torsdag, september 01, 2011

Allt som är fast förflyktigas

Så är mammas hus ute till försäljning, det är också mitt barndomshem. Mina föräldrar byggde det (ok, beställde det från en katalog) 1968, då var jag 2 år gammal. Här växte jag upp, härifrån gick jag till skolan. Detta hus var min trygghet och platsen jag mer än något annat ville bort ifrån. Just nu känns den där längtan bort från kulltorp mest underlig. Huset har en gång varit hela min värld, och det är med start här som jag tagit mig ut till en hel massa andra platser. Nu kommer någon att köpa det och andra människor ska bo där. Kanske en annan ung kille kommer att sitta i det som var mitt rum och längta långt, långt bort. Det finns inga vägar tillbaka, allt rör sig alltid framåt. Mamma ska flytta in till stan, och jag flyttade ju ut redan 1985, för att aldrig drömma om att återvända. Men just nu, just när jag ser huset på hemnet.se så känner jag vemod. Å jag känner livet rusa vidare bara allt för fort.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar