Öland tur och retur

Min första långa cykelsemester gick från Malmö till Öland, runt Öland och så hem igen; allt på tio dagar från den 27 juni till den 6 juli 2022. Sammanlagt lite drygt 100 mil på min nya cykel (från DeGaVi) som uppfyllde alla förväntningar, jag älskar min blå cykel. Jag började de flesta dagar kring kl 9 på morgonen och cyklade större delen av dagen. Målet med den här resan var att cykla, inte att komma fram. Jag var ute på egen hand, ingen jag känner var utrustad eller pigg på den här turen. 

Dag ett gick från Malmö till Valjevikens camping i Blekinge. Tvärs över Skåne på diagonalen på en och samma dag vilket är 13 mil cykling. Det var väldigt varmt och soligt, solskydd var en nödvändighet hela turen. Jag åt lunch på ett burgarhak i Hörby (Rebel burger), och byn var varm och ganska folktom. Dundrade genom Kristianstad med paus för en kopp kaffe på Darins bageri, där jag pratade med några andra cykelturister, som skulle till Åhus och vidare söderut. Cykelvägen ut ur Kristianstad genom Fjälkinge och mot Bromölla är väldigt mycket hemtrakter även om det var länge sen jag lämnade dem. Fortsatte runt Nymölla pappersbruk och upp mot Sölvesborg med en utblick över Ryssberget från östsidan (jag vandrade där 2019 och 2020 på SL1, och mina föräldrar hade ett torp där uppe). Kom fram till Campingen vid 19-tiden, duschade och snackade lite med en fransk Lundastudent som börjat sin långcykling mot Stockholm samma dag. Trevlig Camping, väldigt mycket så som jag minns campingplatser från min barndom.

Dag två tog jag mig tvärs över Blekingen via Karlshamn och Karlskrona till ett vindskydd i ett naturreservat som ligger vid Hallarumsviken (som jag hittat via appen Vindskyddskartan). Väldigt vacker plats. Blekinge är lite svårcyklat, det är väldigt mycket backe upp och backe ner och en hel del cykelvägar är en breddad och avskild vägren på E22:an, Det finns vanligen ett räcke som skyddar en från trafiken, men det är bullrigt och lite stressande. I Karlshamn blev det lunch på ett Espressohouse mitt på torget, och för att komma in i Karlskrona ledde mig Komoot (en utmärkt app för navigering per cykel) in via en färja från Sjuhalla brygga och in till centrum. Jag hade en väldig tur och kom dit 10 minuter innan sista turen för dagen (vid femsnåret på eftermiddagen, jag hade inte kollat tider i förväg), hade jag varit senare hade det blivit mycket extra cykling. Fikade på Birgittas Café på vägen till färjan, ett ganska nytt och trevligt fik i en äldre lokal. Ägaren hette verkligen Birgitta och var där och serverade, barn räknade sina fickpengar och köpte godis. Det är av olika skäl alltid lite klyddigt att navigera på cykelvägar ut och in till städer, det är så lätt att komma fel; jag måste ha på kartan på mobilen och kolla konstant för att komma rätt. Resten av tiden räcker det med att Komoot skickar anvisningar till min Apple Watch när jag ska svänga (eller låta bli). Dagen var i huvudsak solig och fin, men började med några korta varma duggregn, för små för att regnjackan skulle vara bekväm.

Dag tre gick resan upp i Småland, till Vita Sand Camping, som var en helt vanlig campingplats med en servering som hade en mycket gammaldags meny: 90 eller 120 gr hamburgare med eller utan pommes, med eller utan en ostskiva. Eller varm korv. Inget annat. Burgaren var ok, som en typisk sibyllaburgare. Som så många campingar hade de en minigolfbana, en lekplats och möjlighet till bad i havet. På vägen upp hade jag lunchat på en laxlandgång i Kristianopel, som är en förtjusande söt liten kuliss till by, mycket gulligt, mycket pittoreskt och totalt genomfejkat.  Det är för dessa turistresemål jag reser - det säger nåt om oss alla - oavsett om det är ett okänt dansband med Elvisimitatör på en campingplats eller trähus med rosor och pelargoner i en hamn. På vägen upp mot Kalmar hade jag lagt rutten närmare havet, lite längre och lite mer varierad än vad den sedan blev på hemvägen.

Dag fyra ledde mig in i Kalmar via diverse industriområden och rakt till färjan Dessi, där jag hann med turen kl 11. De tar sedan lunch till kl 14, så det var bra att komma över så pass tidigt till Färjestaden på Öland. Jag hittade ingen lockande lunch där utan fortsatte till Mörbylånga längs med Ölandsledens cykelvägar för lunchburgare på Lilla Bistron, som var helt nyöppnad. God burgare, fin liten lokal. Jag blev mätt och min telefon och klocka fick lite laddning. Jag fortsatte söderut, och här visade min kartapp mig fel; den trodde jag kunde cykla rak genom en cementindustri vilket definitivt inte gick. Jag såg en vandringsled som lede runt den (kanske 800m lång) och gav mig in på denna, som visade sig vara väldigt backig och full av trappor. Men det gick med lite kraft och tålamod att baxa cykeln genom detta. Fick lite regnstänk när jag nån timme senare passerade avfarten till Långe Jan så jag bestämde att ta vandrarhemmet i Ottenby först och lasta av cykeln och sedan återvända ut mot Ottenby fågelstation och fyren. Cykelturen ut till Långe Jan var den absolut finaste biten på hela turen, ett grönt hedlandskap med massor av enar som fått sina nedre grenar uppätna av fåren som strövade fritt där. Det såg ut som träd på en afrikansk stäpp från ett naturprogram på tv, men med får istället för giraffer. Sov gott på Vandrarhemmet, STF är en tillgång på turer runt om i landet!

Dag fem fortsatte jag norrut på östsidan av Öland. Jag hade tappat modet där en stund om att hitta ett rimligt boende i de norra delarna men det löste sig. Campade vid ett vindskydd i naturreservaten i Gunnarstorp. På vägen åt jag god varmrökt lax med potatissallad i Grästorps hamn. En äldre dam var ägare och uppfostrade de bägge unga killarna som jobbade där i hur det skulle vara. En av pojkarna visste inte skillnaden på varmrökt och kallrökt lax, den andre förklarade att "varmrökt är god lax och kallrökt är den slemmiga", han var inte en född försäljare. Jag kom tidigt till hamnen och satt och filosoferade i 45 minuter längst ut på piren tills fiskvagnen öppnade. Snubblade sedan över J.A.G.S., ett museum över en lokal självlärd skulptör som gjorde stora och små figurer och möbler i trä under sent 1800-tal. Johan August Gustafsson hette han. De serverade kakor modellerade på idéer från konsten, de var lite mjuka och borde förvarats torrare, men de var skoj! Mannen som visade runt var extremt trevlig och kunnig om samlingarna. Men de verkar inte vara helt färdigundersökta, så det finns lite intressant jobb där för en ambitiös konsthistoriker, det kanske finns mer arkivmaterial och på nåt sätt måste han sett de mesopotamiska och grekiskt arkaiska bilder som tjänat som förlagor, trots att han knappt lämnat sin gård. Man undrar ju vad för böcker och tidningar han sett eller ägt. Jag tog en omväg ut på Allvaret som var fullt med röd ölandssten på sin ursprungliga plats och inte som mur kring eller gångar till en 1960-tals villa. Jag såg en mängd väderkvarnar i trä och mindes hur dessa var ursymbolen för Öland en gång, vem vet det kanske de fortfarande är? Såg också en och annan runsten. Dålig andra lunch på ett flugfyllt "galleri" och dyr ordinär glass en bit längre norrut. Den natten var det åska och en väldig massa regn, men jag sov som en stock i mitt tält. Hade en läkare och hans flickvän, bägge från Trollhättan om jag minns rätt, som sällskap på lägerplatsen.

Dag sex erbjöd en kort cykeltur, lite mer än fem mil bara till STF vandrarhem i Böda, där man bor i en egen liten stuga med egen toalett men delad dusch i ett servicehus. Jag kom dit tidigt, ringde värden och kunde lasta in packningen i min stuga på en gång. På vägen dit åt jag mycket goda kakor på Södviks Bageri, det var lite som en tidsresa bakåt vad det gäller inredning och utbud och det var mycket bra. Pratade lite med ett äldre par där mannen berättade om sina cykelsemestrar och deltagande i Vätternrundan, medans frun påpekade att det var ju ett tag sen nu. Nyduschad och utan packning gav jag mig ut på cykeln till fyren Långe Erik, som är vid öns norra udde och till Byxelkrok där jag åt en generös och mycket god laxtallrik hos Ölandsfiskaren med tre sorters lax, potatis och vad de kallade "äppelsås" till. Det var inte äppelsås som jag tänker det, det var en kall sås på färskt äpple, pepparrot, creme fraiche och mycket gott. God italieninspirerad gelato från butiken bredvid till efterrätt. Såg Blå Jungfrun ute i Kalmarsund på turen, laddade med Festis och godis på ett lokalt ICA.

Dag sju började turen vända hemåt igen. Målet var Färjestaden via kustvägen på den västra sidan av ön, en vacker men smal väg där man inte ska försöka köra husbilar då man inte kan mötas på den utan att köra sönder naturen vid vägen. Naturligtvis var där fullt med husbilar. Bästa lunchen på hela resan var kroppkakor med grädde och lingonsylt hos Evas kroppkakor. Då hade jag redan haft ett litet missöde; jag hade tappat en av väskorna på framgaffeln och fick cykla tillbaka några hundra meter för att hitta den igen. Ingen stor sak. Åt också en Napoleonbakelse med kaffe i Köpingsvik. Gick genom Borgholm, som är en ganska trist och dyr turistorienterad by. Många butiker för krimskrams och sommarklänningar, många krogar som utlovade After Beach. Cyklade ut till ruinen av Borgholms slott men betalade inte inträde, duckade för att besöka Soliden, och fortsatte istället söderut. Efter en mil inträffade det enda större missödet; ett kedjebrott. På en söndag när allt är stängt, på en ö nästan helt utan taxi och med totalt ohjälpsamma stressade bilister med cykelställ bak på bilen. En mil tillbaka till Borgholm, två mil framåt till Färjestaden. Jag stoppar kedjan i en påse och svor över att jag inte hade med mig en reservkedja och en kedjebrytare vilket min cykelhandlare definitivt hade rekommenderat mig. Jag hade bara extra slangar, fick aldrig punktering. Så där lärde jag mig det. Kom till en busshållplats och pratade med lokalbefolkningen; bussen tar cyklar, men kör till Kalmar, inte Färjestaden. Så jag lämnade Öland per buss över bron och fick inte en sista kväll där. Inte heller fick jag några bilder för telefonen åkte med packningen in i bagageutrymmet på en väldigt fullsatt buss. Busschauffören var extremt hjälpsam, och hon visste var det fanns billigt och bra boende i Kalmar, på Vandrarhemmet och hotellet Svanen. Många på bussen skulle med ett tåg och det var tajt om tiden. De svor troligen tyst över mig och min cykel. Vandrade ut i Kalmar på kvällen, det är en liten stad med trähus och en imponerade domkyrka (av Nicodemus Tessin d.ä.). Jag åt en ok gyrostallrik och drack en öl på en tråkig pub.

Dag åtta fick jag sova ut, cykelreparatören jag siktat in mig på öppnade inte förrän kl tio. Hade också betalt för en frukostbuffé, som var ok men inget särskilt. Trevligt med ombyte från min vanliga  havregrynsgröt och tre-i-ett pulverkaffe. Adels cykel och sportbutik räddade dagen, han la på en ny kedja på en gång och efter en kvart kunde jag cykla vidare. Och efter ett slag undrade jag varför i hela fridens namn jag inte köpte en andra kedja och en kedjebrytare av honom när jag ändå var där, kvicktänkt var jag definitivt inte den morgonen. Turen gick länge på samma vägar som jag tagit på ditvägen, men efter en lunchpizza i Torsås så vek jag av inåt landet för många mil ganska trist landsvägscykling på relativt otrafikerade vägar. Efter nån timme satte jag lurar i öronen och lyssnade på podcasten Backlisted om Huysmans À Rebours, mycket underhållande. Vanligen cyklar jag utan hörlurar, men den här sträckan var för backig, skogig och monoton. Den sista biten till lägerplatsen vid Skärsviken gick över allt smalare grusvägar, och till sist gick det inte att komma fram eftersom en av vägarna varit övergiven allt för länge. Det enda som behövdes var att cykla i en cirkel kring den omöjliga vägen, kanske två km extra. Lägerplatsen var magnifik, kanske den vackraste på hela resan, en gles blandskog (bok, ek, tall) och utsikt mot en sjö. En fiskande och tystlåten kille hade redan lagt beslag på vindskyddet (som jag inte planerade att använda hursomhelst), jag slog upp tältet en bit bort och fick en fin utsikt över sjön i solnedgången. Strax därefter dök ett gäng ungdomar upp, de skulle övernatta en bit bort och ägnade mer än en timme åt att bära mängder av prylar till sitt läger. De var som ett gäng ur en ungdomsfilm; en tjock och rödhårig, en smal brunhårig plugghäst med glasögon, en pojke i rullstol, en som var blond och den snygge i gänget, samt en vars roll var att vara flickan bland alla pojkarna ute på äventyr. Man kunde förvänta sig action i stil med Vi Fem eller en skräckfilm, men jag hörde eller såg  inget alls mer av dem när de burit klart sin utrustning.

Dag nio gick turen genom Blekingen med min syster i Balsby som dagens mål. Den första halvan av turen var tuff, Blekinge är väldigt backigt, en del vägar är lite trista och jag hade motvind. Det blir tack och lov plattare efter Mörrum. Jag stretade på och kom fram strax innan fem på eftermiddagen. Syrran och hennes man bjöd på middag och frukost, det är alltid trevligt att träffa dem. Å de har det mest fantastiska hus och trädgård, det är så fint där. Jag började den här dagen känna av att kroppen var lite sleten, så det gick lite långsammare och jag tog fler pauser (för glass, kaffe eller godis), det var mer tidsödande än svårt. Det konstiga här är att jag såg många andra cykelturister och landsvägscyklister i Blekinge och mycket få på Öland. Detta trots att jag uppfattar Blekinge som den tråkiga och jobbiga delen av cykelturen och Öland som den vackra och lätta. Det måste vara något jag missar här, eller så tror folk att det är svårt att ta med cykeln till Öland, trots att det finns både färja och buss för några tior att tillgå.

Dag tio, sista dagen, visste jag skulle bli lång. Det är elva mil från Balsby och hem till Malmö och konstant motvind, plus att jag skulle över Linderödsåsen. Dessutom var vädret svalare, lite regn ett par gången och en kall blåst. Regn- och vindjackan åkte av och på under dagen. På väg genom Kristianstad tog jag en liten kort omväg för att passera barndomshemmet på Kulltorp (det är nya ägare där sen kanske tio år tillbaka). Det är 38 år sedan jag flyttade därifrån nu. Allt var sig ganska likt ändå. Från Kristianstad och ända till Tollarp (ca 3 mil) finns det en jätteskön avskild cykelväg, och vägen vidare upp för Linderödsåsen var mycket mindre besvärligt än jag trodde. Jag mindes nedfarten på vägen ut som brantare än den var. Västsidan av Liderödsåsen cyklar man ner på smala vägar/stigar som jag senare lärde mig var resterna av banvallen för tåget mellan Tollarp och Hörby. Lättcyklad dryg mil i skogen och en skoj del av turen. Sen blev det svårare. Hörby är ganska precis halvvägs på den här sträckan, så jag tänkte att ännu en burgare på samma ställe som på utresan vore ok. Det fick jag så småningom, och Rebel Burgers baconburgare var väldigt god, bättre än ostburgaren jag åt på utvägen. Men det var också marknad i Hörby och knökefullt av folk; dåligt hantverk, ballonger, sockervadd och unga trinda pojkar i SD-jackor som gav en äcklig smak i munnen. En "Sunset town" och jag var lättad av att komma ut ur den. Resten av vägen var tyngre, duktig motvind över slätten, ett par regnskurar och lite för tradiga och trafikerade landsvägar. Tråkigast var den orimligt långa spikraka backiga cykelvägen från Getinge till Lund (via ESS & Brunnshög), som jag undvek på utvägen. Vägen hem från Lund är redan bekant för mig in i minsta detalj, det är cykelvägen till och från jobbet. Så mer podcast, den här gången Harpo Speaks! från Backlisted (igen). Det blev en lång dag på cykeln, nio timmar, och jag var hemma vid sjutiden på kvällen. Ganska matt, men jag hade gjort det! Nu när jag skriver är det dagen efter och allt känns strålande.

Vad jag gjorde rätt: Cykeln var utmärkt. Turen var mycket bra. Jag kunde planera en utflykt där målet var att resa, inte att komma fram. Komoot och Vindskyddskartan tillsammans med Google maps gjorde improvisation lätt. Jag hade bara en grovplanering klar innan jag gav mig av och ändrade en hel del under resans gång.

Vad jag gjorde fel: Jag packade inte en extra kedja + kedjebrytare trots att jag visste att jag borde. Det var ett tillfälle att lära sig nåt.

Vad jag upptäckte: Jag avskyr bilar i allmänhet och husbilar i synnerhet och tänker numera på människorna i dem som lata tjockisar i plåtlådor. Det måste bli nån slags minskning på detta körande för klimatets och det sunda förnuftets skull.

Vad som var svårt: Jag hade ont i kroppen på olika sätt. Vibrationer i händerna fick högerhanden att domna men efter att ha pratat med andra cyklister lärde jag mig att variera hur jag höll i styret mycket mer och det lättade på de besvären. Höger skuldra tog stryk och värkte, svårt att veta vad jag kan göra åt det, jag var tvungen att ta pauser ganska ofta på slutet pga denna. Kanske är mer styrketräning för rygg och axlar en väg att underlätta detta på, behöver undersökas. Vänster underben gjorde ont, speciellt näst sista dagen, jag tror det var överansträngning. Det gav med sig ganska snabbt.

Vad jag gör annorlunda om jag gör om turen: Nu har jag fixat att cykla hela vägen, nästa gång tar jag cykeln på tåget till Kalmar och cyklar mer kors och tvärs på Öland. Kanske t.om. campar på Böda Sand, och tar några vilodagar för sol och bad.

Vad jag gör härnäst: Nu ska jag hinna med att vandra en del på Skåneleden också!

Snart semester

 Det börjar så långsamt stressa ner på jobbet, terminen är slut och det är knappt tre veckor kvar till semestern. Årets planer är mindre planerade än de senaste åren.

• Cykeltur till, runt och tillbaka från Öland, ca 100 mil allt som allt med lite större packning än jag är van vid eftersom det är lättare per cykel.
  
  
• Vandring i Skåne, från Gårdstånga till Brösarp, kanske längre. Inte allt i ett svep utan i etapper eftersom jag kan åka hem med tåg eller buss när jag behöver. 
  
  
• Eventuellt andra vandringsturer i Skåne, skånekortet gör det lätt och relativt smidigt.
  
  

I år får jag göra ganska mycket på egen hand, men det är ok det med. Mårten har en båt att fixa. Så jag planerar inga extrema turer, utan allt försiggår i civiliserade trakter. Gå långt eller cykla ännu längre och bo ute i tält. Jag älskar att sova ute i skogen, jag älskar att röra mig nära naturen. Det blir bra. Jag hoppas kunna äta bättre än en torrfodersdiet i år.

En enda viktig fråga

 IPCC skriver rapporter baserad på faktisk forskning, inte tankesmedjedrivet dravel. Världens klimat och miljö är på väg åt fel håll, läs mer här t.ex om du orkar. All användning av fossila bränslen måste börja minska nu och det rejält. Det kommer inte att ske eftersom vi världen över har en medel- och överklass som aldrig någonsin tänker avstå från någonting.

För egen del så ser jag vad jag gör och kan göra. Jag har aldrig ägt en bil, har inte ens körkort. Min cykel är det föredragna fordonet, när jag inte går. Ibland åker jag tåg, men flyg blir det inte mer av. Jag har flugit mer än min andel; en långflygning till Japan och ett 20-tal ToR resor i Europa, det är mer än nog. Jag borde handla mindre och det har mest blivit second hand de senaste åren. Men cykeln köpte jag ny, och en del kläder. Jag har ett grönt el-avtal med enbart vindkraft. Jag bor större än vad jag behöver, i en hyresrätt jag inte renoverar.

Men vad jag gör kvittar egentligen. Det är lugnt att kunna göra ett delbokslut för egen del och se att jag inte är en del av problemet. Men mer är det inte. Ingen politiker vågar se till att transporter minskar radikalt; mycket mindre privatbilism, riv flygplaster, betydligt färre varor i butikerna. Radikalt höjda bensin och dieselpriser. Så många färre möjligheter och friheter för en medelklass som unnar sig. Om någon försöker ta alla dessa från dem så blir det nån slags revolution; fler Trump, LePen, Åkesson. 

Så jag har väldigt lite hopp om någonting alls här. Men jag har inte heller några barn som måste leva i det elände deras galna föräldrar skapar, och det är alltid något. Om trettio år är jag troligen död och begraven, då är det definitivt försent och de som är kvar får leva med en förstörd planet.

Om ifall jag skulle skaffa en ny katt

Nej, just nu är det inte läge för en ny katt. Inte på en gång även om jag saknar lille Brutus här hemma. Men om ifall jag skulle så har jag lärt mig några småsaker. Jag vet att jag vill ha en bondkatt/huskatt, även om det finns raser jag älskar (Rex, Ocicat, Oriental) så är det inte min slags katt. 

Men det första jag måste göra är att hitta en vetrinär jag litar på. Djursjukhuset var bra en gång i tiden, men sedan de blivit Evidencia så är de hemska. Enstaka personer är säker ok, men hela stället, organisationen och sättet på vilket de så tydligt enbart är intresserade av att tjäna maximalt med pengar genom att boka så många besök och prover som bara är möjligt är fruktansvärt. Stressad och opersonlig personal som jagar genom besöken är inte heller en bra sak. Så jag måste hitta ett bra alternativ.

Det andra är försäkring. Agrias kattförsäkring brukade vara bra, men de senaste 15 åren har den blivit helt värdelös. Den resulterar alltid i "Försäkringen täcker inte just detta, men nu har vi höjt din premie med 50%" och det är det ju ingen nytta alls med. Nästa gång så ska jag sätta av ett månadssparande för vetrinärkostnader istället. Om jag hade gjort så för Brutus del så hade jag sparat in omkring 20 000:-. 

Men som sagt, ingen ny katt i år. Jag ska känna efter hur det känns att leva utan ett tag. Jag minns iofs att jag sa samma sak efter Russell och Lisa, och att jag den gången konstaterade att det var helt rätt att ta emot Sixten och Brutus. 

2021

 Det här är ju ett jävla år att sammanfatta. Jag satt mest hemma och jobbade med undervisning på distans. Jag jobbar just nu halvtid för digitala lärmiljöer vid Lunds universitet vilket är skoj, ingenting står stilla där allting är i ständig förändring och utveckling vilket är fantastiskt. Covid19 har ställt allt på huvudet hela året, men det vet ju alla som varit vid medvetande. Alla jag känner har klarat sig dock. Vi är alla vaccinerade och hoppas på det bästa, jag ska få min tredje dos, boostern, om några dagar.

En riktig höjdpunkt var när jag och Mårten besteg Kebnekaise (2021-07-26) som en del av vår tre veckor långa promenad på Kungsleden. Det var fint, det var varmt, det var kallt som fan, det var underbara dagar. Jag älskar att vandra. Det var tufft att ta sig upp längs Durlings led. 

Botten nådde jag väl när jag var tvungen att avliva lille Brutus, (2021-12-22), men det var också en lättnad att inte se honom sjuk mer, han hade så svårt att äta de sista två veckorna. Några veckor tidigare hade min handledare och mentor Jan-Gunnar gått bort. Vi var inte nära som privatpersoner, men vad det gäller mitt liv och mitt jobb så var han och Torsten så väldigt viktiga. 

Nu är det strax dags nyår och dags att skåla in 2022. Låt oss hoppas det blir ett bättre år med ett mer öppet samhälle och färre restriktioner, låt oss hoppas att valet i höst inte knuffar oss alla över kanten och ner i avgrunden.

Brutus 2006-2021

 Den 22 december 2021 fick lille Brutus möta sin skapare/motsvarande. Han hade varit sjuk ett par veckor och hade stora problem med att äta. Han var extremt hemkär och avskydde att lämna lägenheten, så det var ett mycket bra slut när veterinären (en väldigt trevlig veterinär, Cecilia i Fjelie) kunde komma hem för den sista hjälpen. Det är en stor lättnad att inte ha en väldigt sjuk Brutus här hemma, men jag saknar honom. Han var en mycket bra huskatt under alla dessa år, men om man tar sig an ett husdjur så får man ta det dåliga med det goda och även klara av att fatta ett beslut om avlivning. Återstår att se om det blir en ny liten katt. 

Höst, sorg, längtan, hopplös nostalgi

Favoritlandskap från sommarens vandring på Kungsleden

 

Minnesanteckningar om utrustning på kungsleden

Min packlista finns här och den motsvarar i stor vad jag tog med mig i realiteten. Till att börja med bar jag nästan 5 kg mat av olika slag med (mest sånt jag inte kunde köpa på leden), och jag ska återkomma till det.

All utrustning kom till användning många gånger med ett undantag; jag kunde ha lämnat vattenfiltret hemma (å jag visste det egentligen). Så 59 gram onödigt stuff i packningen får betraktas som helt ok.

Mitt batteripack (Anker powerbank, 20100 mAh) höll nog med ström för hela turen, jag hade telefonen (iPhone 11) i flightmode hela vägen men påslagen, använde offline karta med gps, kameran och lyssnade på ljudböcker/poddar någon timme per dag, i 15+ dagar.

Gasol: en styck 450 gr gasoltub från Biltema räckte alla dagar utom den sista vilket var mycket längre än jag trott. Vi använde iofs mitt JetBoil som är gassnålt, men vi använde det mycket hela tiden.

Telefoni: jag hade med en extra extremt billig Nokia 105 med ett Telia kontankort, Telia är det enda bolaget med något lite täckning utanför Kvikkjokk och Abisko. Behövde ringa två samtal (ett hem och ett för att fixa båttransport). 

Min Spot gen4 funkade precis som den skulle och lät folk hemma veta var vi var. Behövde aldrig ens fundera på att använda nödsändarfunktionen, det var en väldigt lugn promenad. Den behövde tre omgångar batterier, troligen mest för att jag dummat mig och inte köpt alkaliska batterier från början. Jag stängde av den under nätterna.

Tältet (Hilleberg Anjan 2) höll allt vad det lovade och stod emot mängder av regn och vind, sattes upp och togs ner under både genomusla och fantastiska förhållanden. Det höll oss skyddade och torra, inget regn in, ingen kondens. Det har nu definitivt gjort skäl för sin höga prislapp (mer än 50 nätter ute i det för mig) och det är ännu lika fräscht som när det var nytt. Vi kunde t.o.m. tillbringa större delen av en del dagar i det i väntan på bättre väder; men det är inte ett stort tält så man få tåla att leva nära inpå varandra.

Myggskrämman Theramcell Backpacker var ett oplanerat sistaminutenköp, men oj vad tacksam jag var för det. Den fungerar precis som annonserat och vi hade vid behov en myggfri lägerplats! Vi behövde ett dussin plattor under den här vandringen, och vi bar med en extra liten gasoltub för att kunna laga mat och ha den på samtidigt. Den drar väldigt lite gas.

Understället från Woolpower hade jag att sova i och det var mycket bra, men på tok för varmt för att gå i på dagarna även när det var kallt. Nästa gång packar jag ett lättare och mindre underställ i ett modernare material. Ylle tar mycket plats i packningen, hinner inte torka ifall man behöver tvätta det och är väldigt ömtåligt. Jag uppskattar inte att det går hål (på flera ställen) i ett underställ för 2000:- redan innan jag hunnit tvätta det en första gång. Mina tunna yllesockar från samma tillverkare funderade fint (men gick sönder de med).

Vandringsskorna (Merrell MQM Flex 2) var perfekta, alla säger att man måste ha kängor i fjällen men nej, det måste man inte. Dessa är det bästa vandringsskor jag haft hittills, och det är två saker jag uppskattar väldigt mycket med dem: 1. Från start så har de suttit perfekt, inga blåsor inga skavsår inga som helst fotproblem någonsin (vare sig på skåneleden eller i fjällen) och 2. De är iofs lite vattensäkra (för typ 3 cm djupt vatten), men när de väl blir våta (och alla skor & kängor blir våta) så torkar de på några timmar även när de sitter på foten om det väl blir torrt väder. Vintervandring är en helt annan femma, då skulle jag antagligen välja kängor; t.ex. de massiva Lundhags Jaure II som jag äger; de känns som en traktor på fötterna på gott och ont.

Så i princip var allt gott men det fanns några problem: Jag borde ha packat regnbyxor men jag hade inga. När det väl öser ner så behövs de, och om man går 20 dagar i fjällen så kommer man att ha några väldigt regniga dagar. Jag har köpt regnbyxor nu (Marmot Precip, ca 200 gr) men har inte kunnat testa dem. Det andra problemet var handskar/vantar. De vi hade med oss (från Rusta) var varma och sköna men inte tillräckligt vattentäta, den dag det regnade som mest gav de upp och efter ett par timmar i regn var de genomblöta och tog lång tid att torka. Jag fick köldeksem på händerna som jag behövde tejpa ihop (de läkte dock på 3-4 dagar). Så jag måste hitta bättre vattentäta vantar till nästa tur.

Jag förlorade också min Victorinox fickkniv under en busstransport, så jag har beställt en ny, en Victorinox Climber. Den har allt jag behöver i en kniv; kniv, sax och skruvmejsel (plus korkskruv, kapsyl- och burköppnare som kan vara bra att ha).

Det var väl allt om saker. På det hela så har jag lärt mig vad jag behöver. Nästa steg är att minska på den existerande bekväma packningen till den blivit så lätt den bara kan.

5 kg mat från start var mycket, det var torrfoder för fyra dagar (jag hatar torrfoder, men det finns inget bättre alternativ), en hel del grötblandning (hemmagjord), flera paket Trailbutter, 6 påsar Haribo Goldbären (mitt favorit vandringsgodis), två burkar tonfisk i olja, två med makrill i tomatsås och lite annat; kryddor, olivolja, bröd, ost på tub, kaffe med mjölk. Jag åt allting under turen och att få variation från det torrfoder man kan köpa var guld värt. Jag ska leta efter fler saker jag kan bära och laga till för i fortsättningen vill jag äta så lite frystorkat som jag kan - men ändå inte packa tungt. En lösning jag funderar på är att gå kortare turer med bättre mat och med trangiaköket.

Kungsleden 2021

 Vi gjorde det! Tre veckor på Kungsleden, från Kvikkjokk till Abisko, med diverse utflykter längs vägen. I början stötte vi på fler grupper av unga män som alla skulle gå så fort och långt som möjligt, men vi hade planerat tvärt om; vi hade 7 dagar mer till förfogande innan tåget gick hem igen än vad STF "räknar" med att man ska behöva. Vilket var fint, vi tog det lugnt och gick i en behaglig takt och såg så mycket längs med vägen.

Vi tog tåg upp och hem, ca 24h vardera riktning men det gick bra eftersom jag bokat en engen kupé i en sovvagn åt oss. Det är lättare att åka långt när man sover.

Eftersom vi hade extra dagar att använda så stannade vi två nätter strax ovanför Aktsestugan så att vi kunde gå på dagsutflykt upp på Skierfeklippan, med fantastisk utsikt över Rapadalen.

Vi hade alla slags väder, det började soligt och fint de första dagarna, men när vi den sjätte dagen begav oss ut från Saltoluokta fjällstation (där jag hade bokat resans enda rum!) så regnade det. Ingen fara så länge vi åkte båt och buss, men det regnade allt mer när vi börjat gå från Vakkotavare. Inte bara regn utan hagel, några få plusgrader och en hård vid dessutom. Efter 6-7 km fick vi ge upp och slå upp tältet, dra av oss våra blöta kläder, ta på torra och krypa ner i sovsäckarna och dricka varm choklad. Tältet låter en massa i ösregn och halv storm, men det är ett Hilleberg så vi litade på att det skulle klara av det (och det gjorde det!). Det fortsatte regna nästa dag och dagen efter det började vädret lugna ner sig så vi tältade vid Kaitumjaurestugan så vi kunde vila, laga mat inomhus, värma oss och torka alla våra saker ordentligt i torkrummet. Efter det var vädret mycket bättre. 

Alla båtöverfarterna funkade fint, en gång kom vi fram sent och övernattade innan vi tog morgonbåten över (vid Laitaure) och en annan gång betalade vi lite extra för en icke-ordinarie tur (Svinnje-Sitojaure) men allt funkade fint och jag hade inga tankar på att ro nån av överfarterna, det är långt och blåsigt över vattnen, men andra gjorde det.

Biten från Kaitumjaure till Singi var kanske de allra vackraste, en dal mellan bergen som inte är lika bred som de som kommer senare. Vattenfall och en ström mitt i dalen, grönt och grått och solen kom fram. Jag har inga bilder som gör den biten rättvisa, det är svårt att fotografera upplevelsen. När jag gick där så slogs jag av att "denna biten av promenaden skulle jag velat ha gjort med pappa", jag vet inte varför men jag tror han skulle ha gillar det lika intensivt som jag gjorde. 

Från Singistugan och framåt så är Kungsleden lite annorlunda, det är den norra delen och den del som många fler går, Abisko-Nikkaluokta eller vice versa, så det var mer folk och mer upptrampat. Vi tågade på och avvek från Kungsleden efter några kilometer eftersom vi skulle in i Singivagge, för att slå läger och ta oss upp på Kebnekaise via Durlings led. Det var dimmigt och rått när vi kom fram och vi ägnade resten av dagen åt att gå lite grann in i dalen.

När vi vaknade morgonen därpå så sken solen, himmelen var klarblå och molnen mycket få så glada i hågen gav vi oss iväg mot toppen. Durlings led är en lång promenad, ca 7 km upp på Kebnekaise och lite över 1000 m stigning. Men i början var det lätt. Men sedan följde vi kartan upp (det finns inga riktiga markeringar här) och det bjöd på hårt klättrande i ganska branta rasmassor som består av sten, sten och sten. Inte det lättaste att röra sig i. Det hade varit enklare att hålla sig lägre ner hela vägen in i kaffedalen och haka på den vanliga, västra, leden upp på Kebnekaise därifrån, men det visste vi inte då. Det gick hursomhelst bra och tillbaka tog vi en enklare väg, men lyckades ändå trassla in oss i lite klättrande i rasmassor. Vi kom upp på toppen, åt choklad och gick ner igen. Turen tog 13h och var ganska tuff, men jag har aldrig gått nån av de andra lederna upp så jag kan inte jämföra.

Dagen därpå tog vi sovmorgon, packade ihop och gick 1 km ut ur Singivagge men inte riktigt ända fram till Kungsleden, slog läger och tog en lång skön slappedag i solen. Det var riktigt varmt den dagen, 27° som mest. Vi njöt av att ta det lugnt och inte göra nåt. Vi kände bägge att det där var en riktigt bra dag. Jag gick ner lite till och satte mig på en sten och tittade på vandrarna på Kungsleden. 

Sedan fortsatte vi norrut, slog läger ute i naturen varje eftermiddag och besökte fjällstugorna längs vägen för att handla mat. Vi hade ätit upp det mesta vi hade med hemifrån så ryggsäckarna var några kilon lättare, och leden var vanligen mycket lätt att gå. Att ha tält med sig betyder att man kan sova var man vill (och gratis!) och jag kan inte nog rekommendera den saken.

Inte förrän vi kommit in i Abisko nationalpark behövde vi tälta vid stugorna (i Abiskojaure och i Abisko) och då pga att man inte får tälta fritt i Nationalparken. Det är ok det med. Ju närmre Abisko vi kom, desto mer folk på leden. Vi kom fram till Abisko den 2 augusti, slog läger och hade turen att få ett bord i restaurangen den kvällen. Varma duschar och kall öl var också det väldigt behagligt.

Eftersom vårt tåg hem inte gick förrän den 5:e så gick vi upp och in i Kårsavagge för två dagars extra vandring (och en extra natt ute), det var strålande vackert där och vi hade en perfekt lägerplats vid sjökanten, men framåt eftermiddagen började det regna och blåsa så vi kunde inte njuta av den hela turen.

Sista dagen tog vi Skyliften i Abisko upp till Aurora Sky Station för att se på utsikten, och allt var väldigt vackert. Hela turen var oändligt vacker och lugn. Varje avsnitt hade sitt utseende och sitt uttryck, det var aldrig likadant utan nytt hela tiden. Det genomgående är kontrasterna mellan. det mycket lilla i form av växter och blommor i kontrast till det mycket stora i form av berg, fjälltoppar och öppna vyer. Vi så ganska lite djurliv; renar en gång, ripa en gång och en örn uppe i skyn.

Tre veckor var en lång promenad men jag var nöjd med den hela tiden om man bortser från de allra kallaste och blötaste dagarna under andra veckan då jag undrade över vad jag gett mig in i och fick påminna mig om att vädret växlar snabbt.

Här finns en liten film byggd av foton från vandringen, den är gjord med Apples bildspelsteknik så en del bilder har hamnat i aningen fel ordning, men man ser hur det var hoppas jag.

En inbjudan att gå med i den hemliga ödleeliten som styr världen?

 Detta är mitt favoritspammail i år, kanske det bästa på fler år rent av.

Planen för att gå Kungsleden

 Så det finns en slags planering för den här långa promenaden, återstår att se hur mycket av den som håller i verkligheten. Det brukar bli skillnader och jag har planerat för det med. Men så här:

På torsdag den 15:e vid lunchtid tar vi X2000 till Stockholm, byter till nattåget norrut. 13 timmar på tåget och anländer Mjurek strax innan kl 7 på morgonen, väntar en timme där på bussen som går till Kvikkjokk, som vi anländer ca 12. Så i princip 24 h tåg/buss.

Så vi börjar gå norrut på fredagen den 16:e. STFs stugor är en mall för hur man kan planera, men eftersom vi ska tälta hela vägen så är vi inte bundna till det. Kvikkjokk-Pårte 17 km, Pårte-Aktse 22 km, Aktse- Sitojaure 10 km och så Sitojaure-Saltoloukta 19 km. Om vi håller oss till det så är vi i Saltoloukta den 19:e, men jag har bokat rum och middag där den 20:e så jag räknar inte med det. Om allt går bra så blir det en utflykt vid Aktse upp på Skierfe för att se ner över Rapadalen eller så blir det nåt annat. Men på Saltoloukta fjällstation sover vi i sängar och äter på resturang.

Sen finns det inga mer tider, bortom tåget hem den 5 augusti så jag ska inte rabbla alla fjällstugor vi passerar. Man kan se hur leden går hos STF och där finns en massa annan nyttig information också. Efter Singistugan tänker vi vika av och ta oss upp på Kebnekaise, en liten bit in i Singivagge för att slå läger och dagen därpå upp till toppen via Durlings led (och tillbaka till lägret samma dag). Men Kebnekaise är inte målet med resan och om vädret inte är Ok så hoppar vi den, även om det naturligtvis skulle vara skoj att gå upp, speciellt som min storasyster var där för några veckor sen.

Efter det kommer vad jag har förstått den mest hisnande vackra delen av vandringen, 5-6 dagar upp till Abisko. Här vet vi också hur vi ligger till med tid och dagar och kan göra avstickare alternativt kan jag försöka boka plats på Abisko fjällstation och övernatta där för att sedan göra en utflykt på en dag eller fler beroende på hur det är med tiden.

Om man skulle gå stuga till stuga hela vägen så blev det 13 dagar, med en omväg upp på Kebnekaise blir det 15, och vi har 19 dagar till förfogande, så det får bli med en och annan utflykt bort från leden skulle jag tro, så tillvida det inte blir en väldigt långsam vandring. 

Hem går det tåg från Abisko direkt till Stockholm, och sen X2000 till Malmö. Vi har egen kupé både upp och ner på nattågen.

Så det är min semester, en lång promenad bland mygg och annat i en miljö där det i snitt regnar varannan dag för att sova på marken och äta torrfoder. Jag kan inte bärga mig!

Ut på Kungsleden

Jag har planerat, packat, vägt och packat om många gånger nu. Tittat på kartor, kollat in stugor och fjällstationer och hur man kan köpa mat längs vägen. Och tränat, gått långt och ofta, gymmat ordentligt. Så nog är jag redo alltid. Den 15 juli går tåget och på fredag den 16:e landar vi i Kvikkjokk för att gå till Abisko via Kebnekaise (om vädret tillåter/är bra nog). Vi har ett tåg inbokat hem igen den 5 augusti, så det är en promenad i ganska måttligt tempo - vi har räknat med lite mer tid än vad STF tänker så att vi kan göra en och annan avstickare.

Det finns inte mycket till mobiltelefoni där uppe så det blir dåligt med liveuppdateringar. Men man kan följa hur vi går via den satellitsändare jag har med, en SPOT gen 4. Den sätter en markör var 30 minut. Det är strikt envägskommunikation; den talar om var vi är och den skickar mail till en del i förväg inlagda vänner när vi slår läger. Den kan också skicka en nödsignal om det händer nåt riktigt allvarligt vilket väl är främsta skälet till att ta med den men också den funktion jag hoppas jag aldrig kommer att använda.

Packlistan är väldigt lik förra årets lista, men med extra underställ, myggnät, vantar, bråddar och myggskydd. Jag har ett par nya byxor också, fjällräven keb, som är väldigt elastiska och sköna. Den största skillnaden här bortsett från möjligheten till mer extrema väderskiftningar är att vi kan köpa mat och gasol tämligen ofta och att det finns gott om tjänligt vatten att tillgå. Detta i sin tur betyder mindre att bära. Packlistan finns här, den inkluderar allt som ska vara med i ryggsäcken, men inte de kläder jag har på mig, mat, gasol och vatten. Det är ungefär den man ser på fotot nedan. 

2020 i backspegeln

2020 - den bästa promenaden

I somras gick jag och Mårten från Sölvesborg till Båstad, en sträcka på ca 23 mil. Det tog 13 dagar och vädret gick från sol och hetta till ihållande ösregn. Det var rolig, och 2021 ska vi göra om det, fast nån annanstans.

En notering om varför det gick som det gick (1980-talet var en intressant tid)

Allt som glittrar

Skåneleden 1, kust-till-kust

Vi gjorde det, vi gick hela sträckan från Sölvesborg till Båstad i ett svep. 22,5 mil på 13 dagar, 21 juni till 3 juli 2020! Det är nu en vecka sedan vi gick i mål och tog tåget hem, så hög tid att skriva ner en slags berättelse om den långa promenaden. Om du klickar på en bild så kan du se den i större format.

Så vi började i Sölvesborg, vid 13-tiden på en söndagseftermiddag. Solen sken och vi såg ut över havet i Blekinge. Glass och en läsk på Ica innan vi började gå upp på Ryssberget. Man ska passera ganska mycket villaområden innan man kommer ut i skogen, så det är bara att traska på. Det går uppåt mest hela tiden och ungefär halvvägs finns en improviserad grillplats med vy ut över Blekinge. Vi stannar då och då för att hämta andan och vila lite. Ryggsäckarna är fullastade, min väger ca 19 kg totalt (inklusive mat och vatten), med en basvikt på prylar kring 10 kg. Det är mycket bärbart, men kunde gärna fått ha varit lättare. Ryssberget är lite hemmatrakter för mig, när jag var barn hade min familj ett torp där uppe så jag har lekt mycket i bokskogarna. Längs vägen möter vi en mycket liten och orädd huggorm, och vid Ryssbergsstugan en grupp barn på mountainbikes som är nyfikna på hur mycket vi planerar att gå. Framåt kvällen når vi Grundsjön där vi ska slå läger vid vindskyddet. Det är en fin liten plats, som har både vattenkran och utedass (som de allra flesta lägerplatser på skåneleden), men den visade sig vara fullt av möss - så pass att vi inte fick ha något ifred och vi fick ta in all vår packning i tältet. Tack o lov var det inga möss som åt sig in till oss, jag hade med grejer för att laga tältet men det hade varit trist att börja på det viset.

Tältet är ett Hilleberg Anjan 2 och det var ett mycket bra tält för oss, lätt att sätta upp, lätt att packa ner och tillräckligt rymligt. Inga problem med vare sig regn eller kondens för oss (det regnade lite under denna den första natten, det skulle komma betydligt mer av den varan längre fram). Detta tält och våra skor, Merrel MQM FLEX 2 LOW GTX, som bortsett från det fjabbiga namnet var utmärkta (ingen skoskav och snabbtorkande) var de två ting vi behövde förlita oss mest på och de fungerade hela vägen och bidrog till en fantastisk vandring. Tältet, och dess footprint, beställde jag direkt från Hilleberg redan förra året, skorna fick jag hjälp att hitta på Naturkompaniet.

Nästa morgon, på måndagen, så var det bara att packa ihop och gå vidare. Det är väldigt mycket packa upp och packa ihop på vandring så det är bara att vänja sig och se till att man har ett bra system i det. Jag har saker tematiskt packade i vattentäta påsar i ryggsäcken (matpåse, snackspåse, sovsäck, elektronikpåse, diversepåse, etc) så jag kan hantera saker snabbt och lätt. En dryg km efter Grundsjön passerar vi det torp min familj ägde under min barndom, jag minns att skåneleden gick förbi redan då. Den led vi går är SL1, den första skåneleden och den öppnade 1974. Mycket är sig likt på torpet och i skogen, och allt är ändå annorlunda. Jag är inte samme pojke som på 1970- och 80-talet. Huset är lite förändrat med en tillbyggnad på baksidan, och har numera el, vatten och avlopp. Men det ser likadant ut och det är lika litet. Jag blev inte det minsta nostalgisk där bara nyfiken och det slog mig hur smått allt var. Det var väldigt fint att se det igen.

Jag smet in på tomten och tittade runt ett varv, ingen var där just då, snart nog gick vi vidare. Turen över och ned för Ryssberget skulle bli en av de mer besvärliga, det är bitvis lite jobbig terräng och det var väldigt blött överallt. Så mycket lera och halt. Jag trillade några gånger dessa första två dagar men inte allvarligare än att min vattenflaska fick en buckla och min vänsterstav fick en smäll som gjorde den aningen svårare att fälla upp och ihop.

Även om det bitvis var svårt att ta sig fram så är det väldigt fin bokskog att gå i, öppet och ljust och grönt. Allt eftersom blev det mer jordbrukslandskap och vi nådde Östafors vid 17-tiden. Eftersom jag gick den första halvan av denna tur 2019 så trodde jag jag kom ihåg alla platser men här hade jag blandat samman dem. Östafors är en ok men lite tråkig lägerplats (med vatten hos ett trevligt kombinerat B&B och vävstuga) och efter ca en timmes vila så hade jag fått med Mårten på att gå vidare de 9 km till Bökestad. Så detta blev vandringens längsta etapp, 25 km på en dag. Bökestad är väldigt fint, en utsträckt lägerplats med pump och toalett precis mot slutet och en sjö i den andra änden. Och ett litet bålgetingsbo precis vid den finaste eldstaden. Vägen dit var enkel och lättvandrad, speciellt jämfört med vägen ner från Ryssberget. Så vi var bägge förvånade över hur lätt vi tog ytterligare en knapp mil den dagen.

Variationerna i landskapet och på leden är så stora här. Det är lövskog, granskog, sjöar, åkrar och friluftsområden om vartannat. Det är aldrig en hel massa av samma sak utan vandringen är varierande och skoj hela vägen. T.o.m. leden man går på varierar friskt, från en 2 dm bred skogsstig till landsväg. Efter denna långa vandringsdag så fick tisdagen bli en kortare etapp, 13 km mellan Bökestad och Brotorpet. Vi vandrade på lugnt och stilla och tog en del raster, Mårten gillar att ta en lite längre lunchpaus med lagad mat medans jag fördrar kaffe och smörgås mitt på dan. "Lagad mat" betyder i detta faller oftast frystorkad mat från Real Turmat eller Blå Band. Det är helt ok mat, men det är väldigt mycket samma sak med lite olika smak, och det saknar konsistens. Vi hade med oss lite olika färskvaror för att förbättra detta; Mårten hade bl.a. ost och korv, jag hade bröd och mjukost på tub. Den första halvan av turen bar jag tunnbröd och det var inte så lyckat eftersom det faller sönder snabbt. Sedan köpte jag grova och tuffare rågbullar som höll både form och smak mycket bättre. 

Framme vid Brotorpet mötte vi de första andra vandrarna på vår tur, det var annars väldigt glest på stigarna. Här var de desto fler, ett par olika par och så ett helt konfirmationsläger som likt Egyptens gräshoppor tog all plats och fyllde upp latrinerna. Det är lite ojuste att lägga beslag på en hel lägerplats, både vid Brotorpet där det finns plats och nästa etapps lägerplats, Vesslarp, som är betydligt mindre. Man kan tycka de borde betala för att nyttja platser avsedda för större grupper. Jag hade tvättdag och tvättade både skjorta och byxor och mig själv så konfirmanderna fick nöjet att se mig stolpa runt i dunväst och träningsshorts. Iförd denna mundering kunde jag sitta på utedasset och höra deras ganska okarismatiska och fumlande präst predika över "Gud är en bägare som alltid svämmar över" och med tanke på hur de fyllde dassen här och i Vesslarp så var det ett väl valt ämne. 

Den kvällen kunde jag notera att vår tidsplan höll och bokade därför rum på Stora Hotellet i Osby för den kommande fredagen. Vädret var strålande, sol och kring 27 grader varmt, vilket är fint men lite för varmt för att vandra i egentligen. Morgonen därpå gick vi vidare mot Vesslarp, mellan sjöar, i gran- och bokskog, över åkrar. Det är ännu en kort etapp på 13 km vilket var skönt i värmen. Etappen går genom de platser där Harry Martinson växte upp och jag måste läsa om Nässlorna Blommar som står här hemma i min bokhylla. När vi anlände Vesslarp så hade konfirmandlägret skickat en bilburen förtrupp som lagt beslag på hela området; men vi slog upp vårt tält ändå och såg till att ha utsikt över dem. Om de skulle ta allt vårt lugn och nästintill hela platsen i besittning så skulle de iaf få vara underhållning att se på mens vi åt kvällsmat, och drack te med rom. Deras präst hade tydligen fått migrän och kunde inte hålla fler menlösa predikningar. Jag mailade skåneleden dagen efteråt om det överfulla dasset. Ingen hade lärt ungarna att man gör nr 1 i skogen och nr 2 på torrdasset - och att man kastar skräp i soptunnan och inte i latrinen. En pojk på läget tillbringade dock all sin tid med att hugga upp och prydligt stapla all veden, något kommande vandrare lär vara mycket tacksamma för, han gjorde ett utmärkt jobb där.

Nästa morgon var det dags att bryta läger igen och gå mot Glimåkra, den etappen är på 19 km så det är en full dags vandring. Förra gången jag var här gick jag Brotorpet-Glimåkra i ett svep, 32 km, och det var allt för långt och bidrog till att jag fick avbryta mitt i. Konfirmanderna skulle vidare åt annat håll, tills skillnad från oss så hade de folk som körde det mesta av deras packning och all deras mat i bil åt dem. 

Vi gick mot Glimåkra ganska sent på dagen, vid 11-tiden, men vandring var onekligen fin. Kring Vesslarpssjön är det mycket idylliskt; granskog, stenblock, vatten, sol, vindlande stigar och fina rastplatser. Lite senare tog vi en lunchpaus på en äng.

Vi kom fram till Glimåkra vid 17 denna torsdag och betalade genast 30 kr för att duscha på Trollabadet. Det är väldigt skönt att känna sig ren igen, även om det inte varar länge när man är ute i skogen i värmen. Lägerplatsen i Glimåkra ligger uppe på en höjd och man har vatten på ena sidan och utedass på den andra. Så det är mycket springande upp och ner i branterna där. Jag gjorde en rush utan packning in till Glimåkra (3,5 km sammanlagt) så vi kunde grilla korv och dricka Coca Cola den kvällen. Ica var väl ungefär det livligaste jag såg i hela lilla Glimåkra. Vi hittade en fin plats för tältet och satt sedan och såg på solnedgången över de kommande delarna av vår vandring. För både Mårten och mig fanns det en del problem här; min mage ville inte riktigt vara med den natten så jag satt på huk mycket och Mårten hade blivit väldigt allergisk, men vi skulle snart återhämta oss. 

Så på fredagsmorgonen var det till att bryta läger igen, och att gå i riktning mot Osby, där de paket med proviant vi skickat till oss själva, liksom öl och pizza, och hotellrum väntade på oss. Etappen är 18 km lång och relativt lätt, det är mycket småvägar. Solen gassade och vi gick på - allt fler ängar med kor och får kring oss och lite mindre skog, men också en övergiven industrilokal full med maskiner och ting. Jag kunde inte riktigt räkna ut vad det varit där en gång, men det är lustigt hur idyllisk industridöd kan se ut en solig sommardag.

Framme i Osby blev det till att gå till Ica på en gång och hämta ut våra paket. Planen att skicka dem till oss själva c/o Ica Osby hade fungerat. Jag försökte ringa detta Ica och prata med dem om att vi tänkte göra så men jag tror aldrig de förstod vad jag menade. Men eftersom jag hade sms-avisering (och dessutom Postnords app som producerar en avi åt en) så hade jag en kod och id-kort och kunde få ut mitt paket med mer torrfoder och mer trailbutter. Å så kunde jag köpa mer läsk, mer godis, mer bröd och mer tubost. Sen duschade och vilade lite på Stora Hotellet innan det blev en promenad kring byn (jo om man är ute och vandrar så är promenader utan ryggsäck ett nöje) och pizza med öl till kvällsmat. 

Osby är nästan halvvägs (vi hade nu gått 10 av de 22,5 milen) och lördagen bjöd först på holettfrukost, på dusch, på nytvättade kläder och en allmän känsla av att vara fräsch och utvilad inför dagens tur på 24 km till Verum. Denna vandring gick över smävägar och stigar och var enkel även om den var lång i värmen.

Det såg inte ut att finnas något vatten i Verum, så den sista kranen innan dess låg 3 km före lägerplatsen, bara att fylla upp med vatten där. Denna vattenkälla var en kran på en ladugårdsvägg som vaktades av en mycket söt och sällskaplig liten katt!

Väl framme i Verum upptäcker vi att kyrkan där är den kyrka i vilken Agneta och Björn (från ABBA förstås) gifte sig i 1974! Vi kunde inte komma in i den, men besåg exteriören. Det finns vatten på kyrkogårdar, även om det är märkt med "Ej dricksvatten" så räknade jag med att dricka det efter att ha filtrerat det. Någon km vidare ut ur Verum låg själva lägerplatsen och vi slog upp vårt tält och undersökte möjligheter att ta vatten ut ån (det hade varit besvärligt men möjligt). Det dök också upp två cyklister som övernattade på samma lägerplats, men de och vi höll oss för sig själva.

Morgonen därpå, en söndagsmorgon, beger jag mig tillbaka till kyrkan för att se om jag kanske kan få vatten på församlingshemmet eller ska filtrera vatten från kranarna där. Församlingshemmet var tomt, men medans jag höll på att filtrera vatten så kom en man som bodde i Verum fram och sa att det där var åvatten och att man inte skulle dricka det, även om han själv inte trodde det var farligt. Det fanns hursomhelst inget behov av att dricka det för jag kunde antingen få vatten från bonden närmast lägerplatsen som skulle komma hem kl 10, eller hämta friskt kommunalt dricksvatten ut en kran vid pumphuset "nere på byn". Byn i det här fallet är tre hus som alla bär tecken på att ha varit butiker även om de nu är bostäder; en sparbank, ett Ica och en järnhandel torde det ha funnits här. Och det fanns absolut vatten! Dagens vandring blev genast lättare.

Vi tågade på och gick två etapper; först till Vittsjö och sedan vidare till Hårsjö där vi slog läger. Tillsammans var det en dagsetapp på 2 mil. I Vittsjö kunde vi ta lunchpaus och äta mer pizza. Man behöver all mat man kan få i sig så omväxling från torrmaten var alltid välkommet. Robins pizzeria och deras bacon-och-lök pizza plus glass från Ica blev vår lunch, inklusive en hel del Coca Cola. 

På väg mot Hårsjö kom det lite regn på oss. SMHI hade varnat för stora regnmängder de kommande dagarna så vi var beredda. Det blev aldrig så illa som det skulle, men regande gjorde det och skorna blev våta. Men tältet höll oss torra. Lägerplatsen i Hårsjö var en lite mörk plats i skogen, men kvällen och natten var torr så vi kunde torka skor och kläder. Vatten fanns inte i pumpen där utan man kunde hämta kommunalt dricksvatten från en kran på baksidan av en gammal folkskola (som idag verkar vara nån slags museum).

På morgonen var vår utrustning torrare och vi förberedde oss att gå vidare mot Lärkesholm, 20 km över i huvudsak småvägar mellan åkrar och fält. Eftersom jag inte rakade mig under vandringen så börjar jag se ganska skäggig ut. Vädret var definitivt svalare nu och dunvästen kom till gott bruk på morgnar och kvällar. Vi lämnade Hårsjö måndagen den 29 juni och det var soligt och fint hela dagen, men inte lika hett som första veckan vilket var skönt.

På väg mot Lärkesholm skulle det finnas vatten i en källa i skogen, Augustas källa, men den visade sig vara obrukbar. Vi satt kort efter att vi passerat den och lunchade på en äng och bonden som ägde marken kom förbi och pratade lite. Han visste vem Augusta var, hon hade bott ensam i ett torp (vars grund vi sett vid vägen) ända in på 1960-talet och levt av de getter och höns hon hållit. Källan hade tydligen varit oanvändbar i några år redan, vi fick vatten av honom när vi efter lunch passerade hans gård. 

