1:a maj

Det är en jävla tid vi lever i. Det är första maj och man tänker att när nazister under olika beteckningar, inklusive ett gäng i riksdagen, sticker ut hakan och två av världens supermakter leds av bisarra onda clowner så borde socialismen ha lätta tider. Med en så tydlig fiende är det enkelt att formulera motstånd. Men det finns ingen som vill. Borgarna gör som de brukar och bjuder in ondskan i salongerna.

Det är första maj och SAP får väl gå ut och demonstrera mot sig själva. De inför marknadshyror, demonterar arbetsrätten, sänker skatter för de rikaste och lägger ner arbetsförmedlingen överallt utom i storstäderna. Jag lämnade partiet 2015 när de tvärvände om flyktingmottagande. Det finns inget kvar av Erlanders och Palmes parti längre.

Vänsterpartiet har tack och lov dumpat sitt EU-motstånd, men sitter fortfarande fast i en härva av tramsig identitetspolitik som totalt blockerar all faktisk politisk handling. Någon borde läsa Marx där och fokusera på ekonomi och rättvisa.

Jag är glad att pappa är död och mamma dement så de slipper se eländet. Jag gick alltid i första maj tåget med dem. Jag kan fortfarande sjunga några verser av Internationalen (å ett par andra visor) vid behov. SAP har banne mig inte rätt att ens i smyg nynna på den sången.

Jag marscherar ingenstans idag, vänstern i Sverige har demonterat sig själv. Istället tänker jag läsa Éduard Louis Vem dödade min far? och fundera över varifrån en ny genuint socialistisk rörelse ska komma och vad jag själv behöver göra.