En kort berättelse om att växa upp

Om en vecka ska jag och Lyly fira en gemensam 50-årsdag, det är inget särskilt storslaget utan istället en picknick i parken med våra närmsta vänner. Listan över inbjudna är kort; du kanske läser detta och undrar varför du inte var med på den och vad kan jag säga, det är antagligen orättvist. Ingen av oss har bjudit in vare sig arbetskamrater eller familj utan det är bara den innersta kretsen av vänner och så, de som betytt mycket under alla år. Jag bjöd in två ungdomsvänner, sådana som var sådär otroligt viktiga en gång i tiden när allt i livet tog form (runt de 20) och blev som de blev. Det är lika mycket nära gamla vänner till Lyly som till mig; 4:an, Eden, smink, peruker, värmeljus och allt annat. Jag kan nu inte påstå att de varit nära vänner de senare åren, men de har funnits nånstans ändå. De var de enda som tackade nej. Hur tänker man om en sådan sak?