Fann denna broderade tavla på en loppmarknad på Clemenstorget i Lund för 5 kr. Köpte den för att den tedde sig så absurd, men också för att bilden ligger och skaver där någonstans i skillnaden mellan livet när jag föddes och idag. En pickaninny är en rasifierad bild av ett litet barn av afroamerikansk/afrikanskt ursprung. Jag kan precis se hur denna bild kunde vara ett fint inslag i en barnkammare i början av 1960-talet, när Pippis pappa var negerkung och en allmän och väldigt aningslös nyfikenhet på omvärlden var en god egenskap i folkhemmet. Det går liksom inte att läsa in någon illvilja i den tidens kontext, för i grunden fanns en nyfikenhet och en vilja ut ur det isolerade Sverige. I dag är bilden närmast grotesk, och tanken på att sätta den i en barnkammare är väl otänkbar. Jag fann det lätt skämmigt bara att bära hem den under armen; men som konsthistoriker så ville jag verkligen äga denna rasifierade artefakt som så tydligt visar hur mycket världen förändrats på bara femtio år. Nu är vi inte längre aningslöst nyfikna, nu vet vi en väldig massa om vår omvärld. Vi reser ut, vi möter alla sorters människor omkring oss. De svenska fascisterna i riksdagen säger att vi blivit PK-idioter, jag ser att vi faktisk gjorde allt det där som den som en gång hängde upp den här bilden drömde om. Vi reste ut, vi slog hål på en mängd av våra myter, vi öppnade samhället för en större, muntrare och krångligare variation.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra med bilden, den lär åka upp på en vägg här hemma så jag kan fortsätta fundera över den och den 50-åriga utveckling den representerar. Kanske borde jag ha den på jobbet så att någon kan bli inspirerad att skriva nåt smart om saken, kanske skriver jag i framtiden något själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar