#identitetskris

I dagens SvD skriver Håkan Lindgren om identitespolitik, det är början på en ny debattserie. Det är skarpsynt och det löser upp en del knutar för den som likt mig funderar mycket över begreppen identitet och ideologi. Knuten för mig i det hela är att jag som en homosexuell man sett hur just identitetspolitik en gång var sättet att få igenom välbehövliga politiska förändringar. Det finns något som skaver här samtidigt som jag i Lindgrens text anar en väg framåt.
Identitetsfrågor och kraven på att ta dem på allvar har lett till stora framgångar för hbt-rörelsen, men inte utan problem. Genom att förvandla frågan om samkönade äktenskap från en moralisk/ideologisk fråga om hur samhället ska fortbestå till en personlig, mänsklig fråga om varför vi inte ska ha samma rätt att leva våra liv som de heterosexuella har så blev svaret med nödvändighet ett annat än vad det tidigare varit. Det sättet att förändra problemformuleringen är en förändring från ett ideologiskt synsätt till ett identitetspolitiskt.
Jag trodde att priset vi betalade för dessa rättigheter var en heterosexualisering och utslätning av den homosexuella identiteten där allt färre variationer får rum. Men efter att ha läst Lindgrens text så behöver jag revidera den synvinkeln. Problemet är att denna lättkränkthetens identitetspolitik är godtycklig, manipulerbar och utan stabil ideologisk grund. Den låter sig användas för vilka mål som helst, vilket märks när den lika snabbt blir ett effektivt vapen i händerna på den svenska fasciströrelsen (med SD i spetsen) som den var för hbt-rörelsen.
Jag måste tänka och läsa mycket mer kring detta innan jag är klar med det. Men det verkar som om vi släppt lös ett monster till tankefigur när vi satte politiken och ideologin på bakre bänken till förmån för identitetspolitik och personlig rättvisa. Om det är fallet så var jag under 1980- och 90-talet en del av den rörelsen och behöver definitivt göra bot och bättring.

För dem [modernister och romantiker] handlade identitet om att varje människa skulle upptäcka och utveckla det unika i sig själv. Det var en strävan efter att bli något delvis okänt. Deras identitetsskapande handlade om att definiera sig själv i motsättning till alla etablerade grupper, och de var fullt villiga att betala ett pris, i form av utanförskap och otrygghet, för att få det de ville ha: ett mer meningsfullt liv än kollektivet tillät. Vårt identitetssökande går i motsatt riktning: det handlar om att ansluta sig till ett kollektiv som är lika färdigdefinierat som ett varumärke.

Det finns många fler trådar att dra i här, men jag låter dem vila idag. Det är mycket skönt att se att en ganska kort text publicerad i en (konservativ) dagstidning fortfarande kan rymma intellektuellt stoff med kraft att jaga upp mig från kaffedrickande och scannande av rubriker på webben. Jag ber att få återkomma till ämnet.