bjärabygget gick på en smal och hal spång över en myr, och det var fascinerande och vackert och ovanligt att se den sortens landskap, och hjortron, i Skåne. Men det hällregnade också så vi tittade väldigt snabbt medans vi ihärdigt vandrade framåt med plaskvåta fötter.
Bjärabygget var en ganska mörkt och skogig liten lägerplats med vatten från pump (som behövde filtreras). Tack och lov hade vi uppehåll i regnet då och då under kvällen så vi kunde få upp tältet och lägga ut saker på tork i vindskyddet, Mårten fick t.o.m. igång en liten eld ett slag. Vi visste nu att de kommande två lägerplatserna inte hade vatten så vi fick planera för det. Alternativet var att gå ner till Örkelljunga den korta tråkiga vägen och ge upp. Vi noterade att det var möjligt, men det var aldrig nåt vi skulle kunna med att göra. Istället så behövde vi bära allt vatten vi ville använda på ryggen nästa dag, alla 17 km till Koarp. Där kunde vi göra slut på vattnet för på vägen till Brammarp finns det vatten på Kockabygget (iofs kunde även den kranen ha sinat, det visste vi inget om), så där behövde vi bära vatten de sista 11 km.
Mårten sov till att börja med i vindskyddet här, men när det blev nåt alldeles extra mycket ösregn under natten och temperaturen sjönk så flyttande han in i tältet. Vi hade funderat på att sova i vindskydden då och då, men tältet är ett bättre skydd mot mygg och möss så jag sov i tältet hela vandringen.
Dagen därpå bjöd på mer regn och mer myr, det var verkligen väldigt vackert på leden här uppe på hallandsåsen. Vi hade 17 km att gå till Koarp och var ganska fuktiga, skorna hade inte kunnat torka i vätan. Men framåt lunchdags, då vi nådde en samling stenblock som kallas Snibe Stua, tittade solen fram igen och vi åt en torr och varm lunch med utsikt. Både vi och skorna torkade hjälpligt och det blev lättare att gå, även om Mårten hade besvär av sin allergi.
Framme i Koarp så var vattnet onekligen sinat men dit kom också andra människor; dels två cyklister på väg mot Båstad, dels två vandrare på Hallandsleden, så det var ganska så fullt på den lilla lägerplatsen den kvällen. En arbetshäst stod i hagen bredvid och tittade på oss och undrade vad vi gjorde. Vi fick bekräftat att det fanns vatten vid Kockabygget av de två vandrarna så nu visste vi att resten av turen var fullt möjligt att genomföra. Lite olika vänner hade hört av sig och erbjudit sig att köra ut vatten till oss, men det behövdes till sist inte. Tre gäng, tre olika tält (Exped, Fjällräven och så vårt Hilleberg) och mest snack om utrustning, mat och olika sätt att ta sig fram. Cyklisterna hade en BioLite spis som påstås kunna ladda batterier, de sa att den inte fungerade särskilt bra vad det gäller att producera ström och jag tror dem. De andra vandrarna hade en söt liten hund som verkade gilla turen väldigt mycket.
På morgonen var vi uppe ganska tidigt och tidigt på väg ut ur lägret, ryggsäckarna var nu lättare eftersom vi ätit mycket av dem medhavda maten (bara en övernattning kvar!) och vi behövde bara lite dricksvatten tills vi kom fram till Kockabygget. Etappen fram till Brammarp är även den på 17 km och den var fin, men här begick vi det enda misstaget som inträffade på turen. Vi hade vant oss så att gå efter Skåneledens orange markeringar nu att vi bara följde dem. Inte tänkte vi på att alla regionsleder använder samma färg, så vi missade att se att Hallandsleden grenade av sig från Skåneleden nån km in på dagens etapp. Alltså gick vi en knapp km in på Hallandsleden innan vi upptäckte att vi var fel på det och fick vända om. Det blev en liten och oplanerad avstickare där.
Det var som synes skyltat rätt och riktigt, men vi hade inte läst kartan tillräckligt eftertänksamt innan vi gav oss av för att se detta. Som missöde betraktat var det ett mycket litet sådant och det är fantastiskt att det var det enda som gick fel på hela turen.
Knappt tjugo minuter senare såg vi älg! Först inne i skogen och sedan kom de ut på skogsvägen framför oss, kanske 100 meter bort. Den första älgen som jag tror var en kalv men jag kan ha fel ställde sig och poserade för våra kameror en liten stund innan den gick vidare, den andre var en vuxen tjur och tog sig raskt över vägen och hamnade inte på bild. Det var länge sedan jag såg älg i skogen på det viset!
Vi vandrade vidare över fler stigar och vägar, tog vatten vid Kockabygget och hade lite tyngre ryggsäckar den sista milen fram till Brammarp. Igen hade vi en fin och varierad natur med undantag för den sista spikraka km på skogsväg med granplantering på bägge sidor. Vi hade definitivt fått upp vanan att gå på nu.
Lägerplatsen i Brammarp var liten och inte helt enkel att tälta vid, det var ett vindskydd vid en bred bäck/liten å. Men sen gick jag över bäcken och genom det täta björkslyet på andra sidan och då öppnade sig en fin skogsglänta där vi slog upp tältet. Det var mycket idylliskt bortsett från det jämna dånet av E6:an som konkurrerade med fågelsången.
Vi hade vår sista kvällsmat i skogen och åt upp allt som var gott, vi sov djupt och gott i lugnet trots vägljuden, vaknade av sol och fågelsång och det var både skönt att se slutet på vandringen och lite trist ändå. Vi hade bägge ont lite varstans i kroppen så vi ville inte fortsätta att gå även om det finns fler sträckor att ta sig an på SL1 från Båstad, men vi ville inte heller lämna skogen riktigt.
Likväl var det bara att packa ihop en sista gång och gå in under E6 för de sista 13 km ner till Båstad. Vårt första planerade stopp var på Resturang Rasta Hallandsåsen där vi åt raggmunk och drack kaffe. De hade mycket goda raggmunkar med stekt fläsk och lingon.
Sedan gick vi vidare, först över Älemossen och sedan på småvägar genom allt mer bebyggda trakter. Nu var våra ryggsäckar så lätta som de kunde bli, lite dricksvatten och lite mat som blivit över plus basvikten. Så det var lätt och skönt att gå och det var soligt men inte för varmt. Min mage bråkade lite med mig igen, men inte så hemskt illa. Vid 15-tiden såg vi havet på västkusten för första gången, i form av Laholmsbukten.
En timme senare var vi framme i Båstad och hade gjort den vandring vi skulle! 13 dagar, 22,5 mil, inga allvarliga missöden, vi hade klarat solhetta och ösregn, vi hade sett får, getter, kor och hästar. Huggorm, snok, kopparödla. Möss, bålgetingar, rovfåglar, en orre (eller kanske tjäder) och älg. Vi har gått tvärs över hela Skåne, från östkusten till västkusten och vi var väldigt nöjda! Det som återstod var att gå ner i Båstad, ta bussen till tåget och tåget till Malmö. Det var en väldigt bra tur, nästa gång ska vi upp till Kungsleden hoppas jag!
Roande , jag skrattade högt emellanåt , som vid avsnittet om och var du hörde konfirmandernas präst
SvaraRadera” Gud är en bägare som alltid svämmar över" informativt, underlättar för den som skall gå sträckan och inte minst inspirerande. Fina bilder till det utgör en härlig läsning. / Lyly