Sprang en kort runda för att hjälpa återhämtningen efter långloppet på traven, och det gick fort och lätt. Det var rusningstid och Nobelvägen var full av stillastående bilar. En person per bil och de växer, hud pressas mot fönstren, ibland täckt av maximalt utspända elastiska tyger. Bilen är redan gigantisk men fungerar ändå som en slags korsett för en ständigt expanderande kropp och förbi dem rusar jag lätt och ledig, jag skulle vilja springa över dem för att visa hur lätt. Jag föreställer mig att de under mig drömmer långsamma, nästintill geologiska drömmar om choklad och pizza dränkt i rinnande ost, om mjuka soffor och multipla fotbolls-VM. I öronen dånar housemusik från sent 80-tal, tidigt 90-tal; Hey Music Lover!, bekymren var större men enklare då än nu, kroppen mer av en plåga. My body's like a temple, I want it well erected. Svetten rinner över mig och jag känner av stelheten efter halvmaran än, men det går ändå och det kommer alltid att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar