tisdag, oktober 23, 2012

Torka aldrig tårar utan handskar


Ok, massor av människor tycker verkligen att detta var nåt att se och jag såg själv alla tre avsnitten, men för varje minut som gick satt jag kvar allt mer pliktskyldigt. Det var ju en bedrövlig soppa alltihopa. Låt vara att scenografen i det första avsnittet hade fått till många fina miljöer ur 80-talets bögstockholm, så långt är allt bra.
Men resten? Det är ju samma berättelse som Jonas Gardell alltid skriver: "Kristna småstadspojkar, söta och oskyldiga, tar sig till Stockholm som alltid är Bögstockholm och Klara Norra, där blir de förälskade och sedan dör en av dem plågsamt, ett långt patetiskt och obegripligt tjatigt tal utbryter och störst av allt är Jesus (o så håller pojkvännen i den dödes tröja en liten stund)".
Det är en ohyggligt konstruerad historia som antagligen betyder något viktigt för författaren men som aldrig blir till nåt mänskligt upplevt. Alla karaktärer är en och samma person, ingen av dem väcker det minsta intresse bortsett från att skådespelarna är snygga. Det är samma slags intresse som jag kan känna för fotomodellen i JCs reklam.
Det som ska vara stora känslor är bara överdrivet babbel, typ den ohyggliga monologen på kyrkogården i slutet av avsnitt tre. Å så all denna gräsliga övertydliga ihåliga symbolism; Se där är elaka Jehovas Vittnen - men tänka sig de icke-kristna visade sig ändå till sist vara mycket ondare! Se där en vit älg - så jättemystiskt; fadern sonen och den blonderade ande? Tal om lidande på en kyrkogård om hösten - offer, lidande, död och ett kors i bakgrunden, så utsökt subtilt. Alla pappfigurer uppställda kring ett återkommande julbord, födelse och nattvard på en gång, wow liksom.
Kort sagt, det var en av de värsta berättelserna om aids jag någonsin sett. Amatörmässigt, tillgjort och bedövande övertydligt men förpackat i en snygg tv-produktion. Inte en enda människa blir arg och försöker göra något i Gardells universum; ingen Sixten Herrgårdh i TV, inget Noaks Ark, ingen Posithiva gruppen, inte ens ett rött band. Alla tänker på Jesus och lider i motljus. Absolut ingen de jag kände som dog den där tiden betedde sig på det viset. Det finns ett bra ord för den här sortens berättelser: pekoral, ärkepekoral rent av. Staffan Hildebrands film "G" ter sig som ett bättre tidsdokument än denna unkna soppa.

Detta trots att det faktiskt finns en slags förlaga, en episk och sagolik berättelse om mormoner och storstaden och aids och politik och historia som verkligen berör och helt och hållet fångar in tiden; Angels in America, Tony Kushners pjäs som blev en underbar tv-produktion. "Torka aldrig.." ter sig som en pinsam amatörimitation, jag tänker glömma den omedelbart och plocka fram min dvd-box med den riktiga berättelsen, nu genast.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar