Musik

Jag gör mitt bästa för att följa samtida kultur, speciellt populärkultur då den sk finkulturen är mitt jobb och liksom en annan sak. Men det är inte lätt för det är så ohyggligt monotont. Idol, som jag försöker se eftersom jag läser en massa om programmet i olika bloggar, är kanske det mest typiska - men det är bara ett symptom. Det är som Walter Benjamin skriver om konsumtionskultur i allmänhet alltid nytt och alltid det samma, det är modernitet som helvetet. I fredags: tolv personer, alla ganska lika varandra, alla med samma veka utstrålning, tafatta framtoning, bleka röster försöker sjunga musik vi redan hört tusentals gånger utan att göra något. En åker ut, återstår 11. Som en Agatha Christie-deckare och precis som i den så har man inte den blekaste aning om vad som egentligen pågår, varför nån är bra eller dålig, varför en ska hem och en annan hyllas. Det finns ju inte ett spår av originalitet här, ingenting ger ens en aning om något nytt utan det är omtuggningar inom väldigt snäva genre-ramar. Å Idol är som sagt bara ett symptom, populärmusik är över lag likadan, förpackat, tryggt, placerad i ett fack, med ett fördefinierat format så att ingen riskerar se eller höra något oväntat. Det är ett ständigt upprepat liv på helvetets förgård, undra på att jag glädjer mig så när jag hittar något mer oväntat, oavsett om det är Svart Midi eller Remixkultur, bara det är nya ljud för en ny tid, inte ett gammal format för samma gamla musikmarknad. Ni förstår; ingen av dessa två låtar kan ens försöka komma i närheten av Idol eller skvalradio, de passar inte in och det är en förbannat bra sak! Bägge dessa ljudspår är fantastiska - de pekar åt andra håll, de kan inte pressas ner i ett format och förpackas till parfym, blogg, tv-serie och t-shirt. Jag borde säkert addera Tiny Tim till listan, men två inbäddade filmer får räcka denna söndag.