När vi kom fram till Lärkesholm vid 19-tiden på kvällen så visade det sig vara en fin lägerplats som också var populär bland folk som bodde på trakten. Det var en del folk som gick med sina hundar där och själva vindskyddet (och eldstaden) var upptagen av en grupp lokala cyklister som drack vin och åt picknickmat. Men det var en fin lägerplats vid en sjö, och den sjön var också den enda vattenkällan på platsen. Men jag litar på att mitt vattenfilter tar bakterier och gör vatten mer säkert att dricka, ingen av oss blev sjuk av vatten eller mat under vandringen så det verkar ha funkat.

Så på tisdagsmorgonen var det dags att börja vandringen upp på hallandsåsen mot Bjärabygget. En ganska stadig tur på 17 km där det går uppåt långa sträckor. På vägen passerade vi Åsljunga som hade en liten obemannad matbutik, och dricksvatten från en pumpstation. Skåneledens webbplats pekar en till EFS-gården så vi gick den lilla omvägen och fick vatten, men det hade vi inte behövt egentligen eftersom det finns färskt vatten längs med leden på väg in i Åsljunga.

Vatten skulle dominera de kommande dagarna. Bjärabygget var den sista lägerplatsen med vatten, källan i Koarp hade just sinat och den sista lägerplatsen i Brammarp har aldrig haft vatten. Å andra sidan så kom regnet denna dagen, i Åsljunga öppnade sig himmeln och det kom några rejäla skurar, detta skulle sedan fortsätta resten av dagen; omväxlande sol och ösregn.

Det var lite synd för här började landskapet bli riktigt varierande och fint, de sista kilometrarna av vandringen fram till Bjärabygget gick på en smal och hal spång över en myr, och det var fascinerande och vackert och ovanligt att se den sortens landskap, och hjortron, i Skåne. Men det hällregnade också så vi tittade väldigt snabbt medans vi ihärdigt vandrade framåt med plaskvåta fötter.

Bjärabygget var en ganska mörkt och skogig liten lägerplats med vatten från pump (som behövde filtreras). Tack och lov hade vi uppehåll i regnet då och då under kvällen så vi kunde få upp tältet och lägga ut saker på tork i vindskyddet, Mårten fick t.o.m. igång en liten eld ett slag. Vi visste nu att de kommande två lägerplatserna inte hade vatten så vi fick planera för det. Alternativet var att gå ner till Örkelljunga den korta tråkiga vägen och ge upp. Vi noterade att det var möjligt, men det var aldrig nåt vi skulle kunna med att göra. Istället så behövde vi bära allt vatten vi ville använda på ryggen nästa dag, alla 17 km till Koarp. Där kunde vi göra slut på vattnet för på vägen till Brammarp finns det vatten på Kockabygget (iofs kunde även den kranen ha sinat, det visste vi inget om), så där behövde vi bära vatten de sista 11 km. 

Mårten sov till att börja med i vindskyddet här, men när det blev nåt alldeles extra mycket ösregn under natten och temperaturen sjönk så flyttande han in i tältet. Vi hade funderat på att sova i vindskydden då och då, men tältet är ett bättre skydd mot mygg och möss så jag sov i tältet hela vandringen.

Dagen därpå bjöd på mer regn och mer myr, det var verkligen väldigt vackert på leden här uppe på hallandsåsen. Vi hade 17 km att gå till Koarp och var ganska fuktiga, skorna hade inte kunnat torka i vätan. Men framåt lunchdags, då vi nådde en samling stenblock som kallas Snibe Stua, tittade solen fram igen och vi åt en torr och varm lunch med utsikt. Både vi och skorna torkade hjälpligt och det blev lättare att gå, även om Mårten hade besvär av sin allergi.

Framme i Koarp så var vattnet onekligen sinat men dit kom också andra människor; dels två cyklister på väg mot Båstad, dels två vandrare på Hallandsleden, så det var ganska så fullt på den lilla lägerplatsen den kvällen. En arbetshäst stod i hagen bredvid och tittade på oss och undrade vad vi gjorde. Vi fick bekräftat att det fanns vatten vid Kockabygget av de två vandrarna så nu visste vi att resten av turen var fullt möjligt att genomföra. Lite olika vänner hade hört av sig och erbjudit sig att köra ut vatten till oss, men det behövdes till sist inte. Tre gäng, tre olika tält (Exped, Fjällräven och så vårt Hilleberg) och mest snack om utrustning, mat och olika sätt att ta sig fram. Cyklisterna hade en BioLite spis som påstås kunna ladda batterier, de sa att den inte fungerade särskilt bra vad det gäller att producera ström och jag tror dem. De andra vandrarna hade en söt liten hund som verkade gilla turen väldigt mycket.

På morgonen var vi uppe ganska tidigt och tidigt på väg ut ur lägret, ryggsäckarna var nu lättare eftersom vi ätit mycket av dem medhavda maten (bara en övernattning kvar!) och vi behövde bara lite dricksvatten tills vi kom fram till Kockabygget. Etappen fram till Brammarp är även den på 17 km och den var fin, men här begick vi det enda misstaget som inträffade på turen. Vi hade vant oss så att gå efter Skåneledens orange markeringar nu att vi bara följde dem. Inte tänkte vi på att alla regionsleder använder samma färg, så vi missade att se att Hallandsleden grenade av sig från Skåneleden nån km in på dagens etapp. Alltså gick vi en knapp km in på Hallandsleden innan vi upptäckte att vi var fel på det och fick vända om. Det blev en liten och oplanerad avstickare där. 

Det var som synes skyltat rätt och riktigt, men vi hade inte läst kartan tillräckligt eftertänksamt innan vi gav oss av för att se detta. Som missöde betraktat var det ett mycket litet sådant och det är fantastiskt att det var det enda som gick fel på hela turen.

Knappt tjugo minuter senare såg vi älg! Först inne i skogen och sedan kom de ut på skogsvägen framför oss, kanske 100 meter bort. Den första älgen som jag tror var en kalv men jag kan ha fel ställde sig och poserade för våra kameror en liten stund innan den gick vidare, den andre var en vuxen tjur och tog sig raskt över vägen och hamnade inte på bild. Det var länge sedan jag såg älg i skogen på det viset!

Vi vandrade vidare över fler stigar och vägar, tog vatten vid Kockabygget och hade lite tyngre ryggsäckar den sista milen fram till Brammarp. Igen hade vi en fin och varierad natur med undantag för den sista spikraka km på skogsväg med granplantering på bägge sidor. Vi hade definitivt fått upp vanan att gå på nu. 

Lägerplatsen i Brammarp var liten och inte helt enkel att tälta vid, det var ett vindskydd vid en bred bäck/liten å. Men sen gick jag över bäcken och genom det täta björkslyet på andra sidan och då öppnade sig en fin skogsglänta där vi slog upp tältet. Det var mycket idylliskt bortsett från det jämna dånet av E6:an som konkurrerade med fågelsången.

Vi hade vår sista kvällsmat i skogen och åt upp allt som var gott, vi sov djupt och gott i lugnet trots vägljuden, vaknade av sol och fågelsång och det var både skönt att se slutet på vandringen och lite trist ändå. Vi hade bägge ont lite varstans i kroppen så vi ville inte fortsätta att gå även om det finns fler sträckor att ta sig an på SL1 från Båstad, men vi ville inte heller lämna skogen riktigt. 

Likväl var det bara att packa ihop en sista gång och gå in under E6 för de sista 13 km ner till Båstad. Vårt första planerade stopp var på Resturang Rasta Hallandsåsen där vi åt raggmunk och drack kaffe. De hade mycket goda raggmunkar med stekt fläsk och lingon.

Sedan gick vi vidare, först över Älemossen och sedan på småvägar genom allt mer bebyggda trakter. Nu var våra ryggsäckar så lätta som de kunde bli, lite dricksvatten och lite mat som blivit över plus basvikten. Så det var lätt och skönt att gå och det var soligt men inte för varmt. Min mage bråkade lite med mig igen, men inte så hemskt illa. Vid 15-tiden såg vi havet på västkusten för första gången, i form av Laholmsbukten.

En timme senare var vi framme i Båstad och hade gjort den vandring vi skulle! 13 dagar, 22,5 mil, inga allvarliga missöden, vi hade klarat solhetta och ösregn, vi hade sett får, getter, kor och hästar. Huggorm, snok, kopparödla. Möss, bålgetingar, rovfåglar, en orre (eller kanske tjäder) och älg. Vi har gått tvärs över hela Skåne, från östkusten till västkusten och vi var väldigt nöjda! Det som återstod var att gå ner i Båstad, ta bussen till tåget och tåget till Malmö. Det var en väldigt bra tur, nästa gång ska vi upp till Kungsleden hoppas jag!