Löpbandseufori

Jag gillar att springa väldigt mycket, speciellt skoj är det att springa långt utomhus i lagom svalt väder; efter 6-8 km någonstans så brukar en helt euforisk känsla komma över mig (många andra jag pratat med säger samma sak) och jag känner kroppen jobba som den ska, utan motstånd och med en väldig närvaro. Idag inträffade det på löpbandet och tidigare än så (jag ids inte springa mer än 5km på band) och jag tror det beror på att jag vridit upp tempot och så på den käcka 1980-talsmusiken i hörlurarna, den får mig att rusa på och jag har en spellista med musik som gör just löpning roligare, det är mer en fråga om tempo och basgång än om smak. Nu behöver jag en dusch och sedan blir det läsning och kvällsmat. Brut vad inte lätt att få med på fotot.