söndag, juni 13, 2010

Mitt brolopp

Jag har kollat och kollat och är nu tämligen säker på att min sluttid är 1.50 h, det stämmer med den tid jag noterade när jag gick över startlinjen (då var jag nästan 10 minuter efter startskottet), och det stämmer med den mellantid jag kunde räkna ut under loppet (ca 50 min efter 10 km). Extrabladet påstår iofs just nu att jag sprang de första 10 km på 26 minuter, det hade ju varit fint. Världsrekordet ligger på 27.01 nämligen.
1.50 är en utmärkt tid, det är vad jag siktade på och jag är mycket nöjd (mitt ursprungliga mål var "under 2 timmar"). 2 h var oväntat dåligt, och det är trist att få fel info när man just kommit hem och tycker att allt gått asbra. Jag borde ha sprungit med min garminklocka, och jag borde tagit tiden själv men jag ville så gärna springa helt utan prylar för att bara njuta av att låta kroppen jobba så mycket den kunde. Jag skulle nog ha kunnat pressa fram lite mer de sista kilometerna, men inte väldigt mycket.
Jag läser i debattforum och i bloggar på nätet och det finns väldigt många missnöjda röster kring detta lopp. Mycket av kritiken är rimlig (konerna mitt i vägen på bron, oannonserade vätskekontroller, trängsel vid dessa, ingen sportdryck förrän efter 17 km, den långa väntan på start, trängseln i målområdet etc) men jag kan inte påstå att det var ting som retade upp just mig så mycket. Jag litade på att tidtagning och sms skulle funka och det gjorde dom inte, det är den tjänsteleverantören som misslyckats, inte mai/sparta.
Jag hade ett fantastiskt roligt lopp, först värmen och ljuden i tunneln där det gång på gång kom vrål av lycka från alla löpare. Sedan den underbara luften och solen på väg upp för bron, med en kraftig medvind i ryggen, utsikten på bron och att bara springa på för banan var helt rak de första 17 km, ingenting att klara av mer än att glida mellan de olika löparna (lite som ett datorspel). De sista fem km i Limhamn var tuffare, men folk skrek och ropa hela vägen så det gick trots att låren började bli stela och jag kände av knäna. 200 meter före mål ligger en kille på marken med ett helt ambulansteam kring sig, arme sate. I mål var det trångt att komma igenom och det tog tid innan jag kunde hämta min väska och mina överdragskläder. Men det kändes fint, det var "herre jävlar jag gjorde det!" hela vägen hem. Det var oändligt mycket folk vid målgången, det fanns inte en chans att hitta ev vänner som var där. Mårten hade varit där och vänt när han såg hur kompakt det var. Men vi träffades hemma hos mig sen istället.
Hela dagen var alla löpare så in i helvete glada och trevliga, jag pratade med massor av olika människor från det att jag kommit på bussen över bron tills dess jag lämnade området och alla jag mötte var på topphumör. Till och med i ösregnet när vi väntade på starten var de jag pratade med glada och muntra och vi hade skoj åt hur hemska vi alla såg ut insvepta i olika plastpåsar/liknande.
Det hade varit roligt att ha vänner med sig ut och springa med, men alla jag känner tvärvägrar. Så är det med nästan allt jag tycker är skoj, jag får göra det själv för alla andra verkar sky ansträngningar som pesten. Nåja, jag är van att underhålla mig själv när alla andra är sådana mesar, så det går det också. ;-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar