Fyrtionio år

Jag borde väl skriva nåt förnuftigt om att bli äldre, men det kan jag inte. Det känns som att vara 30, 18, 12, 9 om än med mer pengar och en ibland motvillig kropp. Erfarenheter av alla de slag lever i mig och gör att jag uppskattar varje sekund mer än jag någonsin gjort innan.
Nästa år fyller jag femtio och det är en stor jämn siffra som man förväntas ta på allvar. Får se om jag gör det; men det verkar stå klart att jag inte kommer att vara i Berlin då utan hemma och då får jag väl arrangera någonting. På mitt sätt.
Men nu är jag där mitt i allting idag precis som för fyrtio år sedan; just nu kan jag behöva tappa ett kilo och vinna fem minuter på milen i löpning men kroppen och dess förmåga kommer alltid att variera. Just då ville jag bli självständig och leva mitt egna liv. Det målet har jag definitivt uppnått.
Alla som varit med så här långt; tack för åkturen men de flesta av er är jag glad att inte behöva se igen, fast jag undrar över vad det blev av några av er. Några få är ännu med och dem lär jag få ha med mig ett tag till. Livet rör sig i en enda riktning; framåt och jag med det. 49 år och en dag, så kan det gå.