Jag ser mitt liv passera revy

Har snart installerat klart den nya maskinen. Med dropbox, back-up, 1password och en hel del andra molnlagrade tjänster så är det ganska enkelt. Men en sak tar tid och det är att bestämma vad av allt gammalt jag ska spara; alla bilder, filmer, musik förstås - de kan jag inte kasta och jag fick lägga några dollar på ett program för att slå samman och rensa i iPhoto-biblioteken. Men alla texter? Det som är viktigt och jobbrelaterat har jag lagrat på flera ställen, så det är det bara att hämta hem. En massa jobbsaker som varit viktiga en gång i tiden men som nu är sedan länge passerade är det bara att kasta. Men mitt i allt detta finns det små glipor av mitt privata liv jag vill behålla och jag behöver hitta dem och sortera, jag tror jag har klarat det med (somligt kommer att försvinna, men sådant är nu en gång livet). En del ting framkallar saknad; som bilder av familjefirande på Eldarevägen (när vi alla var tillsammans och man trodde det varade för evigt för det var den enda familj man verkligen känt från början) eller ett litet dokument med det sista jag sa till Filip (patetiskt och vänligt), annat får mig att le lyckligt; foton från Berlinresor med studenter, Paris med Lyly och Åke, kolonilotten som aldrig blev något, utflykter med Mårten till en massa ställen, varma sommardagar och överambitiöst julpynt. När jag var yngre så hade jag dött av melankolisk nostalgi ställd inför allt detta. Numera förstår jag Groucho Marx så mycket bättre: "Time wounds all heels" och det är inte den dummaste inställningen till världen.