Samtida "design" är ett stort skämt. Det tillverkas mer och mer skräp, med mindre och mindre reell design och mer och mer varumärke och konnotationstrassel. Allt det där Roland Barthes betecknar som mytologier; sagor för medelklassen i vilka kultur förstås som natur. Sagor för att vägra se verkligheten och istället ägna sig åt drömmar om hur god och fin och ansvarstagande man är genom att köpa mer och mer crap. Retroryggsäckar är den senaste och mest påtagliga sådana tingesten; det svenska märket Sandqvist har ett fast grepp om lundastudenterna (och många av de mer medelklassiga malmöungdomarna). De gör ryggsäckar i bommulstyg (som av nån anledning behöver heta "canvas" på svengelska numera) i nån slags pseudo-1950-tals stil.
De är lika usla som ryggsäckar var på 50-talet; kass ergonomi, opraktiska material, få eller inga genomtänkta funktioner men de ger intryck av ett härligt äkta förgånget svenskt mentalt landskap, ett som aldrig fanns. De ser "friluftsliv" ut och används bara i stan. De är mytologiska bärare av fantasier om vem bäraren är; en ung rask friluftsmänniska (inte den rökande, lattediande, glåmiga, småtjocka iPhonenarkoman på vars rygg den hänger). Detta är inte design; detta är varumärkeslögner.
Enligt företagets hemsida så tillverkas dessa härliga friska ryggsäckar i Indien, mot minimilön (2,63 kronor per timme) och 48 timmars arbetsvecka (det är väldigt mycket mer arbete och väldigt mycket mindre lön än vad de som springer runt med ryggorna någonsin kan tänka sig leva med).
Barthes brukade påstå att reklam, design och myter dolde de usla verkliga arbetsförhållandena; idag behövs det inte, all information finns fritt tillgänglig, man skryter med att man betalar minimilön som om det vore en bedrift, som om rätten att organisera sig fackligt eller avsaknaden av barnarbete är en gudomlig gåva från företaget. Det är det inte; det är mänskliga rättigheter. Men design tar över och design är härligt och alla betalar groteska summor för att bära den senaste myten som ett tecken på sin dumhet, där på ryggen, med en gigantisk logotyp som visar exakt vilken ivrig medbrottsling man är.
Mina föräldrar var unga på 50-talet, de liksom alla omkring dem hade som bäst råd med semester i Sverige, på cykel eller motorcykel; de köpte inga indiska ryggsäckar designade i Stockholm; de sydde dem själva, precis som de sydde tält, sovsäckar och stickade tröjor.
En lögn och en dröm om en historia som aldrig var, från 1600:- och uppåt. Jag avskyr den sortens design och det är den enda design som syns till utanför mycket speciella, ofta väldigt tekniska, produkter. Sandqvist är bara ett exempel; men de är så ytterst typiska för den själlösa, mördande idiotin som genomsyrar design idag; snart tjugo år med intellektuella som Naomi Klein (Nologo), Hal Foster (Design & Crime) å många fler och ändå blir det bara värre och värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar