Tosca redux

Det finns en del scener som sitter som berget i ens sinne, Scarpias Te Deum från slutet av första akten av Tosca är ett av dessa för mig. Hela synopsisen av Tosca finns lite varstans, t.ex. på wikipedia; men i korthet för just denna scen: Scarpia är en ond man och han är här på höjden av sin karriär, säker på att han ska vinna Toscas kärlek (genom att tvinga sig på henne) och besegra sina motståndare (vi hör krigets kanoner mullra utanför scenen). Han är besatt av kärlek, av sig själv och sin makt och säker på att segra. Han röst skälver ut alla dessa helt omåttliga begär (och om det är en bra sångare så blir de ohyggligt mänskliga) samtidigt som musiken låter oss förstå att han mycket snart är död. Det är de för övrigt allesammans; Scarpia, Mario, Tosca. Det är olidligt vackert, ondskefullt, dödsdömt och mitt i allt så håller Scarpia mässa ("Te Deum"). Få saker får mig att reagera lika mycket som denna otroliga musik. Här är fem versioner, de är alla olika men jag gillar dem mycket, kanske gillar jag den första mest (även om det blir fel när scenografin verkligen är Sant'Andrea della Valle, det blir bättre i en barockfantasi så som den oftast gör på en scen - t.ex. i version två).