Två artiklar i Sydsvenskan idag (”Det är som en drog för barnen” & Psykolog: Lämna datorn i skolan) om hur farligt det är att barn använder datorer, speciellt om de spelar spel. De säger samma sak; man känner på sig att barnen tar skada, datorn är för lockande och nu måste man sätta ner foten och visa att man tar sitt ansvar. Det är en förbannad massa dumheter alltihopa.
Datorer och de spel man spelar på dem är vår tids helt dominerande kulturform, de är för vår tid vad litteratur var för 1900-talet eller musiken för 1800-talet. Inget engagerar fler, åstadkommer fler mästerverk, produceras med större kostnader och omsorg än de digitala uttrycksformerna. De genomsyrar hela vår kultur, som cgi-effekter i film, musikproduktion, bokdistribution, formgivning och arkitektur med cad-verktyg. Allt är datorbaserat med undantag för den där drejade skålen från en kvällskurs '09.
Datorer är ett fönster in i en annan värld, det är en väg ut ur den omgivning man råkar ha hamnat i. De flesta barn (och många vuxna) som ser en möjlighet att fly undan sina trista monotona familjer till förmån för en egenvald värld tar den. Det kan vara eskapistiskt som med spelvärldar (på samma sätt som litteratur eller film fungerar) men det kan också vara helt realistiskt genom att man umgås med andra, på andra platser via chatt, video, forum, communities etc. Det är en oerhört social miljö, t.o.m. spelen är sociala platser.
Världen bakom datorskärmen är en meritokrati, den släpper in de som kan och lämnar de som inte kan utanför. Det är härifrån skräcken kommer, föräldrar som inget begriper av världen omkring dem ser sina barn obehindrat smita iväg ut på denna nya fria kontinent och får panik. I värsta fall är dessa föräldrar dessutom beslutsfattare eller journalister och då får vi skräp som detta, tuggat om och om igen.
Hotet är alla dessa nya övervakningslagar som stiftas, inte kompetensen att ta till sig sin egna tids kultur. Ersätt skolpsykologen med Eliza, det vinner alla på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar