Klaustrofobi på Malmö Konsthall

Låt vara för att takfönstren var igensatta och att nån slags stora inte speciellt väl fungerande och i primärfärger markerade väggar åkt upp, det är ändå inte problemet. Det som gjorde mig deprimerad var konsten; Carla Zaccagnini och Runo Lagomarsino har gjort en utställning där varenda detalj skriver en på näsan vad de betyder; texter (och på ett ställe röster) förklarar allt: "guldet är en symbol för eldorado och den spanska törsten efter guld" etc. Det finns ingenstans något som inte är en entydig enkel och övertydlig symbol för något (och detta något förklaras i absoluta termer varje gång) - så varför har de inte skrivit en artikel om vad de vill säga, varför ska detta ta omvägen om en konstinstitution? Ett verk av Zaccagnini hade en del andra kvalitéer; stränder från motsatta sidor av de stora oceanerna  hade filmats samtidigt och visades parallellt. Där fanns det något, en öppning; mot Odysseus, resor, längtan, något ogripbart stort. Men resten var klaustrofobi och en pekpinneutställning av sällan skådat slag; syftet må vara gott (det handlar om feminism & postkoloniala studier) men som konst är det skräckinjagande; enkelspårigt, övertydligt och ointressant - inte en ny tanke någonstans, ingen tvekan, inte en droppe gift. Monologia kallar vi den sortens språk som maler på, isolerat och utan önskan om kontakt.